Frekventa läsare av denna blogg är sedan tidigare förmodligen medvetna om att jag hyser en djup kärlek till spelet Bohnanza.
Varför denna kärlek? Ni kan läsa min recension, eller helt sonika acceptera att spelet är briljant i all sin enkelhet. På samma sätt som man ibland ser hasch som en inkörsport till tyngre droger såsom heroin och kokain, så betraktar jag Bohnanza, detta ljuvliga lilla kortpel, som en alldeles ypperlig inkörsport till maffigare spelupplevelser. Sålunda är det ingen märklighet att jag, när jag ska introducera purfärska spelare för de sällskapliga lekarnas ljuva konflikter, börjar med att försöka få upp deras ögon för bönodlingens subtila charm.
Så. En av mina allra trevligaste vänner är en fd kollega från Ryssland. För lite mindre än en månad sedan besökte jag henne och hennes sambo, och tog, av anledningar jag inte längre minns, med mig Bohnanza. Trots att spelets regler – åtminstone i jämförelse med andra spel – är ett mirakel av banaliteter, hade mina vänner inledningsvis lite problem med att greppa mekaniken. Så småningom fick de dock upp flytet, och spelet fortlöpte utan regelmässiga komplikationer.
Hur gick det den gången? Jag vann. Stort. Främst på grund av att mina motspelare var de människor de är – vänliga, varma hjärtan; andar av generositet och medmänsklighet; små änglar med silverne glorior av altruism och medgörlighet. Visst, man kunde ana att de stundtals började sniffa lite på de strategier man måste nyttja för att nå den totala bönsegern – någon deal avfärdade de som ofördelaktig, och vid något tillfälle tycktes de redo att hämnas på mig och varandra. Men överlag var de två gudasända änglar med rena samveten, som, liksom på bananskal, snubblat in i en bransch vars ondska överväldigade dem.
Trots sina massiva förluster, älskade de spelet. Så pass mycket faktiskt, att de ödmjukt frågade om de kunde få låna det ett tag framöver, ty de skulle ha en parmiddagsbjudning dagen efter, och de tänkte att det kunde vara ett ypperligt tillfälle att inviga ytterligare personer i bondelivets alla schismer. Ack läsare, jag lät dem. Mitt mest ödesdrigra misstag.
Igår kväll bestämde vi oss för att mötas igen. Främst för att få träffas och vara sociala en stund – de är ju trots allt ruggigt trevliga att umgås med, och jag suktade efter att höra hur de reagerat på TV-serien Game of thrones, som de just nu befinner sig i en strecktittning av – men även för att spela ett bönparti.
Karaktärsförändringen var total. Under de ynka veckor då jag lämnat Bohnanza i deras ägo, hade mina två kära, söta, rara vänner förändrats till blodtörstiga bönodlare. Där jag tidigare alltså kunde charma dem med en till synes fördelaktig deal, möttes jag nu av fyra misstänksamma ögon, som skärskådade varje övertalningsförsök, och dessutom hellre skövlade samtliga av de egna bönfälten, än lät någon annan få en endaste liten poäng. Hämndaktionerna var givetvis i full sving de också: ”Du hjälpte inte mig tidigare, så du får minsann ingenting av mig nu…” Där bönpartiet förra gången drog ut en smula på tiden på grund av regelförståelseproblem, var det denna gång småaktighet och missunnsamhet som stod för fördröjningarna.
Hur gick det denna gång? Jag förlorade. Min ryska vän roffade åt sig 30 poäng, och hennes sambo 27. Själv kammade jag hem 24.
Sörjer jag min förlust? Absolut inte. Jag har trots allt haft det stora nöjet att se ett brädspel work its magic: Den förvandlade två underbara människor till kompletta bönpsykopater, och, kära läsare, är det inte därför vi egentligen spelar spel?
Nästa gång tar jag med mig Mall of horror, och sedan tror jag inte att mina två fina vänner är lämpliga att släppas ut i samhället igen.