Speltyp: partyspel Antal spelare: 3-6 Speltid: 20-30 min Ålder: 15+ Tillverkare: Användbart litet företag Länk till Den glade mytomanen på Boardgamegeek
Är du en briljant strateg? En strålande förhandlare? Eller bara ohyggligt allmänbildad? Trevligt för dig, men det hjälper dig exakt ingenvart.
Är du å andra sidan slug? Far du med osanningar? Fångade du en gång en fisk som var SÅ HÄR stor? Välkommen; vi har ett spel till dig.
I Den glade mytomanen gäller det att vara kvicktänkt, ha en osalig svada, och att kunna brutalljuga utan att tungan trillar ur käft. Mig veterligen finns det inga krav på att vara kommunalpolitiker för att få spela, men det kan omöjligen skada.
Spelet går ut på att komma i mål före alla andra. För varje poäng du får i någon av de tre deltävlingarna, tar du ett steg framåt.
”Vilka tre deltävlingar?” undrar ni nu. Jo, Tänk snabbt, Falska svar och Berätta en historia. Spelet går till som så, att när det är en spelares tur, då drar hen i blindo ett kort som anger vilken av dessa tävlingsgrenar det är dags för.
Tänk snabbt går i all enkelhet ut på att spelaren säger ett ord och pekar på en person. Personen som pekas ut måste sedan kvickt som attan säga ett nytt ord som börjar på bokstaven det förra ordet slutade på, och samtidigt peka på ytterligare en person som sedan måste upprepa bragden. De tävlande får inte staka sig, eller upprepa ett ord som någon annan redan sagt.
Exempel: Häst –> tröja –> asbest –> tönt –> tröja (FAN!). Ja, där åkte spelaren ut som råkade upprepa ordet tröja. Vilken tönt.
Falska svar är onekligen spelets lugnaste gren. Från ett kort läser spelaren upp en fråga. Hen ska sedan ge tre svar – ett som är sant, och två som är påhittade. Övriga spelare ska försöka räkna ut vilket som är påhittat.
Exempel: Vad är en stalaktit? Är det en droppsten, ett buddhistiskt mantra, eller namnet på neandertalarens käkparti?
Den sista grenen är Berätta en historia. Två kort dras: Ett med olika ord (hamster, tändstift, raggsockar, osv), och ett med ett ämne (”Hur jag övertygade kungen att bada bastu med Loa Falkman”). Man väljer tre av orden på det första kortet – och tar sedan ett par djupa andetag.
Uppgiften man har framför sig är att på en minut fantisera ihop just den angivna berättelsen och att använda de tre orden. Övriga spelare ska sedan försöka räkna ut vilka de tre orden är, så man får vara slug och gömma dem väl i sin berättelse.
Exempel: Det var julafton i småland. Far drack glögg. Mor grät sig till sömns i sin himlasäng. Jag avlägsnade mina raggsockar, och smekte sensuellt min mustasch. Jag skulle just stiga in i min egenhändigt byggda bastu, när självaste kung Carl XVI Gustaf kom ridandes på en grånad älg. Han vomerade kraftigt, ty han hade förväxlat sitt insulin med ett tändstift. Och så vidare.
Och det är faktiskt allt. Tre tävlingsgrenar, tokenkla regler. Låt galenskapen begynna!
Som ni förstår är Den glade mytomanen ett spel som inte är avsett att tas på allvar. Det råder en total avsaknad av djup, och spelet går så snabbt (20-25 minuter ibland) att man ofta glömmer att man överhuvudtaget ens spelade det.
Som ni kanske förstår är Berätta en historia spelets knepigaste gren. Många spelare verkar faktiskt få ångest av att de inte bara måste använda sin fantasi, utan även låta käften gå i en hel minut. Resultatet kan bli hysteriskt roligt – i synnerhet när man har femton sekunder kvar, och måste hitta på ett snabbt sätt att klämma in ordet parmesanost. Eller så blir det bara tråkigt, som när någon drabbas av total tunghäfta och i princip sitter tyst i sextio sekunder.
Tänk snabbt är nästan alltid rolig, men går, som ni kanske förstår, oftast över på mindre än 30 sekunder. Det slutar alltsomoftast med ett gapskratt när någon stammar ur sig några obefintliga ljud, eller kommer på sig själv med att säga vad någon annan redan sagt. Falska svar känns i sin tur som en ganska meningslös och utdragen gren, som sällan lockar fram den munterhet de andra två momenten kan vara så bra på.
Charmen i Den glade mytomanen är paniksituationerna och glädjen i att improvisera. Exhibitionister brukar glädjas oerhört. Det finns även en del utrymme för trevliga diskussioner (”Vilka ord har han försökt smyga in? Vilket svar känns mest sannolikt?”).
Men överlag måste jag nog konstatera att Den glade mytomanen inte direkt garanterar kvalitet. Om folk är villiga att ge sig hän och göra bort sig en smula, då kan man ha fantastiskt kul med det – varför det kanske passar bäst om man fått sig några innanför västen. Men risken är ganska stor att det sitter en eller några i spelgruppen som ogärna släpper loss, i synnerhet när de är nyktra, och då kan ett parti Den glade mytomanen faktiskt vara direkt dödfött. Detta balanseras naturligtvis upp en smula av att spelet är så förbenat kort – vilket å andra sidan kan vara en nackdel när det plötsligt tar slut mitt i allt det roliga.
Min största kritik mot spelet är dock att det i mångt och mycket är ett missat tillfälle. Lögnar- och fabulerarmentaliteten utnyttjas inte riktigt så mycket som det skulle ha kunnat. Och om någon där ute hoppas att Berätta en historia ska påminna om P1s mästerverk På minuten, så kan jag egentligen bara dela deras besvikelse.
Missförstå mig inte. Jag är alltid pepp på en omgång Den glade mytomanen. För jag är den sortens högljudda, irriterande och teatraliska varelse som går igång på sånt här. Men jag känner många som helt enkelt inte förstår poängen – och några som faktiskt avskyr varenda minut.
