Speltyp: samarbetsspel, strategispel Antal spelare: 3-7
Speltid: 60-90 min Språk: Engelska
Ålder: 10+ Tillverkare: Days of wonder
För några år sedan kastade jag min första blick på Shadows over Camelot; jag vill minnas att det var i en broschyr som medföljde Ticket to ride (ur allt ont kommer något gott). Spelet företrädde något som på den tiden var nytt för mig, nämligen samarbetsspel. I ett samarbetsspel är kampen spelarna emellan kastad åt sidan och här går det istället ut på att tillsammans som ett lag besegra spelet. Jag vet att jag tyckte att spelsättet kändes som ett nytt och spännande sätt att brädspela på och det tog inte lång tid innan ett exemplar ploffade ned i min brevlåda. Många av mina brädspelande vänner är, liksom jag, uppväxta med lagidrott och Shadows over Camelot blev omedelbart en storfavorit i garderoben och vi spelade så fort vi fick tillfälle. Varför? Det ska jag försöka mig på att förklara nu…
Shadows over Camelot utspelar sig, som titeln antyder, mitt i sagan om kung Artur och varje deltagare ikläder sig rollen som en av de ädla riddarna kring Det runda bordet. Varje riddare har, förutom ett namn ifrån Artursagan, en specialegenskap (som kan bli extremt viktig under spelets gång), och dessa modiga hjältar måste nu ge sig ut och bekämpa de onda krafterna som har drabbat Camelot. Bara en sak är säker: Det kommer inte att bli lätt.
Spelplanen föreställer slottet Camelot och dess omgivningar. Här kan riddarna resa runt och genomföra olika uppdrag och därigenom vinna vita svärd att lägga på Camelots runda bord. För det är nämligen det som spelet går ut på; att samla vita svärd. Samtidigt samlar spelet (alltså motståndaren) på svarta svärd och det gäller för riddarna att majoriteten av svärden är vita när det ligger 12 eller fler svärd på bordet. Det finns inga andra sätt för riddarna att vinna på, det måste ligga minst 7 vita svärd på bordet. Thats it. Däremot finns det betydligt fler sätt att förlora på: 1) Majoriteten av de 12 svärden är svarta, 2) Om 12 katapulter har samlats utanför Camelot, eller 3) om alla riddare dör. Orättvist är bara förnamnet, men vem har sagt att ondskan är rättvis?
Shadows over Camelot kan verka ganska komplext när regelboken öppnas för första gången, men är egentligen ganska lätt att lära sig. För att summera en spelares tur:
- Ondskans framfart: Här kan spelarna välja mellan att dra ett svart kort och följa instruktionerna på det, placera en katapult utanför Camelot eller offra en livspoäng.
- Hjältemodiga handlingar: Riddarna kan bland annat förflytta sin figur på spelplanen eller försöka klara ett uppdrag.
Hur de olika uppdragen på spelplanen går till tänker jag inte gå närmare in på här, men i korthet fungerar det så att de svarta kort som spelarna drar i ”ondskans framfart” påverkar uppdragen i negativ riktning. Låter riddarna uppdragen gå förlorade blir de bestraffade exempelvis i form av att svarta svärd läggs på det runda bordet. Det gäller alltså för deltagarna att samarbeta över hela spelplanen så att så få uppdrag som möjligt förloras. En rolig detalj och krydda bland uppdragen är de tre specialuppdrag som finns, där priset inte bara är vita svärd utan även en legendarisk relik som t.ex. Den heliga Graal. Dessa reliker kan vara extremt hjälpsamma i kampen mot ondskan och i fallet med Den heliga Graal ges möjligheten att återuppliva en död riddare…
Låt mig klargöra en sak här: Oddsen är verkligen inte på de ädla riddarnas sida och att vinna ett parti Shadows over Camelot är extremt svårt. Hela tiden är det något uppdrag som håller på att misslyckas och jag skulle vilja påstå att det är helt omöjligt att klara alla. Det gäller istället att samarbeta för att klara de uppdrag som man anser vara de viktigaste (vilket kort och gott är de som ger värst bestraffningar om de misslyckas). Vad som till en början känns som en ganska trevlig dag kring spelbordet förvandlas snabbt till misär då uppdrag efter uppdrag misslyckas och ofta blir spelet, likt paddling bort från ett vattenfall, konstgjord andning innan det oundvikliga slutet. Något jag har tänkt på ett antal partier är att ondskan kryper framåt så pass långsamt att man inte riktigt märker att den har överväldigat en förrän det är för sent och det är alltså en bra idé att agera på gränsen till desperat redan från början trots att allt verkar vara frid och fröjd.
Som om inte allt elände jag redan har nämnt vore nog, finns det ännu en faktor i ondskans tjänst:
Förrädaren.
Det är nämligen så att innan man börjar spela tilldelas varje deltagare antingen rollen som Lojal eller Förrädare genom utlottning av rollkort. Får man rollen som Lojal är man okej, då ingår man nämligen i det snälla laget; men får man Förrädarkortet har man som enda uppgift att infiltrera och förstöra i ondskans (spelets) tjänst. Det finns bara ett Förrädarkort och det är inte ens säkert, beroende på hur många spelare man är, att någon får det. Men vetskapen om att någon av de lojala riddarna eventuellt inte alls är så lojal som hen framstår räcker långt för att sätta käppar i samarbetshjulen. Konspirationsteorierna flödar och det krävs inte mycket för att dra på sig oförtjänta(?) misstankar.
Tänk er själva, en grupp människor med ett redan omöjligt uppdrag, svårt sargade av inre slitningar. Välkomna till ett parti Shadows over Camelot.
Som jag nyss skrev, det är extremt svårt att besegra ondskan i Shadows over Camelot, faktiskt på gränsen till sinnessjukt svårt. Det krävs full koncentration av samtliga deltagare och även en gnutta tur med de svarta korten för att ens vara i närheten, och det här tycker jag faktiskt är en av spelets absoluta styrkor. Hade det varit enkelt, eller bara medelsvårt att vinna hade man snabbt tröttnat och stoppat spelet långt in i garderoben. Nu ligger det istället där överst i spelhögen och lockar med den där stora segern man vill åt, men som kommer så sällan. Kanske är det så att vi i mitt spelsällskap inte har varit cyniska nog för att bryta ner spelmekaniken, men jag skulle uppskatta att vi har vunnit ca 1-2% av alla gånger vi har spelat, vilket innebär rysligt många nederlag. Men de gångerna vi har vunnit mina vänner, de gångerna… oj vad vi har firat! Lagidrottare som jag är hävdar jag att det inte finns någon glädje som den delade glädjen. Fanns det dessutom en förrädare med i spelet och som därmed har lyckats misslyckas med en så enkel sak som att hjälpa ondskan att vinna, blandas segerglädjen också med en rejäl dos skadeglädje. Episkt.
Kvaliteten på spelet är rakt igenom fantastisk. Allt ifrån regelbok till spelplanen och kortens artwork är vackert genomarbetad och samtliga figurer i spelet är gjutna. Enda minuset är att figurerna inte är målade, men om man saknar det väldigt mycket är de neutrala i färgen och alltså färdiga för lite hemmamåleri.
Är ni ett glatt brädspelargäng som känner er lite ridderliga och är sugna på att dunka era huvuden i väggen med en i princip omöjlig uppgift? Då är Shadows over Camelot något för er. Jag kan garantera många ångestfyllda, men roliga timmar tillsammans som ett lag och när segern väl kommer kommer lagsegerns sötma drabba er med full kraft. Tro mig, den är värd att vänta på.
Shadows over Camelot: Som att släcka en skogsbrand med näsdroppar, i en tidsålder då näsdroppar inte är uppfunna än.
Missa förresten inte Björns andra åsikt!
