Vad passar egentligen bättre än att inleda mitt inläggsskrivande på Spelglädje med en återblick till min barndom och min första regelbundna kontakt med brädspel? Själv har jag svårt att hitta en lämpligare start, så antingen ni vill eller ej, håll till godo:
Jag brukade som liten åka hem till en äldre kvinna som hade ett brädspel som jag tyckte väldigt mycket om, och våra bataljer var alltid stenhårda. Inte sällan spelades det om pengar och jag minns att kvinnans jämrande rop på hjälp allt som oftast ekade i det stora köket. Låter det spännande? Det var det också.
Kvinnan jag syftar på är min farmor och spelet vi tampades i var Fia med knuff.
När farmor var barnvakt till mig brukade hon föreslå ”ett parti Fia” och jag var aldrig nödbedd. Jag älskade att spela det där spelet och dessutom fanns det en rimlig chans att tjäna en krona eller två också: farmor brukade nämligen ge min en krona om jag vann partiet, vilket jag ganska ofta gjorde. Det har hänt att jag har tänkt tillbaka på de där stunderna och funderat kring om farmor verkligen gjorde sitt bästa när vi spelade och kommit fram till att nja, det gjorde hon kanske inte riktigt. Hon spelade för att vinna, men det hände nog att hon placerade sina pjäser lite lagom klantigt så att jag skulle ha möjlighet att knuffa in dem i boet igen.
För knuffade gjorde jag. Och knuffade. Och knuffade. Farmor jämrade sig till min stora glädje högt varje gång någon av mina röda pjäser knuffade hennes gula, och högst omedvetet skapade hon det skadeglädjemonster som idag bor i min kropp. För om vi ska vara ärliga, är inte skadeglädje det som Fia med knuff egentligen handlar om? Aldrig var jag så nöjd som när jag skickade farmors pjäser tillbaka in i boet, och aldrig är jag så nöjd som när jag idag totalförstör en motspelares strategiska plan i ett spel.
Idag spelar jag inte särskilt mycket Fia med knuff längre. Jag har helt enkelt gått vidare till lite mer avancerade brädspel, men överst i en av spelhögarna i min garderob står det: Farmors Fia med knuff, som saknar ett av sina fyra ben, och väntar på den dag då nya jämranden och barnskratt ska omge det. Då är det min tur att ha de gula pjäserna och någon annan kommer att ha rollen som den ”röda faran”.
Vilket i och för sig redan känns helt naturligt för mig eftersom jag ända sedan den dagen jag och farmor slutade spela Fia med knuff använder de gula pjäserna i alla spel jag spelar. Farmors pjäser.