Licens: Creative Commons. Bilden är skapad av Nina Paley.
För någon vecka sedan beställde Martin och jag spel: Ett till honom, och fyra till mig. Om ni tycker det var en orättvis fördelning, då skulle ni se hur det blir när jag ”bjuder” på godis.
Martin får själv redogöra för spelet han valde, men tre av dem jag beställde, verkar vara riktigt bra: SUMMONER WARS, BLOOD BOWL: TEAM MANAGER och FIVE TRIBES. Samtliga är fina titlar, från stabila spelskapare.
Sedan har vi då det fjärde spelet. Det är jag mer tveksam till. Jag var faktiskt tveksam redan när jag hittade spelet i nätbutikens virtuella hyllor.
Varför min skepsis inför det fjärde spelet? För att det spelet var ZOMBIE DICE. Det har publicerats av de vanligtvis pålitliga rackarna på Steve Jacksom Games, vilket talar en aning till spelets fördel. Men faktum kvarstår: ZOMBIE DICE verkar vara ett lir som är så hjärndött (no pun intended), att jag betvivlar att det ens är spelbart. ZOMBIE DICE går ut på att man ska slå lite tärningar, fundera över sina chanser, och sedan kanske slå några tärningar till. Den förväntade speltiden är tio minuter.
Kan det vara bra? Kan det vara givande? Jag tror inte det. I synnerhet inte eftersom jag upplever att marknaden börjar bli mättad på zombie-tematiska spel, och att jag känner en viss utmattning inför fenomenet. Vidare: Om man tog bort zombiesarna, så låter detta fortfarande som ett spel man lirar på ålderdomshem för att få de sista timmarna i livet att ticka lite snabbare. Väldigt, väldigt osexigt alltså.
Men – plötsligt – under mitt butikssurfande: En snilleblixt! Jag menar, ett spel som jag har negativa förväntningar på… detta kunde bli ett intressant experiment i bloggen! Om jag nu inte tror att ZOMBIE DICE ens kommer vara spelbart, då har vi här ett ypperligt tillfälle att fundera kring förväntningar på spel. Eller hur? Jag menar, ni ser logiken där va?
Förväntningar, förväntningar, förväntningar. De avgör mer än man tror. Vetenskapsmän och forskare tränar sig aktivt i att vara medvetna om sina förväntningar, eftersom dessa kan påverka de resultat de tror sig se av sina experiment. Samma sak gäller litteratur- och filmkritiker. Hatar du Adam Sandler, då kommer du ha dömt ut hans senaste fisskämtskomedi redan innan du sett den. Det gör du, i min ringa mening, helt rätt i – så länge du är ärlig om det.
Poängen är att vi alla tjänar på att vara medvetna om våra fördomar. Just därför försöker Martin och jag vara öppna med våra fördomar här i bloggen. Vilka spel brukar vi gilla och tvärtom? Sådant bör läsarna känna till, så att de bättre kan förstå recensionerna.
Experimentet jag nu ska genomföra är därför egentligen inte nytt. Varken här i bloggen, eller i stora världen. Men jag vill likväl genomföra det. Hur är det att förvänta sig att ett spel ska suga?
Jag menar, har jag blivit besviken på spel, bara för att jag haft så högt ställda förväntningar? Definitivt. (*host*TANNHÄUSER*host*) Det har hänt många gånger, och det kommer att hända igen.
Har jag blivit positivt överraskad av ett spel, bara för att jag inte förväntade mig någonting? Absolut. LA BOCA hade jag knappt hört talas om när jag satte mig ner för att spela det. Likväl blev jag, som bekant, stormförtjust så gott som omgående. (Jag har föreslagit det som julklapp säkert fem gånger.)
Men. Frågan som alltså dök upp mitt sinne, när jag botaniserade där bland de virtuella hyllorna, var följande: Har jag någonsin spelat ett spel som jag varit beredd att ogilla? Nej, det kan jag inte påminna mig om att jag har gjort. Jag ger alla spel en chans att vara bra; för mig är de oskyldiga tills de bevisats vara motsatsen. Men: Ju mindre chansen tycks vara att de är bra, desto hellre ser jag att någon annan betalar. Plånböcker är tunna, spel är dyra. (Den enda gång jag beställer någonting som jag vet kommer att suga riktigt hårt, är när jag skaffar kurslitteratur till högskolan.)
ZOMBIE DICE kostade dock under hundra kronor. Det är inte alltför mycket, även om spelet visar sig toksuga. Och det ger mig alltså en ypperlig chans att undersöka mina fördomar. Dessutom: 10 minuters speltid? Det går snabbt. Fråga bara mina ex.
