Recension: Railways of the world

Speltyp: strategispel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 120+ minuter Språk: Engelska 
Ålder: 12+ år Tillverkare: Eagle Games

Det fanns en tid i mitt liv då jag spenderade drösvis med tid vid familjens Pentium 75 mhz och spelade Transport Tycoon Deluxe. För er som inte har upplevt detta ljuvliga spel kan jag berätta att det är ett spel som går ut på att transportera saker med bil, tåg, flyg eller båt. Till en början har man bara råd med billiga lastbilar och bussar, men efterhand som timmarna går samlar man sakta men säkert ihop pengar att investera i en alldeles egen järnväg. Där slutade det alltid för mig, delvis för att flygplan och båtar var fruktansvärt dyra men till största del för att jag blev fullständigt uppslukad av att bygga järnvägsnät över hela kartan. Jag kan här och nu säga att en alldeles för stor del av mitt liv har gått åt till att sitta och stirra på lågupplösta virtuella tåg som tuffar fram över en karta med sämre grafik än Google Maps.

Men tid som slösas bort på att ha roligt får väl ändå sägas vara väl investerad tid? Jag tycker i alla fall det och skulle inte vilja vara utan den där upplevelsen för alla pengar i världen. Eller jo, hostar du upp några miljoner kan jag nog ändå tänka mig att avvara den. Hypotetiskt alltså. Testa mig gärna.

Vad jag försöker få fram är att sedan tiden med Transport Tycoon så har jag haft en liten förkärlek för det där med att bygga järnväg. Det har dock inte letat sig in i mitt brädspelande på det sätt som i alla fall jag förväntade mig när jag spelade Ticket to ride för första gången; det har snarare blivit så att jag har undvikit järnvägsspel på grund av mina negativa upplevelser med Days of Wonders megasucce. Minnet från tiden då grymma spel fick plats på en ynka diskett tål inte hur mycket stryk som helst och Ticket to ride skrämde sannerligen iväg mig.

Men så hittade jag RAILWAYS OF THE WORLD och bestämde mig för att chansa. Resultatet? Jag har återfått hoppet om järnvägstema i brädspel!

Till en början tyckte både jag och Frugan att Railways of the world verkade vara ett ganska tungt spel. Lådan spelet kommer i är väl tilltagen och dessutom sprängfylld med attiraljer så vi beredde oss på en ganska tung premiärresa den där kvällen. Skenet bedrog som tur var och snabbt hade vi kommit in i både spelande och tänk. Railways of the world är faktiskt väldigt lätt att spela och det har dessutom, till min stora lycka, ganska mycket gemensamt med min gamla datorspelsfavorit.

Till spelet medföljer två kartor, Mexico och Östra USA, och till dem följer även separata regelhäften förutom grundreglerna med. Vilken av de två kartorna man väljer att spela beror till mångt och mycket på hur många spelare man är, Mexico-kartan är betydligt trängre än Östra USA som är enorm, den kräver ett jättestort bord eller ett litet golv att vecklas ut på, och lämpar sig således bäst för sällskap med många spelare.

Jag ska inte gå in särskilt detaljerat på hur själva spelandet går till, men självklart finns det saker en recensionsläsare som just du bör veta. Kartorna i spelet är indelade i hexagon-formade rutor med olika sorters landskap i form av berg, vatten och slätter och utöver dem tillkommer även rutor med färgade städer. I städerna är kuber i olika färger utslumpade och spelarnas uppgift är nu att tjäna så mycket pengar (och poäng) som möjligt genom att förflytta kuberna till städer i samma färg. Någon järnväg finns självklart inte utlagd, utan det är nu upp till var och en att börja bygga på valfria delar av kartan. Haken? Man har inga pengar vid spelets start och måste bygga sitt imperium på lånade pengar. Tro mig, räntorna som genereras av allt för många lån kan sänka den mest ambitiöse järnvägsbaron.

Det finns gott om taktiska moment att ta hänsyn till samtidigt som järnvägsbyggandet pågår. Järnvägskort som ger kort- eller långsiktiga fördelar är hela tiden tillgängliga för samtliga spelare,  vissa städer är neutralt gråa men kan urbaniseras (självklart mot en rejäl kostnad) för att kunna ta emot kuber av en viss färg, loken behöver uppgraderas (självklart mot en rejäl kostnad) för att kunna resa längre sträckor och självklart handlar det också om att försöka förutse vad övriga spelare har för planer. Det svåra ligger alltså inte i reglerna utan i att prioritera bland alla saker man vill och måste göra. Ska jag bygga egen järnväg eller använda någon annans? Hur mycket pengar ska jag bjuda för att få göra mitt drag först? Och varför i hela friden håller Björn på och bygger järnväg där borta? Det är alltid fruktansvärt spännande att oroa sig över om någon av de övriga deltagarna är ute efter samma städer eller järnvägskort; eller att de bara har insett vad man vill göra och tänker sätta käppar i hjulen för en. Varning för överhettade hjärnor utfärdas alltså.

Spelet tar slut när ett visst antal städer, som beror på hur många spelare man är, är tomma på kuber. Slutet kommer dock inte plötsligt alá Ticket to ride, utan när någon har avslutat spelet genom att tömma den ”sista” staden har övriga spelare god tid på sig att utföra poänggivande drag. Den som har mest poäng när spelet är slut står som segrare i kampen om järnvägen.

Det räckte med ett enda parti Railways of the world för att jag skulle vara fullständigt såld. De många taktiska avvägningarna tillsammans med friheten som kommer med att bygga järnväg är helt enkelt oslagbar. Prisskillnader beroende på om hexagonen man vill bygga på består av grässlätt, vatten eller berg gör dessutom att man hela tiden sitter och funderar på det allra billigaste sättet att bygga sin järnväg på och det där kreativa byggmyset är något som vana Spelglädje-läsare vet att undertecknad går igång på.

Spelet är dessutom väldigt tematiskt utformat i alltifrån de vackra korten till kartor, järnvägar och lok och det är inte utan att man känner en doft av järnvägsåldern runt spelplanen. Mina absoluta favoritkomponenter är de markörer som används för att markera tomma städer, de består nämligen av tidstypiska järnvägstillbehör som vattentorn och lokstallar och tillför således en härlig tematisk boost som gör spelet väldigt fint att titta på; ju längre man spelar desto vackrare blir kartan.

Finns det då några som helst fel på Railways of the world? Nej, egentligen inte. Det enda jag har stört mig på under de partier vi har spelat är att det kan vara lite besvärligt att slå i reglerna. Till varje karta medföljer nämligen ett separat regelhäfte som kompletterar grundreglerna och det är sällan eller aldrig klart var en specifik regel finns skriven. Nu hör det till saken att det efter en stunds spelande inte finns så stort behov av att slå i reglerna längre, men jag har svurit några gånger åt regelhäftenas utformning, det ska erkännas. Lådan, som jag redan har nämnt är ganska stor, är dessutom för liten för att rymma alla komponenter på ett prydligt sätt i insatsen, så lite skicklighet i packning krävs om man, som jag, vill ha ordning och reda i sina spel.

En liten varningsflagg vill jag också höja, jag har dock inte varit med om det själv ännu, för att mindre taktiska deltagare kan hamna långt efter poängmässigt och tidigt hängas av från segerdiskussionen.

Ni märker, jag letar efter fel och hittar petitesser. Railways of the world är helt enkelt ett toppenspel som har en given plats i min spelgarderob. Det är absolut inget att ta fram till parmiddagen, men det är ett perfekt tidsfördriv en regnig höstdag i några taktiskt slipade vänners sällskap.

Nu ska jag försöka leta fram den där Transport Tycoon-disketten. Hur jag nu ska kunna få datorn att läsa av den…