Den 20:e februari bestämde jag mig för att kasta alla hängslen och skärp åt sidan och förhandsboka samarbetsspelet DEAD OF WINTER. Att beställa saker direkt från USA blir ofta dyrt vid den svenska gränsen, varför jag hade utarbetat en extremt listig smuggelplan där kurirer, bulvaner och en helt vanlig resväska stod för risktagandet; själv skulle jag lugnt sitta på mitt pooldäck och vänta med bar överkropp, ett glas whisky och en cigarr. Tyvärr visade det sig att gjutning av plastdetaljer inte är det stora landet i västs allra starkaste gren och stora förseningar drabbade hela operationen. Gång på gång fick Frugan försvara mitt beteende för grannarna; i Sverige sitter man liksom inte halvnaken på sitt pooldäck och röker cigarr i ösregn oavsett hur mycket man väntar på hemliga smuggelkurirer. Och då hör det till saken att jag inte ens röker, så mina hostningar hördes rimligen över minst halva byn.
För att tala klarspråk: hela operationen gick käpprätt åt fanders. Förseningen följdes av ännu en försening och jag fick till slut höra av mig till Plaid Hat Games och ändra min leveransbulvans adress till min egen. Tull eller ej, Spelglädjes läsare förtjänar Dead of Winter, tänkte jag och pantsatte bilen.
Nu ska jag väl vara ärlig och säga att jag egentligen inte brydde mig så mycket om er läsare som jag vill ge sken av, utan egentligen gjorde det här av rent egoistiska skäl. DEAD OF WINTER verkar helt enkelt alldeles för lovande och så in i hoppsan roligt att ett ha-begär som konkurrerade med mina mest primitiva instinkter infann sig. Vatten? Ha! Sex? Ja, jo..men nej tack, inte nu. Dead of Winter? GE HIT! Pantsätta bilen? Frugan kan cykla till jobbet**.
Men. Nu är alltså dagen mina stackars cigarrlungor har väntat så länge på äntligen här. Ett rykande färskt exemplar av DEAD OF WINTER ligger här bredvid mig flörtar utav bara fanken i jakt på en liten provtur. Tyvärr är höstschemat så fullproppat av byggen, födelsedagar och annat bjäfs att jungfrufärden tyvärr får låta vänta på sig några veckor. Men, mark my words, ni kan lita på att både en Skyttegravsrapport och en recension av spelet kommer att dyka upp så fort undertecknad och hans vanskapta bihang Björn har lite fritid över.
Nu är det dock så att jag varken har karaktär eller vilja att låta spelet, som jag har haft så mycket besvär med, ligga och samla damm bara för att jag inte kan spela bums. Jag känner mig lite som när jag var liten och väntade på Lego-bygghjälp av pappa när han inte hade tid. Man kan ju öppna kartongen och titta lite på bitarna liksom, så kanske pappa blir rädd att jag ska tappa bort bitar och därmed skyndar sig till undsättning..? Så brädspelsvänner, i detta nu lägger jag mina kallsvettiga fingrar på spelet vi alla har väntat på… och risken finns ju faktiskt att en och annan komponent försvinner ner i ryamattan…
Om jag då ska försöka mig på att vara lite seriös och övergå till hur mina första timmar med DEAD OF WINTER har varit:
Det första som slår mig när jag tar plasten av kartongen är hur otroligt vacker den är i all sin otäckhet. Den är rimligen lackerad på något sätt, för den blänker fantastiskt, och bokstäverna i speltiteln förhöjer lyxkänslan genom att vara upphöjda en liten aning. Jag ska vara helt ärlig och säga att en mer påkostad och lyxig spelkartong har jag inte stött på i en standardutgåva tidigare. Bara kartongen verkar alltså vara värd minst halva besväret och inköpspriset.
Under locket möts jag omedelbart av varje brädspelares våta dröm: doften av ett splitternytt brädspel och ark fulla av brickor att trycka ut och sortera. När dessutom två av brickorna innehåller pjäser till spelets 30 olika karaktärer blir jag lite extra lycklig och undrar redan nu vilken av dem som kommer att bli min favorit. Kudos också till Plaid Hat Games för att de har skickat med zip-påsar så att speltörstande vrak som jag själv har något att sortera komponenterna i. Som brädspelare kan man aldrig få för många zip-påsar, det är ett som är säkert.
Över lag känns komponenterna extremt högkvalitativa och artworken är i vanlig ordning när Plaid Hat Games tillverkar spel fantastisk. Av någon anledning ser jag en John Hammond-typ framför mig som sitter där borta i USA och viftar lite med sin käpp (som självklart har en stor bärnstensknopp med en tärning i) och säger ”We spared no expense”. Där hoppas jag dock att likheterna upphör.
Normalt hade jag nog satt mig ner och läst regelhäftet om och om igen för att vara redo den där dagen då det äntligen är dags att spela, men i det här fallet kommer jag nog, trots att häftet är lika vackert som övriga komponenter, att titta på How to play-videon istället. Hur mycket regelberättaren än envisas med att flina irriterande falskt så är det en fantastisk resurs att använda som inlärningsverktyg och hype-byggare. Som om nu påbyggnad av hypen kring spelet behövs…
Avslutningsvis, innan jag lade på locket bröt jag mot en av mina oskrivna regler. Korthögarna är i vanlig ordning inplastade och jag brukar aldrig öppna dem förrän det är dags att spela. Fråga mig inte varför egentligen, men jag tror att det har att göra med att jag är extremt rädd om mina saker och ogärna utsätter dem för slitage i onödan (ja, jag vet hur det låter). Den här gången kunde jag dock inte hålla mig ifrån att tjuvkika lite i uppdragshögen, för en av finesserna med DEAD OF WINTER är dess uppdrag. För, förutom att samtliga spelare har ett gemensamt uppdrag, så har även varje individ en dold agenda som måste uppfyllas för att ro segern i hamn och i det fallet var jag helt enkelt tvungen att stilla min nyfikenhet:
Nu var självklart inte alla kort lika otäcka som ovanstående, men det är så mycket roligare med riktigt elaka kort…
Nåväl, nu ska jag försöka glömma DEAD OF WINTER en tid framöver så att längtan efter jungfrufärden inte blir en överväldigande plåga. Tyst för mig själv tackar jag min favoritFruga för att en Xbox One landade bredvid min TV igår, den kommer att att vara min vän i väntans tider.
** Inga Frugor har kommit till skada i samband med cyklandet, det visade sig nämligen snart att alla spel som skulle levereras till Europa mellanlandade i England, varför de befarade tullavgifterna helt uteblev och bilen kunde köpas tillbaka relativt snabbt.
