Speltyp: partyspel Antal spelare: 1-99 Speltid: 1 min - oändlighet Språk: Engelska Ålder: 10+ Tillverkare: Steve Jackson Games
Minns ni ZOMBIE DICE – spelet som jag köpte eftersom jag misstänkte att det skulle vara kasst?
Mitt resonemang var sunt: Oftast köper jag spel som känns kvalitativa; annat är slöseri med pengar. Men, resonerade jag, varför inte utmana de egna instinkterna en enda gång, och köpa ett lir som verkar dåligt? Ni vet, chansa lite? Kanske skulle nya dimensioner av brädspelande öppna sig för mig. Det, kära läsare, vore att ge mina spelfördomar smisk.
Jag kan nu berätta att ZOMBIE DICE inte smiskade mina spelfördomar – det bekräftade dem. Min misstanke består: Uselheten i detta spel stinker värre än de ruttnande kadaver det handlar om. Det bästa med spelet är den cylindriska lådan – som verkar rymma ungefär en handgranat, ifall man inte nöjer sig med att bara lägga den i brännbart.
ZOMBIE DICE är ett tärningsspel. Alltså ett spel där man tar sina chanser och kastar tärning. Man slumpar tre tärningar ur den cylindriska lådan, kastar tärningarna, och utvärderar resultaten. Tanken är att man spelar som zombie, och det är utifrån den föreställningen man tolkar tärningarna: Hjärnsymboler är bra; dem kan man spara, ty de ger poäng. Fotsymboler är mindre bra; de innebär att ens offer sprang iväg. Smällsymboler är sämst; de antyder att någon skjutit mot en, och får man tre sådana tärningar är man död.
Låt oss fantisera att en spelare vid namn Gunhild kastar tre tärningar. Hon får en hjärna, en fot och en smäll. Hjärnan vill hon behålla. Får man totalt 13 sådana så har hon vunnit. Alltså lägger hon hjärntärningen åt sidan, i en liten sparhög. Smälltärningen måste hon behålla. Om hon får tre sådana, är hon alltså död – och alla hjärnpoäng hon samlat in under denna omgång går då förlorade. Så Gunhild plockar åt sig fottärningen, tar två nya tärningar ur spellådan så att hon har tre på hand, och slår igen. Hon får slå hur många gånger som helst – men det gäller att sluta i tid. Chansen att få fler hjärnor, innebär även risken att man får fler smällsymboler.
Om ni tycker detta låter sofistikerat, då föreställer jag mig att ni äter frukost iförda hjälm och haklapp. Spelet är busenkelt. Ingenting är sofistikerat här. Man slår, tittar, sorterar tärningar, överväger i en mikrosekund, slår igen. That’s it.
”Men Björn,” utbrister ängeln på min axel, ”enkelhet har sin charm. Allting måste inte vara sofistikerat!” Det är utbrott som dessa, som får mig att så ofta föra en näsduk med kloroform till ängelns ansikte. Den mjuka dunsen när fjäderfät slår i golvet ger mig oerhörd tillfredsställelse. Än mer njuter jag av att stupa på fanskapet.
Givetvis behöver spel inte vara komplexa. Jag föredrar faktiskt enkla spel. BOHNANZA, som jag hänvisar till i var och vartannat inlägg nuförtiden, är brutalt enkelt – och ett av de bästa spel jag spelat. Vidare: givetvis behöver spel inte vara sofistikerade. Men de måste ha något element utöver ”jag chansar”. Det har inte ZOMBIE DICE. Detta spel har ingenting.
De enda ljud som hördes från spelarna när vi led oss igenom en omgång av detta spel, var suckar över hur meningslöst spelet var. Stundtals kunde man även höra det oinspirerade konstaterandet att ”jamen, jag slår väl tärningarna igen då”. Det enda som fick oss att vilja avsluta var pliktkänslan.
ZOMBIE DICE är en tidsdödare. Alltså ett spel för stunder när man vakar och måste få tiden att gå. När jag arbetade som personlig assistent brukade vi assistenter spela UNO eller SKIP-BO när våra brukare sov middag. Jag kan alltså tänka mig att folk som älskar ZOMBIE DICE tar med det på långa bussresor, eller spelar det i smyg när farfar demenssluddrar om hur det var förr. Men för min del så säger jag nej. ZOMBIE DICE duger inte ens som tidsfördriv.
