044/365 Squawk! by mr.magcnology (Licens: Creative Commons)
”För att det är vansinnigt kul, och det är även ett välkommet avbrott i den digitala hets världen idag består av.”
Ovanstående citat är hämtat ifrån Om författarna här på Spelglädje och är mitt eget svar på frågan varför jag gillar att spela sällskapsspel. Påståendet är över tre år gammalt nu men jag står fortfarande för det från första till sista stavelse. Dagens samhälle är extremt digitalt och genomsyras av krav på att allt man kan tänkas önska sig ska finnas tillgängligt genast. Helst nyss. Och glöm för all del inte bort att allt ska ske med minsta möjliga ansträngning.
För mig, som ju är så pass uråldrig att jag var med innan Internet fanns, är det där ett problem. Även om jag titt som tätt svänger mig med uttryck som ”den som väntar på något gott väntar alltid för länge” så tycker jag ändå att en viss väntan enbart är av godo och snarare förhöjer en upplevelse i slutändan. Hur kul hade det t.ex. varit att gå på Liseberg och åka Balder om och om igen utan att behöva vänta en stund i kö emellan? Antagligen tänker många nu spontant att ”det hade ju varit skitkul!”, och ja, till en början hade säkert även jag uppskattat det. Men, så fort Balder-åkandet hade blivit vardag hade de flesta ändå gått och ställt sig i 2-timmarskön till Helix. Inte för att det är kul att köa, utan för att det är roligare att göra något man inte kan göra hela tiden. I kön hinner en förväntan om åket byggas upp, en förväntan som aldrig hade fått existera utan väntetid.
Var kommer då sällskapsspelen in i det här resonemanget? Jo, att brädspela är att vänta. Man väntar på att spelpaketet ska komma till det lokala utlämningsstället, man väntar på att någon ska ha tid att spela det med en, man väntar på att alla har förstått reglerna, man väntar på sin tur och man väntar slutligen på att få spela spelet igen. Väntan som skapar förväntningar och tankeverksamhet.
Medan jag väntar på spelet hinner jag ta del av recensioner, prata om det med mina vänner och boka en speltid nästa helg. Väl uppe i spelandet använder jag väntetiden till att fundera över situationen i spelet och planera mitt nästa drag. Min hjärna arbetar för högtryck utan att den egentligen stimuleras av någonting överhuvudtaget mer än en stillaliggande, ej blinkande pappskiva, ett gäng spelpjäser och mina vänners sällskap. Känslan av att jag spelar ett spel snarare än spelas av ett är total.
När min spelkamrat blandar encounter-kortleken i Arkham Horror eftersom det förmodligen (jag kan ju faktiskt inte riktigt veta) är dags för min utredare att utsättas för något ruskigt hinner jag bli nervös. Jag hinner fundera på vad eventuella hemskheter skulle innebära och jag hinner dessutom diskutera det med min kortblandande vän. Anledningen till att jag nämner just Arkham Horror är att det finns en app att ladda ner som sköter blandandet åt en. Några simpla knapptryck är allt som behövs och sedan är de eventuella hemskheterna lösa. Smidigt, javisst! Roligt och spännande? Nej! Det går för fort, min förväntan hinner aldrig triggas och en stor del av det jag älskar med Arkham Horror går förlorat.
Spektrum, vars digitala inslag Björn var positiv till i sin recension föll mig, delvis av ovan nämnda anledning, inte alls på läppen. Ett frågespels låda bör, i mitt tycke, väga ett halvt ton eftersom den är sprängfylld med frågekort; en tung spellåda är ju, som alla brädspelare ”vet” ett tecken på kvalitet. Frågekorten blir sedan ett viktigt vapen när man på skoj anklagar sina motståndare för att de alltid får frågor från den lätta frågelådan och, dessutom, ett av mina favoritmoment i ett frågespel är när alla andäktigt väntar på att frågan ska läsas upp. En iPad mitt på bordet förstör, i all sin smidighet, därför så mycket mer än den tillför för mig. Jag accepterar och omfamnar fördelarna med att man enkelt kan köpa nya frågor till en digital frågelåda, men frågan är om jag ändå inte hellre går och köper ett mycket dyrare fysiskt tillägg.
Jag ska inte ens gå in på hur många av mina brädspel som finns i digitala varianter eftersom det faktiskt inte ens intresserar mig. Jag bryr mig inte ett dugg om att Agricola nu går att spela mot en person på andra sidan jordklotet samtidigt som jag bajsar, det har nämligen ingenting gemensamt med allt som jag förknippar med brädspel. Jag vill åt en myskväll när regnet piskar mot fönsterrutorna samtidigt som det svagt upplysta spelbordet är en samlingspunkt för kaffedrypande samkväm där man tar sig tid att umgås…och faktiskt hinner stanna upp och ta sig tid att skapa förväntningar.
Jag har, i skrivande stund, bara en enda brädspelsrelaterad app i min telefon och det är en level-räknare till Munchkin. Anledningen till att den finns kvar och att jag faktiskt använder den är att den inte ersätter något som redan finns i spelet. Istället gör den att jag slipper räkna min levels med tändstickor och spelar upp lustiga ljud varje gång jag går upp och ner i level. Dessutom spelar den en irriterande liten fanfar när man vinner och bidrar alltså även till den hetska stämning som gärna uppstår kring Munchkin i mitt spelsällskap. Visst, appen innehåller också en digital tärning som ersätter den analoga, slamrande saken som alltid hamnar på golvet. Men använder jag den? Nej, för min del får tärningen gärna falla ner på golvet då och då. Även in under soffan. Ni vet väl förresten att tärningsslag som landar på golvet alltid ska slås om? Försök att applicera den regeln på en app…
Så, vart vill jag komma med ovanstående bitterhetsflöde av utvecklingsfientlighet? Jo, att jag faktiskt inte alls är en bakåtsträvare i den grad jag verkar vara. Brädspel som drar nytta av digitala enheters möjligheter på ett utvecklande, istället för avvecklande, sätt är varmt välkomna till mitt spelbord och just ett sådant spel tror jag mig nu faktiskt ha hittat. *trumvirvel*
Alchemists ska bli det första spelet i min spelsamling som bygger på en digital ingrediens. Hur jag tror att det kommer att bli? Jag tror att jag kommer att, om inte älska det, så i alla fall tycka väldigt bra om det. Är appen som används i spelet bara nära så smart som min förundersökning har visat så kommer det här att bli toppen. Fast först måste jag ju vänta på att spelet ska komma till utlämningsstället. Och sedan vänta på att någon ska ha tid att spela.
Ja, ni kan ju gången nu. Väntan på mitt första digitala analoga spel har börjat.
