Stranded boat by Rolf Kleef (Licens: Creative Commons)
Spänningen är olidlig kring spelbordet. Oavbrutet byter kort, råvaror och pengar ägare när spelarna försöker maximera sina tillgångar i jakten på slutsegern. Speciellt en spelare verkar framgångsrik, för framför hen ligger kort och råvaror uppradade i stora högar och detta trots att hen inte alls deltar i de hårda slutförhandlingarna. Det står snart klart att ingen vet hur de där högarna med kort och råvaror egentligen hamnade där, och ännu mindre vet vad de ska vara till. Hen verkar använda sig av en sorts samlartaktik som ingen av de övriga riktigt förstår sig på. Kanske handlar det om en diabolisk plan som snart ska sättas i verket? Kanske har hen inte riktigt förstått hur man vinner spelet? De andra spelarna bryr sig egentligen inte så mycket, de har ett betryggande försprång och har fullt upp med att hantera varandra…
Det har nu äntligen blivit dags även för mig att ge mig in i spelarkategoriserandets underbara värld. Spelartypen jag planerar att sätta tänderna har jag valt av den enkla anledning att jag har egen erfarenhet i frågan. Fram tills för något år sedan var jag nämligen en sällskapsspelare som bidade min tid, planerade mina utsvävningar länge och väl och satt och väntade på precis rätt tidpunkt att slå till… bara för att upptäcka att det redan var för sent. Jag talar om spelartypen den passive.
Den passive är en spelare som inte gärna tar risker. Att sätta en riskabel plan i verket innebär att man måste lämna sin bekvämlighetszon, och det är inget den passive uppskattar. ”Satsar jag inget, kan jag heller inte förlora något”, tänker denne och gräver ned sig i sin skyttegrav. Den passive fortsätter: ”Det gäller helt enkelt bara att förhålla mig passiv så att de andra inte lägger märke till mig. På så sätt kan jag i lugn och ro se på medan motståndarna misslyckas och faller en efter en på grund av sina felsatsningar. Därefter står dörren till segern vidöppen och det är bara att glida segrande i mål på en räkmacka.”
Eller… är det verkligen så enkelt? Då borde väl alla spela på det viset?
Min erfarenhet i frågan säger annorlunda. Som passiv spelare har jag allt som oftast befunnit mig i gynnsamma situationer strax efter täten och saker brukar så långt gå i lås. Därefter blir det problem, för det försprång som har givits motståndarna genom passiviteten är ofta allt för stort. Visst kan det då och då räcka till en hedersam andraplats, men det är väl på segern man satsar? Dessutom vill jag ställa frågan: Hur mycket deltar egentligen en riktigt passiv spelare i ett spel? Visst, det sitter någon på stolen och det står antagligen en pjäs någonstans på bordet, men hur mycket påverkar egentligen hens närvaro spelets gång? Det skiljer naturligtvis från fall till fall, men oftast leder passiviteten till att övriga spelare mer eller mindre bortser från den passive eftersom denne sällan gör några utsvävningar. Visserligen är detta antagligen helt och hållet enligt den passives planer att flyga under radarn, men är det roligt? Tillför det något i spelet?
På den tid då jag själv spelade passivt insåg jag inte riktigt hur mitt spelande framstod. För mig var spelet fantastiskt spännande trots passiviteten, för i mitt huvud fanns en genomtänkt plan om hur jag skulle vinna spelet. Allt hängde bara på att jag lyckades skapa rätt förutsättningar och slå till i rätt läge, och när det läget närmade sig var adrenalintillströmningen enorm. Jag vill tro att jag inte upplevdes fullt så passiv som jag faktiskt var eftersom mina motståndare förr eller senare förväntade sig att jag skulle slå till med full kraft. Nu när jag har lämnat passiviteten bakom mig och möter passiva spelare delar jag ganska snabbt in dem i två olika fack: 1) de som inväntar rätt tillfälle att slå till och 2) de som inte riktigt har förstått hur spelets mekanik fungerar och därför bara följer minsta motståndets lag. Kategori två upplever åtminstone jag som betydligt tråkigare och mer frustrerande att spela med, för finns det bara en plan någonstans så har jag full respekt för olika människors sätt att ta sig an spel. Det är väl det som kallas mångfald?
Spel att undvika i en passiv spelares närvaro är de med en hög grad av interaktion mellan spelarna. I t.ex. en förhandlingssituation som balanseras av antalet spelare kan allt fallera fullständigt om inte alla spelare deltar aktivt. I övrigt går i princip vilka spel som helst bra att spela. Den passives spelsätt är egentligen inte till resultatmässig nackdel för någon annan än hen själv. Är det bara en trevlig person så är det ju dessutom bättre att ha en passiv deltagare än en tom stol…
Även om den passive någon gång då och då skräller och vinner ett spel leder hens spelsätt oftast till förluster. Segern beror oftast dessutom, enligt min åsikt, på att de andra spelarna har underskattat och mer eller mindre bortsett ifrån den passive spelaren. Olycksfall i arbetet helt enkelt. Efter många års passivspelande var detta något jag insåg och bestämde mig för att kliva upp ur skyttegraven, något jag inte har ångrat. Jag förstod att anledningen till mitt passiva spelsätt var i grund och botten att jag var rädd för att förlora, men att det istället för fler vinster ledde till just de förluster jag ville undvika. Nu tar jag mig an spel på ett helt annat sätt – jag deltar aktivt, bråkar, förhandlar stenhårt och satsar istället på att ha så roligt det bara går. Sällskapsspel är helt enkelt för roligt för att sitta passiv.
Tillhör du de passiva, säkerhetstänkande spelarna? Gör mig en tjänst, prova minst en gång att gå helt bananas. Tänk inte på slutresultatet, bara gör. Du kommer inte att ångra dig!
