Strawberry by Boqiang Liao (Licens: Creative Commons)
Plats: Tosteberga Ett spel: MONOPOL Fem glada midsommarfirare: Anders, Anna, Martin, Mikael och Sara
Midsommaren har kommit, regnat bort och åter lämnat oss i ett land som, inte bara politiskt utan också i antal soltimmar, går mot mörkare tider. Det har även gått ett år sedan Björn skrev den här texten där han, i en våldsam spiral av negativa utfästelser och uppkastningar, försökte ge sin syn på det traditionella midsommarfirande som brukar ske i mitt sällskap. Se, hemma hos mig dansar vi inte konstiga danser kring enorma fallosar och dricker kopiösa mängder nubbe. Nej, här brukar det istället bli varsin rejäl grilltallrik, öl och, sist men inte minst, den årliga Midsommarpokalen i MONOPOL (för övrigt den enda gången jag spelar speleländet). Tills döden skiljer oss åt (eller hittills bara tills någon har vunnit) brukar vi långt in på småtimmarna tampas i det speciella svenska MONOPOL där min hemby Vinslöv tronar som den 4:e dyraste gatan.
Nåväl. Det fanns en lycklig tid då jag var obesegrad i Midsommarpokalen flera år i rad, något som jag för övrigt hävdar är en bragd av rang eftersom förekomsten av tur och slump i MONOPOL i mitt tycke endast kan jämföras med FIA MED KNUFF. Förra året bröts dock min svit när Frugan (Anna) tog över tronen, och i år var jag så klart ute efter revansch och återkomst på toppen. 5 glada midsommarfirare slog sig så ner vid matbordet hemma hos mig och påbörjade vad som skulle komma att bli den mest blodsvallande och hätska Midsommarpokalen hittills.
Men vi börjar från början, ni vet då när alla bara skyndar sig så mycket som möjligt för att hinna ut på det andra varvet då det är tillåtet att köpa något? Anders hade mest flyt med tärningarna och framförallt korten i början och hade redan köpt flera gator innan någon av oss andra hade hunnit gå vårt första varv. Till saken hör också att Anders, till allas förfäran, nästan genast lyckades lägga beslag på Vinslöv; något som traditionellt har inneburit räkmacka mot segern och den åtråvärda pokalen. Jag ska inte tråka ut er med de övriga detaljerna här, men resultatet när alla gator var sålda föll sig inte bättre än att i princip ingen hade mer än ett kort av varje färg; ett fullständigt dödläge alltså. Halvtimmen som därefter följde blev ett evigt slående med tärningarna i väntan på att någon skulle våga kasta sin ursvenska feghet åt sidan och försöka inleda förhandlingar. Allt komplicerades så klart av att nästan alla förhandlingar var tvungna att hållas på två fronter samtidigt för att serier om tre skulle kunna bildas. Kriget var ett faktum.
Ganska snart lyckades undertecknad dock genomföra en affär som innebar att Anders fick serien med de två dyraste gatorna Umeå och Skellefteå. Själv fick jag nöja mig med Växjö och Karlskrona, men min plan var att därefter försöka byta till mig Piteå mot Karlskrona med Anna för att på så sätt bilda oss varsin serie. Men tji fick jag då vi ganska snabbt, i ett moln av krutrök, grävde ned oss i varsin skyttegrav och förhandlingarna strandade värre än en rysk ubåt i Östersjön. Trots hot om att jag skulle äta upp alla jordgubbar gav hon inte med sig och eftersom ingen annan heller lyckades genomföra några affärer befann vi oss snart i en situation där Anders hade byggt finfina lyxhotell i både Umeå och Skellefteå medan alla andra tomter stod tomma. Stämningen runt bordet piskades upp allt mer i takt med att folk började landa på de dyra hotellen och jag fann mig snart vara allas hatobjekt eftersom jag genom mina hårda förhandlingskrav påstods vara skyldig till de svåra tiderna. Jag förstår fortfarande inte varför allt var mitt fel, men jag försökte stå ut och hackade, med gråten i halsen, i mig varenda glåpord jag fick kastat i ansiktet.
Tillställningen började övergå i ren vuxenmobbning när jag tröttnade på det kollektiva hatet och, i hopp om att kasta in en joker i leken, genomförde en obegripligt dålig bytesaffär med Mikael så att även han skulle kunna börja bygga hus och hota Anders något. Planen gick dock i stöpet när Micke nästan omedelbart passade på att slå riktigt värdelöst med tärningarna, gick i konkurs och fick lämna över hela sitt innehav till Anders. Nu var så klart goda råd dyra, vilket gjorde att jag och Anna grävde en tunnel mellan skyttegravarna, kramades på mitten och skildes åter som ovänner men med varsin serie gator att bygga på. Det ville sig dock inte bättre än att både Anna och Sara kort därefter även de lyckades hamna i klorna på bankmannen Anders och gick i konkurs; kvar satt alltså undertecknad med totalt 10 helt säkra rutor på hela spelplanen (varav 7 av dem gav mig inkomst).
Rent statistiskt är det så klart en omöjlig uppgift att vinna med de förutsättningarna, men i Midsommarpokalen ger man inte upp och vad som sedan följde var en, om jag får säga det själv, episk uppvisning i ren jäkla bonnatur (skånska för ungefär hur mycket tur som helst). Till saken hör att vi i min familj har en husregel som säger att om man landar på ”Fri parkering” får man gå ett helt varv gratis på folks gator, och som en liten bonus får man dessutom ta alla skattepengar som har betalats via skatterutorna sedan förra gången någon landade på ”Fri parkering”. Säg såhär, jag besökte rutan för ”Fri parkering” ganska ofta och passade även på att frekventera mina egna gator, allmänningar och chansrutor så ofta det gick. Min pengahög växte lavinartat, och trots att jag bara hade tre rutor på spelplanen som gav någon större ekonomisk vinning lyckades jag få Anders att klia sig besvärat i armhålan både en och fem gånger eftersom han av oklar anledning passade på att besöka något av mina tre hotell nästan varje varv han gick på spelplanen.
Om sanningen ska fram, jag hade självklart aldrig någon chans att vinna eftersom Anders hade hotell på i princip alla gator utom de tre jag ägde, men så mycket tur med tärningarna som jag hade ikväll vet jag inte ens om det ska vara möjligt att ha. Hade jag spelat tärning på kasino hade jag förmodligen blivit skjuten och dumpad i närmsta hamn, så illa var det. Slag efter slag kom som på beställning och trots att vi alla egentligen bara ville att spelet skulle ta slut var jag nog inte ensam om att vara lite nyfiken hur länge jag skulle klara att hålla ut. När det oundvikliga slutet kom hade jag hållit ut i cirka 1.5 timmar (hela partiet varade nog 3) och Micke hade övergått till att titta på en golftävling på sin telefon, Sara gäspade oavbrutet och Anna hade krupit ihop i hunden Hjördis famn (eller var det tvärtom?)
Midsommarpokalen 2015 vanns alltså av Anders och jag får rikta in mig på revansch nästa sommar istället. Vad som dock slår mig varje år är vilket hjärndött tidsfördriv MONOPOL egentligen är. Att det anordnas SM och VM i något så meningslöst tycker jag är helt obegripligt, för varför lägga tid på ett så enkelspårigt pengabytarspel när det finns så många andra briljanta alternativ att ägna sig åt?
Nåja, det är ju i alla fall roligare än kubb i ösregn.
