Rapport från skyttegravarna: Monopol och Bohnanza

Plats: Martins plejs
Två spel: Monopol och Bohnanza
Fyra aktiespekulanter: Anders, Anna, Björn och Martin

Midsommarafton på den skånska landsbygden. Grill i kvällningen. Nubbeglas i aftonljuset. Skratt i goda vänners lag. Och innan alla går och lägger sig, mätta på livets frodighet, tar man ett midnattsdopp under den stjärnklara natthimlen.

Kan man begära mer av livet? Ack läsare, jag menar att det kan man inte. Men ibland är livet en hygglig jävel, och bjuder liksom på lite till.

Så trots det nostalgiska skimmer och det instagramska vintage-filter som vilade över tillställningen jag beskrev ovan, så var kvällens höjdpunkt någonting helt annat – nämligen en patetisk uppvisning i bitterhet. En demonstration av den allra lägsta rangen av mänsklig småsinthet.

Martin har nämligen länge skrutit om sin stora bragd – att det, i hans familj, årligen anordnas ett Monopol-spel på midsommarafton, och att han nu, i fem års tid, kammat hem segern. Detta kallar han ”att kamma hem midsommarpokalen”. (De som läser vårt nyhetsbrev – som snart skall återupplivas efter den hektiska vårterminen – minns kanske att Martin räknade sin vinst förra midsommaren, som en av 2013 års stora spelhändelser. Ja, så viktigt är detta för honom.)

Gårdagens MONOPOL-spel var inte bara den första midsommarpokalkamp jag någonsin deltagit i, utan även mitt första parti Monopol överhuvudtaget på säkert 10-15 år. Det är ett spel jag hyser väldigt splittrade känslor för.

När vi började spela var Martin en glad man. Han skämtade inledningsvis om hur han förberett sig inför den förlust som rent statistiskt borde komma vid det här laget. Antingen var hans påstådda förberedelser utselt utförda, eller ännu ett fall av hans oförmåga att se nyktert på tillvaron, ty när det nästan omgående började gå dåligt för honom, så såg vi andra inga spår av hans stoiska attityd. Istället svor han över tärningskasten – både sina egna och andras – och hördes ideligen säga saker som ”JAMEN DET ÄR VÄL SJÄLVKLART ATT DU SKULLE HAMNA DÄR FÖRE MIG” eller, och detta blev hans klagoramsa under en stor del av partiet, ”Kolla vad mycket ni har, och vad lite jag har – jag har ju ingenting!”

Faktum är att han snabbt utropade sig själv till förlorare, vilket tycktes bli något slags självuppfyllande profetia, då han sedemera även var den förste att åka ut. Om någon av våra läsare skulle råka följa oss på Twitter, så såg ni där en närbild på hans vidriga anlete, förvridet i nederlagets plågsamma kväljningar. Ur hans mun började sedan sippra giftsvarta utsagor, och han fördömde sin mor och far, samt att de tu någonsin träffades på den där bordellen, att de fann sin väg till det där utedasset, och att hennes därpå följande graviditet inte avbröts någon av de många gånger då hon sprang in i någon av hospitalets många väggar.

Näste man att åka ur spelet var Martins bror Anders. Just innan han gick under genomförde han en försäljning, som gjorde att Martins hustru Anna fick ett brutalt övertag över mig. (Ni känner kanske till den gamla hypotesen – att vinnaren alltid är en av de som lyckats skaffa en hel huslänga på den dyraste gatan? Anders GAV i princip bort ett trehuskomplex där, vilket så gott som garanterade henne segern. Varför gav han inte mig denna deal? För att ”pokalen skulle stanna inom familjen”.)

Jag hade givetvis insett sedan tidigare att det rådde något slags 3-mot-1-pakt kring bordet, och att jag var den singulara, utstötta delen i den ekvationen. Det besvärade mig inte – mitt enda mål var att det självgoda flinet en gång för alla skulle skrubbas bort från Martins syfilis-ruttnande nuna när han i framtiden talar om den förbannade midsommarpokalen, och hans nedriga beteende under kvällen bevisade gång på gång för mig att jag uppnått just detta mål. Hans släkt kan behålla sin lilla imaginära buckla; min seger är Martins ansikte i en lerpöl.

När Anna och jag gav oss in i slutspurten var hennes övertag mig så överlägset, att alla och envar såg att även om jag spelat bäst, och inte fått hjälp av någon som tycker att pokaler bör stanna inom familjer, så låg Anna bäst till och var närmast segern. Vad som återstod var en utdragen och ganska ointressant kamp där hon och jag slog tärning, sprang runt spelbrädet, och betalade hyra till varandra. Så sakteliga växte dock Annas penninghög, samtidigt som min krympte. Dödsstöten var när jag fick punga ut 20 000 000 kronor, varpå jag förklarade att även om vi skulle kunna fortsätta denna meningslösa kamp, så var det mer än rimligt att redan nu utropa Anna till segrare, om hon kunde acceptera att vinna under de omständigheter vilka spelet pågått. Hon hade inga som helst problem med detta, och hennes glädje stod i direkt proportion till Martins omogna tjurskallighet.

Denna tjurskallighet fortsätta förresten även under kvällens andra spel – Bohnanza. Ondsinta kommentarer föll ur Martins mun under större delen av spelet, i synnerhet när han insåg att jag, än en gång, tog ledningen. Han påpekade bland annat att jag spelade på ett slugt sätt, där jag fick mina motspelare att tro att jag hjälpte dem, när jag i själva verket mest roffade åt mig pengar själv. ”Märkligt,” minns jag att jag tänkte, ”det är nästan som om det blonda fanskapet inte förstår hur en vinnare måste agera? Kan det vara så att han är oförmögen att känna igen en god segerstrategi när han ser en?” Mina farhågor besannades: Karlns beteende blev bara mer och mer lumpet i takt med att han insåg att jag spelade för att vinna på ett sätt som var honom såväl främmande som överlägset.

När segern så småningom blev min, så kräkte Martin ner sig själv, och Anna fick leda in honom på toaletten för ett snabbt ombyte innan det var läggdags. ”Det blir alltid så här,” hörde jag henne sucka.

Vad lärde jag mig av denna kväll? Inte så mycket om spelande. Men en hel del om den mänskliga naturen. Min fråga nu är i första hand denna: Finns det något beteende Martin inte kan sjunka till? Jag har nu sett honom dala till att bli ett slags bakteriell organism, som livnär sig på sin egen stagnerade galla, men jag vet sedan tidigare att han ständigt kan överraska en med att glida ännu lägre. Vad framtiden än håller, så kan vi konstatera att det är lite som Martins ansikte – alltså ingenting vackert, och någonting jag ogärna utsätter mig för nästa midsommar.