Speltyp: kortspel, partyspel Antal spelare: 2-4 Speltid: 20-40 min Språk: Engelska Ålder: 10+ Tillverkare: AEG
Om er skoltid var ungefär som min, då var kärleksbrev en viktig sak. När man drabbades av romantik – vilket skedde med viss regelbundenhet – och oundvikligen bestämde sig för att en ansiktslig konfrontation var alldeles för ansiktslöst konfrontation (ty sådana bör ju undvikas), då slog man sig ned med ett streckat papper för att författa en tillgivenhetsförklaring.
När passionens alla fraseringar väl bläckats fast på lappen, då gällde det så klart att överlämna möget till den person som skulle utsättas för texten. Denna metod var givetvis föga frestande, då den ansiktskliga konfrontation som man tidigare försökt undvika, nu likförbannat lyckades göra sig aktuell. Lösningen fick givetvis bli att leverera brevet via en mellanhand. Och bäst vore det givetvis om mellanhanden var någon som stod objektet nära. Logiken bakom detta löd typ så här: Hon litar mer på vissa än på andra, och om hon får mitt brev via någon som hon litar på, då kommer hon att älska mig och vilja ha bebisar med mig. Utifrån detta resonemang, var hennes bästa kompis givetvis det ultimata valet (avsevärt mycket bättre än skolans storrökande, pensionsfärdige vaktmästare).
Denna återblick till min kärlekstörstande barndom, då jag stod under mången ungmös balkong med gitarr och försökte kurtisera (vilket så småningom övergick till att ligga i buskaget med en kikare och lite kloroform), tjänar ett syfte i denna text. Min avsikt här när nämligen att recensera LOVE LETTER, ett kortspel med ett upplägg som är tämligen likt predikamentet i min barndom: I ett jättelikt slott har en prinsessa låsts in av sina föräldrar (eller låst in sig själv… jag är för lat för att göra min research). En outslinlig ström av intresserade friare, berövade möjligheten att träffa prinsessan ansiktligen, får nöja sig med att överlåta sina brev via mellanhänder. Men vilken mellanhand är lämpligast?
LOVE LETTER är ett kortspel med snillrik psykologi och ett simpelt regelverk (så olikt kärleken!). Förvisso blir man en smula bestört när man öppnar lådan och inser att den inte ens innehåller tjugo spelkort – varför ens betala det redan löjligt låga priset (under hundralappen) för spelet, när man hade kunnat göra skiten själv? Men ack, kära läsare, när man väl börjar spela, så inser man att här finns mycket gott att hämta.
Varje spelkort representerar en person på hovet, inklusive prinsessan. Man börjar med ett slumpat kort på hand. Detta är den person som just nu har ens kärleksbrev. Hur nära denna person står prinsessan går att utläsa via en siffra längst upp på kortet; ju högre siffran är, desto närmare står hen drömtösen. Prinsessan själv har givetvis det högsta numret. När det blir ens tur, då måste man dra ett nytt kort. Plötsligt har man alltså två kort på hand, och vad man sedan måste göra är att slänga ett av dem.
Det kort man slänger, har alltid en viss effekt. Och effekterna, kära läsare, är det roliga i spelet. Ett av korten låter en se vilket kort en annan spelare har på hand. Ett annat kort låter en utmana en motståndare (om man sitter med det kort som står prinsessan närmast, så blir den andra spelaren knockad ur spelet). Och så vidare.
Efter varje runda finns bara en friare kvar i spelet, och den vinner prinsessans gunst (läs: får poäng… scores… om ni förstår hur jag menar…). Detta upprepas tills någon vunnit hennes gunst fem gånger (och här skiljer sig spelet alltså avsevärt från min skoltid), och den personen ror sedan hem segern i spelet.
LOVE LETTER visade sig vara fantastiskt roligt när vi spelade det. Det påminde mig en hel del om CITADELS – ett annat kortspel som också går ut på att försöka luska ut exakt vilka kort motspelarna sitter på, och sedan utnyttja detta maximalt. CITADELS är förvisso både en klassiker och en smula mer komplext, men jag skulle säga att LOVE LETTER lik förbaskat är roligare. Tempot är högt, vändningarna kvicka, och det psykologiskt utstuderade finliret mellan spelarna är riktigt roande. Notera här, att korten i sig inte är roliga – vi pratar inte om humoristiska texter eller parodiska bilder. Nope. Allt det roliga kommer ur spelmekaniken. Vilka kort sitter de andra på, och hur kan jag utnyttja det till min fördel?
Någon direkt strategi eller taktik är det så klart inte att tala om, men vem bryr sig? Spelet är alltför charmigt i sin enkelhet, och jag ser en oerhörd potential i spelet som ett slags introduktionslir för nya spelare – precis som mästerverket BOHNANZA. Och det är inget dåligt sällskap att hamna i.
