Recension: Mansions of Madness

Speltyp: äventyrsspel, samarbetsspel Antal spelare: 2-5
Speltid: 2-3 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

”Is that all there is?” sjöng Peggy Lee om livet i en av sina sånger. Det är en känsla många känner igen: Man knatar till jobbet, sliter ut sig, glömmer köpa mjölk i affären, sover sig igenom en tredjedel av livet, ligger med ett par supermodeller, och undrar emellanåt… är detta allt? Består inte tillvaron av mer än så här?

Lyckligtvis finns det tillflykter från verklighetens banaliteter. HP Lovecraft är en av mina. Hans glåmiga och hopplösa värld med uråldriga gudar och hiskliga vidunder är, för mig, eskapism i dess renaste form. Inte konstigt att jag så gärna återvänder till ARKHAM HORROR för att få sjunka in i skräckmästarens fantasier. (Fråga från publiken: Varför flyr jag inte till ett lyckligare ställe? Med enhörningar och regnbågar och kräftskivor? Låt oss bara säga att jag är något av en dystergök. Nog sagt.)

När det kommer till Lovecraft-baserad eskapism skulle jag dock hävda ARKHAM HORROR inte är herre på täppan. På den tronen sitter istället MANSIONS OF MADNESS. Om man verkligen vill sjunka in i en främmande värld och glömma Sverigedemokraterna och obetalda fakturor, då är detta spel en given kandidat.

Där ARKHAM ger oss en hel stad som invaderas av The Ancient Ones och deras undersåtar, begränsar sig MANSIONS en smula. Scenen är en herrgård – en sån där härlig skräckherrgård med underjordiska tunnlar och intilliggande kyrkogårdar. Här kommer en berättelse att äga rum. En riktig berättelse – en med början, mitt, och slut. Berättelseaspekten är någonting MANSIONS starkt betonar; spelarna ska känna att de så sakteliga inser vad som håller på att hända efterhand som storyn utvecklas.

Ni förstår, MANSIONS är ett uppdragsbaserat spel – men med en liten twist: De flesta av spelarna vet inte vilket deras uppdrag är! En spelare – låt oss kalla hen för Spelledaren – tar på sig rollen som ondskan; hen är den som styr över de fasligheter som utspelar sig. Övriga spelare – låt oss kalla dem för Detektiver – ska försöka… ja, vad ska de försöka egentligen? Inledningsvis vet de inte. De får istället vara uppmärksamma och samla ledtrådar. Kanske har en rälig kult tagit över herrgården? Kanske håller en forntida ondska på att vakna i källaren? Kanske har en interdimensionell varelse smugit sig in genom en spricka i rumtidväven? Eftersom Detektiverna alltså inte har koll på dessa ting vet de i början inte ens hur de ska klara spelet. Deras uppdrag uppdagas först efterhand. (Spelledaren har dock full koll från början. Orättvist, va?)

Till sin hjälp har Detektiverna en massa vapen, spells, och annat gött som kan hjälpa dem lösa herrgårdens mysterier. Det är trots allt Fantasy Flight Games som designat spelet – och vad vore ett FFG-lir utan en ziljard kort och prylar? Spelledaren har i sin tur en massa fula tricks: Hen kan släppa lös otänkbara monster och andra otrevligheter. Det blir givetvis en kamp om liv och sinne – kommer Detektiverna att klara sig med hälsa och förstånd i behåll? Eller kommer Spelledaren att lyckas bryta ned dem?

I originalboxen – för det finns givetvis expansioner – finns fem berättelser. Jag har än så länge hunnit spela tre av dem, och de har varit högst njutbara. Återspelningsvärdet är större än man kan tro; varje berättelse kan nämligen varieras en hel del (Vilket rum ligger liket i? Var finns ledtrådarna?). Även om man spelar om en berättelse så behöver spelarna inte nödvändigtvis känna att man redan har gjort detta.

Mitt enda problem med MANSIONS är setupen. Detta har, vid flertalet tillfällen, fått mig att inte vilja spela spelet. Ni förstår, eftersom man inför varje spelomgång måste bygga upp en ny karta, och placera ut ledtrådar och annat på exakt rätt ställe, så tar det en ohygglig tid att förbereda ett spel. Detta underlättas inte av att FFG, som sagt, har en tendens att ha hundratals pilliga komponenter i lådan. Denna komplexitet är så klart en nödvändighet för att spelet ska kunna varieras så mycket som möjligt – men den utgör alltså även ett praktiskt hinder för en lat jävel som undertecknad.

I slutändan är den mardrömslika setupen värd det. När allting är på plats så flyter spelet på med enkelhet. Detektiverna gör sina drag, och Spelledaren gör sitt. Lätt som en plätt. Spelmekaniken i sig är avsevärt mycket enklare än den i ARKHAM (där jag har en tendens att ständigt glömma vissa moment eftersom det finns så mycket att hålla koll på) – och det är nog en nödvändighet för att berättelsefokuset inte ska försvinna. Faktum är att själva mekaniken i spelet är ointressant – om vi bortser från att MANSIONS har några verkliga pussel som måste lösas (alltså riktiga pussel – med pusselbitar) för att spelarna ska kunna öppna vissa dörrar osv, så finns här ingenting nyskapande. Och jag skulle påstå att spelet inte är en hit för de värsta vinnarskallarna. Man spelar inte MANSIONS för att vinna, man spelar det för att… tja, spela det. Uppleva det. Sjunka in i det.

Ur Detektivspelarperspektivet är spelet spännande. De känner ett verkligt hot från huset och de digra omständigheterna. Spelledaren kan i sin tur vältra sig i sadistisk skadeglädje (detta brukar vara min roll). Ingen av dem bör dock känna sig säker – ty även om Detektiverna känner att de befinner sig i underläge, så kan spelet snabbt vända till deras fördel. Och Spelledaren är inte så mäktig som man kan tro. Jag skulle hävda att vad vi har här är ett välbalanserat skräcklir.

Samtliga inblandade kan givetvis njuta av spelets omsorgsfulla design – precis som i ARKHAM har ingen detalj glömts bort. Korten, kartorna, figurerna och alla brickor är precis så exceptionellt välgjorda som man kan vänta sig av FFG. Vidare är spelet designat på så vis att det visuellt hör hemma i samma universum som ARKHAM – genom att ta en snabb titt på en enda komponent skulle jag lätt kunna säga att den hör hemma i FFG:s Lovecraft-universum… men jag skulle inte nödvändigtvis kunna identifiera vilket spel komponenten hör till.

MANSIONS är onekligen ett spel som bör avnjutas med stämningsfull musik, i skenet av tända stearinljus. Om man, som jag, dessutom tycker om att skådespela en smula, så är det bara att bräka på med värsta tänkbara engelska dialekt när man läser spelets alla beskrivande texter. Ska man leva sig in i något, då kan man inte fega. I synnerhet inte i Lovecrafts värld.