Bildlicens: Creative Commons
”Jag har ingen chans att vinna!” utbrister Offret, just innan han bittert slänger sina spelkort på bordet. ”Alla är ju bara emot mig!”
Och Offret har ju så klart rätt: Alla är emot honom. Men vad han inte riktigt förstår, är att alla inte bara arbetar mot honom – de arbetar även mot varandra. Alla mot alla-principen är trots allt helig i spelvärlden; man spelar för att vinna, inte för att vara snäll. Detta är dock en jämvikt i spelet som helt och hållet glider Offret förbi.
Varför märker Offret inte detta – att elände fördelas jämnt, och inte bara riktas mot honom? Jag vet inte. Men jag har en gissning: Offret är innerst inne övertygad om sin egen särställning, och om alla andras nedrighet – och just därför finns det enbart en giltig förklaringsmodell till hans motgångar, nämligen att omvärlden har konspirerat mot honom. I en rättvis värld skulle han ju konstant leda och vara bäst, i all sin förträfflighet – men nu gör han inte det, och därför måste världen vara orättvis, i all sin äcklighet.
Jag har stött på så många Offer i mina dagar att jag slutat räkna dem. De ligger på lur överallt. I kortspel, i strategispel. Minsta motgång tolkar de som ett hatbrott – en personlig kränkning, snarare än ett uttryck för spelinterna strategier. Ett smart drag mot ett Offer i schack, ser han som ett elakt drag.
En strålande ironi ligger dock på lur här. Ty Offrets beteende mynnar oftast ut i en självuppfyllande profetia: Att han konstant gnäller över alla andras attityder mot honom, innebär dessvärre att de börjar uppfatta honom som antingen (1) ett störande moment eller (2) en person som är väldigt rolig att utsätta för elakheter. I båda fallen kommer folk att, ja, vända sig mot honom i spelet.
Tag SWÄRJE som exempel. Ja, det är ett av mina favoritspel, och jag har nämnt det hundratals gånger redan här i bloggen. Ni får stå ut med att det dyker upp här titt som tätt. SWÄRJE är onekligen ett lir där mobbingliknande drag förekommer – men det ska, åtminstone för min del, ganska mycket till för att jag ska prioritera att trycka ned någon, framför mitt egna vinstintresse. Jag spelar för att vinna, inte för att göra någon till ett offer.
Men! Så fort Offret tittar in, och säger att folk behandlar honom orättvist, när ingen egentligen gör det… tja, då vaknar psykopaten i mig till liv. Offret ska bli ett offer på riktigt. Helt enkelt eftersom jag inte kan hantera att Offret verkar begära något slags särbehandling. Att Offret tycker att han ska slippa ifrån de virvlar av attacker, hämnder och annat gott, som vi övriga accepterar att vi utsätts för, är för mig en skymf mot all god spelheder.
Mitt råd till andra spelare som utsätts för ett gnälligt litet Offer är följande: Visa honom hur det är att verkligen vara ett offer. Tryck ner den jäkeln så långt det bara går. Och förklara sedan att inget av detta hade hänt, om han bara skärpt sig och accepterat att ibland vinner man, men alltoftare förlorar man.
Vänligen notera #1: Offret och Den Dålige Förloraren är inte samma person. Den Dålige Förloraren kan erkänna att man förlorar ibland, men kan samtidigt inte göra annat än bli arg och bitter. Offrets poäng är att det är omöjligt att vinna, så länge alla andra bestämmer sig för att trycka ner honom.
Vänligen notera #2: Offret och Hackkycklingen är inte heller samma person. Hackkycklingen är en spelare som genuint blir hackad på, Offret är en som föreställer sig att han är utsatt. (Dock kan Offret ganska snabbt övergå från Offer till Hackkyckling, åtminstone i min närhet.)
