Min attityd till spelregler är ganska enkel: Regelverket finns där av en anledning, och man gör bäst i att följa det så utförligt som möjligt – men om någonting skulle råka bli fel, då är det inte hela världen. Mitt mål med spelande är ju i första hand att ha roligt, i andra hand att pulvrisera mina motståndare, och sedan tidigast i kanske tredje hand att se till så att allting gått rätt till. Det påminner i stor utsträckning även om min attityd till arbete.
Jag har på så vis en given motståndare i Regelryttaren, vars anala existens Martin penetrerat i tidigare inlägg. Regelryttaren är, som bekant, en varelse som ser ett egensyfte i att regler följs. Reglerna ska inte följas för att det är mest rättvist så, eller för att spelet blir roligare. Nope! Regler ska följas eftersom regler ska följas. (Det är en regel, typ.)
Tilläggas kan givetvis att jag håller med Regelryttaren om ganska mycket. Regler fyller en viktig funktion. Precis som nätet i tennis och bollen i fotboll. Men Martins analys är likväl korrekt: ”När regelrytteriet går ut över spelets flöde allt för mycket, kan det förstöra vilken spelsession som helst.” Med andra ord: Det kommer en gräns där nog får vara nog, och idealismen får maka på sig för den lite fulare, men ack så mycket smidigare, pragmatismen.
Så nej, Regelryttaren och jag sitter inte i samma läger. Men jag tar ändå Regelryttarens parti i dennes tidlösa strid mot sin ärkenemesis: Anarkisten.
Anarkisten är nämligen ett kreatur av en helt annan rang. Hen anser att regler på sin höjd är förslag på hur ett spel kan gå till. Förslag till vars trumma den stora gruppen, än mindre den individuelle spelaren, ingalunda är tvungna att dansa. Om en regel är i vägen, då kan väl alla… typ… bara komma överens om att den där eländiga lilla formuleringen inte riktigt behövs för stunden?
För Anarkisten tycks ett konstant undantagstillstånd råda på spelplan. ”Om du lite senare får flytta din kung två steg,” kan hen säga mitt i ett schackparti, ”kan då inte jag få göra det nu?” I just den situationen har Anarkisten förmodligen sett ett BRILJANT drag, som tyvärr kräver den regelvidriga lustigheten att kungapjäsen får hoppa två rutor. Vad gör en Anarkist då? Accepterar att det draget är omöjligt? Nej, givetvis inte – hen anser att regeln bör justeras, och inleder en slingrande, ormig och slemmig övertalningssession. (”Kom igen…” är Anarkistens favorituttryck, vilket alltsomoftast åtföljs av ett par sådana där sorgsna ögon som endast en hungrig hund bredvid matbordet annars kan uppvisa.)
Om ni har tur, kära läsare, så har ni inte stött på Anarkisten. Jag erkänner, till och med hoppas, att hen är ett sällsynt fanstyg. Men hen finns! Och hen finns i många olika inkarnationer! Mitt bästa minne av en Anarkist, är han som mitt i ett parti Shadows over Camelot föreslog att vi skulle ta bort alla katapulter från spelkartan, eftersom det ju skulle bli ”lite lättare att vinna då”. Samme Anarkist ville vid ett annat tillfälle gå tillbaka fem steg (!!) med den blodsugande greven i Fury of Dracula, bara eftersom han för så många rundor sedan kunde gjort ett mycket bättre drag.
Kära läsare, i ett välsignat spel, så är varje regel konstruerad för att förhöja spelupplevelsen på ett eller annat sätt. Reglerna är där för att göra spelet roligt, och de ska göra spelet roligt för alla. Det är en sak om man bestämmer sig för att sätta en regel ur spel bara för att spelet helt enkelt ska kunna gå vidare (här protesterar Regelryttaren!) – på samma sätt som det är en sak om man gemensamt bestämmer sig för att stryka, eller modifiera, en regel innan spelet drag igång (detta kan Regelryttaren gå med på, även om hen kräks en smula på kuppen). Men det är en helt annan sak, att hävda att eftersom det vore bäst för mig om just den här regeln inte fanns, och därför borde regeln inte finnas.
Buddhisten i mig vill gärna undvika alla extrempunkter. Mittens väg är min melodi. Men i regeldebatterna mellan en Regelryttare och en Anarkist, så tar jag parti med den förra. Annars kan vi ju lika gärna sitta och kasta spelpjäser på varandra, och låtsas att vi just tagit oss igenom Diplomacy på fem minuter – helt enligt reglerna, typ.
Har en anarkist i min familj. Hon har dock en ursäkt då hon bara är fem år.
Det visar sig mest i hennes MLP-spel där hon helst vill att vi andra använder en D6 och hon en D20.
Haha, jo, jag håller med om att här har vi en god ursäkt! Har du stött på några andra anarkister, i mer vuxet format? 🙂
Nej, som tur är har jag inte råkat ut för några vuxna anarkister. Tror att de är väldigt sällsynta, speciellt i regel-följande Sverige. 🙂