Speltyp: Strategi, familj, samarbetsspel Antal spelare: 2-7 Speltid: 42 minuter Språk: Svenska, danska, norska, finska Ålder: 10+ år Tillverkare: Lautapelit.fi
Är det någon som har sett filmen Ghost? Eller nej, det har ni naturligtvis inte gjort; filmer från 1990 är ju inte direkt vardagsmat nu för tiden. Men om ni nu hade sett den så hade ni vetat att den handlar om en man som blir mördad och från andevärlden försöker kommunicera med sin före detta flickvän genom ett medium. Jag vet inte om spelkonstruktörerna Oleksandr Nevskiy och Oleg Sidorenko hade filmen i åtanke när de konstruerade Mysterium, men jag har i alla fall svårt att låta bli att dra paralleller.
Hursomhelst, temat i Mysterium bygger på en rysligt klassisk mordhistoria. En person har blivit mördad på en viss plats och med ett visst mordvapen; lite som mord går till generellt tänker jag mig. Skillnaden på det här mordet och andra mord (tror jag) är att den mördades ande inte kan få ro, söker upprättelse och därför hemsöker den herrgård där mordet skedde. Naturligtvis tycker de människor som nu bor i herrgården att det här med upprörda andar är både otäckt och irriterande så en mörk allhelgonanatt har de bjudit in ett antal medier för att få slut på spökandet för gott. Mediernas uppgift är att, tillsammans med anden, klargöra omständigheterna för mordet och på sätt ge spökhistorien ett lyckligt slut. Mysterium är alltså ett samarbetsspel där spelarna ska hjälpas åt att lösa en mordgåta.
Hur går då detta till? Jo, till att börja med tar en spelare rollen som Patrick Swayz… förlåt ande och spelledare, medan de övriga får finna sig i att vara medier med uppgift att försöka tyda den information som anden ger. Mysterium spelas i två övergripande faser; Fas 1 där medierna ska försöka komma fram till varsin kombination av mördare, mordplats och mordvapen och Fas 2, där de sedan ska enas om vilken av kombinationerna som är den rätta. Vilken som i slutändan är den rätta bestäms av anden.
De mördare, mordplatser och mordvapen som är möjliga för det pågående partiet ligger utlagda på bordet i form av bildkort till allas beskådan. Det är sedan andespelarens uppgift att, med hjälp av så kallade visionskort med flummiga bilder på, leda respektive spelare mot just sin kombination av bildkort. Om Kalles mördare exempelvis är brevbärare kan anden spela ut ett visionskort som hen tycker refererar till just brevbäraren. En viktig detalj här är att även om spelarna arbetar mot olika kombinationer av bildkort så är det fritt fram att hjälpas åt att tyda andens visionskort eftersom det ligger i allas intresse att lösa mordgåtan. Självklart har andespelaren hela tiden en ytterst begränsad mängd kort att välja mellan, så ofta blir det rejält långsökta referenser som de övriga spelarna ska försöka tyda.
Lyckas samtliga spelare lista ut sina rätta kombination av kort innan speltiden, bestående av sju rundor, går ut övergår spelet i den andra fasen där medierna slutligen ska rösta om vilken av de framforskade kombinationerna som är den rätta. Vilken den rätta kombinationen egentligen är avgörs på så sätt att andespelaren helt enkelt väljer den av kombinationerna som hen tycker sig ha lättast att referera till med hjälp av sina tillgängliga visionskort. Sammanlagt tre visionskort spelas sedan ut av anden, ett som refererar till mördaren, ett som refererar till mordplatsen och ett som refererar till mordvapnet, och det är sedan upp till medierna att, i tysthet och utan att prata med varandra, rösta om vilken kombination de tror att anden refererar till. Lyckas de välja den rätta är mordet löst och samtliga spelare har vunnit.
Lät det där luddigt? Jag tycker i alla fall det. Hur jag än vänder och vrider på min text så har jag svårt att förklara Mysterium på ett riktigt klockrent och logiskt sätt, men någonstans vill jag tro att det beror på att spelet är väldigt tematiskt ologiskt. För låt oss acceptera att en ande vill kommunicera till ett antal medier hur mordet på hen har gått till. Så långt allt väl, men varför i hela friden berättar den olika mordhistorier för varje medium? Vore det inte mer logiskt att samtliga får samma information om mordet? Den enda tematiska förklaringen jag kan komma på är att anden är både schizofren och svårt senil, vilket så klart inte är fallet. Ännu mer ologiskt blir det när medierna, som har fått prata och diskutera med varandra under hela spelet, plötsligt, i fas 2, inte får säga ett knyst när de ska ta spelets viktigaste beslut; att peka ut mördare, mordplats och mordvapen. Märkligt är bara förnamnet.
Men bortser man från det rent tematiska och bara ser till spelbarheten blir ovanstående arrangemang betydligt mer begripligt och motiverat. Det är ofantligt roligt och svårt att som ande vägleda spelarna med flummiga bildreferenser och det är minst lika roligt att sitta på andra sidan och tyda dem. Att leda varje spelare åt varsitt håll ger helt enkelt mer av det roliga och det slutliga arrangemanget där spelarna ska rösta i det tysta bidrar till stor spänning.
Bra spelmekanik med ett rejält slarvigt påklistrat tema alltså. För en temagalning som mig borde Mysterium därför vara ett hatobjekt av gigantiska mått, men det är så där genuint mystrevligtcharmigt att jag ändå inte kan stå emot att tycka om det. Trots sina brister bidrar temat till spänning och trivsel som bara en riktigt bra mordgåta kan ge, och referenserna till Cluedo med mördare, mordplats och mordvapen gör dessutom att också ovana spelare kan känna sig hemma och bekväma.
En viss varningsflagg vill jag ändå höja för hur pass stor återspelbarheten är i längden. Det finns bara ett visst antal visionskort, mördare osv., och spelar man Mysterium många gånger i samma sällskap är jag rädd att referenserna mellan t.ex. ett mordvapen och ett visst visionskort blir så inkörda att de blir självklara. Jag spelade det 3-4 gånger i julas och tyckte mig märka sådana tendenser, men det kanske har löst sig själv när jag plockar fram det i ett nytt sällskap nästa gång?
Kvaliteten på spelet är fantastiskt bra. Den detaljrika och stämningsfulla artworken är mycket vacker och det märks att en hel del möda har lagts ner för att skapa möjliga referenspunkter mellan spelets olika kort. Skärmen som anden gömmer sin information bakom är väldigt praktisk och stabil och det går alltså utmärkt att nysa vid bordet utan att riskera något annat än en bakteriedusch. Generellt skulle jag säga att spelet ger intryck av att det inte har sparats på några tematiska detaljer och allt ifrån klockan som räknar antalet spelade rundor till spelpjäserna känns sådär självklara i sin utformning.
Brister i tema och återspelbarhet till trots så ser jag ändå en potentiell Ticket to ride-dödare här. Mysterium är ett fantastiskt bra spel för familjer att samlas runt och jag tror att det är främst med familjemålgruppens ögon man ska försöka bedöma spelet. Ålderskategoriseringen är 10+, men eftersom det är ett samarbetsspel så ser jag inga hinder för yngre barn att spela om man inte ser några problem med mordtemat. Inte heller mer erfarna spelsällskap har något att frukta här, Mysterium är väldigt roligt och fungerar garanterat bra som uppvärmning eller som introduktion till nya spelare.
Så för att sammanfatta så är Mysterium inte ett spel som kommer att trollbinda erfarna brädspelare någon längre tid. För familjer som spelar spel med med jämna och ojämna mellanrum ser jag dock en mycket bra investering som kommer att skänka många roliga och kluriga stunder tillsammans; ett givet köp!
Bra recension! Hur är den svenska översättningen? Står i valet och kvalet mellan den engelska och svenska varianten…
Tusen tack! 🙂
Står valet mellan svenska och engelska utgåvor väljer jag de engelska 100% av gångerna. Har man en vettig engelska är det alltid överlägset de nordiska reglerna som inte sällan är plågade av typos och rena regelmissar.
Trevlig kväll!