Recension: Dinofajten

Speltyp: barnspel, familjespel Antal spelare: 2-4
Speltid: 45 min Språk: Svenska 
Ålder: 9+ Tillverkare: Mattias Dristig

För inte allt för längesedan innehöll min spelsamling exakt noll spel som handlade om dinosaurier. I våras trillade dock Raptor in och i somras fick det också sällskap av Dinofajten eftersom spelets konstruktör Mattias Dristig hade både modet och vänligheten att skicka sitt alster till mig (tusen tack!). Just det faktum att jag fick spelet skickat till mig som ett oskrivet blad gjorde att jag såg extra mycket fram emot att recensera det; för en total spelgalning som mig är det nämligen väldigt skönt att kunna sätta sig ner och spela spel helt utan förväntningar då och då.

Så, efter att ha spelat ett antal rundor av Dinofajten, vad är mitt intryck? Man kan säga att jag är… inte besviken, men… underväldigad. Jag kommer att förklara varför lite längre fram i texten, men först lite om hur man spelar:

I Dinofajten styr varje spelare över varsin flock dinosaurier innehållande 1 äldste, 2 vuxna, 1 ungdom och 2 ungar. De olika kategorierna har olika mängd hälsopoäng (liv) och olika attack-värden (hur många tärningar som får användas i strid) och för att inte göra en enkel förklaring krångligare än den behöver så angav jag dinosaurierna i ordning från starkast till svagast ovan. Att sedan spela Dinofajten behöver, inte heller det, göras särskilt krångligt eftersom reglerna är busenkla att lära sig och förstå: När det är ens tur väljer man vilken spelares flock man vill anfalla, pekar ut en viss dinosaurie i den flocken, väljer vilken av sina egna dinosaurier man vill attackera med, slår med tärningarna och avgör (jag höll på att skriva resolvar) resultatet genom att dra bort lika många hälsopoäng från den anfallne dinosaurien som tärningarna visar. Skulle en dino bli så skadad att den förlorar alla sina hälsopoäng tas den ur spel och spelaren som anföll får dra ett händelsekort som ”belöning”. Den spelare vars flock överlever längst har vunnit Dinofajten.

Okej, nu när ni vet hur spelet går till är  det så dags att återgå till min underväldigade känsla och anledningarna till den:

På kartongen står det ”Ett strategispel för hela familjen” och där hittar vi möjligen roten till allt ont, för jag har nämligen svårt att hitta de strategiska inslagen. Jag vet att Dinofajten är ett familjespel som inte bör tåla en hardcore-gamers stenhårda giljotin, men jag har verkligen försökt att se bortom det och hitta taktiska detaljer. Hur jag än vänder och vrider på det så blir dock ändå mitt intryck att de utlovade strategiska möjligheterna inte bara är få utan faktiskt nästan saknas helt och hållet.

Man använder bara den dino som får slåss med flest tärningar och attackerar motståndarnas motsvarigheter för att försvaga dem, svårare än så är det inte. Möjligen blandas ett och annat händelsekort in här, men det känns mer som slump än strategi. Jag kan också tycka att det är synd att man inte har möjlighet att försvara sig på något annat sätt än med eventuella händelsekort och att skadade dinosaurier inte är sämre att attackera med, då tror jag nämligen att tärningsduellerna hade blivit mer spännande.

Och när vi ändå är inne på händelsekorten så är de en annan detalj som jag hänger upp mig lite på. Det finns två sorters händelsekort: Kort som inträffar i samband med att de dras och kort man får behålla på hand och spela ut när man vill. Så långt är allt väl, men ni lade kanske märke till att jag satte citationstecken runt ordet belöning när jag nämnde dem ovan? Anledningen till det är att de i reglerna anges som en belöning, men att de i mitt fall ofta har inneburit stenhårda bestraffningar (dinosaurier som har dött, bytt flock etc.). Det finns helt enkelt för många elaka händelsekort i leken för att det ska kännas belönande att dra dem. Det är möjligt att jag där hittade ett taktiskt moment i att undvika dem och låta motståndarna ta den smällen, men det kan väl knappast ha varit tanken egentligen?

Något jag både gillar och ogillar är att Dinofajten innehåller utslagning. Som vuxen (som spelar med vuxna) fungerar det eftersom ett parti snabbt blir en kamp på liv och död där glåporden haglar över bordet; ingen vill bli utslagen och alla kämpar stenhårt för sitt liv. När barn blandas in har jag dock väldigt svårt för utslagningen eftersom det i grunden är en bedrövlig mekanik som bara tillför problem när man vill lära barn sällskapsspelande. Säg det barn som, utslagen, finner sig i att titta på medan de andra får ha allt det roliga?

Trots allt negativt, så tycker jag ändå inte att Dinofajten är så dåligt som det möjligen låter. Jag ser kvaliteter i spelet som undervisningsmaterial i matte för yngre barn, räknandet med tärningar och hälsopoäng hit och dit ger nämligen finfin träning i huvudräkning. Jag tror också att de åldersgrupper som har nytta av matteträningen bättre kan uppskatta slumpmässigheten i att bli straffad (belönad) av händelsekorten; Dinofajten känns helt klart mer som ett barnspel än ett familjespel på det sättet.

Konstruktören har också upplyst mig om att det finns alternativa, lite mer avancerade regler, för Dinofajten på den officiella hemsidan. De avancerade reglerna känns helt klart uppfriskande och i vissa fall infogar de dessutom några av de strategiska moment jag tycker saknas. Det är betydligt roligare när man, istället för att bara slentrianmässigt attackera med sin starkaste dino, måste fundera över effekter av skador och att behöva vila sina dinosaurier titt som tätt. Inför nästa utgåva, Dinofajten finns just nu i endast 200 exemplar, tycker jag därför att de avancerade reglerna bör infogas i regelhäftet som moduler att använda om man vill; när de bara finns på hemsidan riskerar många att missa dem och det tycker jag är synd. Vidare tycker jag att spelet hade mått bra av en mer verklighetstrogen artwork där varje flock kanske skulle kunna vara en egen dinosaurieart (med olika egenskaper?). På så sätt hade man kunnat infoga lite dinosauriekunskap i mixen och det hade tillfört en hel del både kunskaps- och stämningsmässigt.

Slutomdömet? Dinofajten har helt klart en hel hög av brister rent spelmekaniskt och hade mått bra av ett antal varv till i utvecklingsloopen. Som undervisningsmaterial i lågstadiematte fungerar det dock bra redan nu (barnen hade garanterat gillat det) och med, återigen, några varv till i utvecklingsloopen så hade det dessutom kunnat bli ännu bättre till skolan.

De avancerade reglerna (som finns på nätet) tillför en hel del, men det räcker ändå inte riktigt till för att jag ska kunna rekommendera det till spelsugna familjer. Dinofajten känns i grund och botten som ett barnspel som är allt för strategilöst och slumpartat för att den angivna målgruppen, casual gamers och familjer (eller barn, för den delen), ska ha särskilt roligt; det finns betydligt bättre alternativ där ute.