Speltyp: partyspel, kortspel Antal spelare: 3-30 Speltid: 30 min Språk: Engelska Ålder: 17+ Tillverkare: Creative Commons
Är du som jag? Då har jag dåliga nyheter och goda nyheter. De dåliga nyheterna är att du är en fruktansvärd, sjuk och pervers människa. De goda nyheterna är att det finns ett partyspel som är perfekt för dig!
Partyspelet i fråga heter Cards against humanity. Det går ut på att samla poäng. Först till fem vinner.
Något förenklat spelar man så här: En förstespelare drar ett kort, på vilket det står en ofullständig mening. Hen läser texten på kortet, högt och tydligt. Övriga spelare får sedan komplettera meningen genom att spela ut kort från sina händer. På dessa hand-kort står i sin tur ord eller fraser som mer eller mindre väl passar ihop med förstespelarens kort. Den spelare som skapar den roligaste meningen får en poäng; hen blir även näste förstespelare, och får därmed dra ett nytt kort med en ofullständig mening. Så rullar spelet på tills någon vinner.
Partyspel ska inte vara så värst mycket svårare än så. Cards against humanity håller sig alltså definitivt inom svårighetsramarna.
Nu undrar givetvis alla oskyldiga sinnen där ute i etern vad som är så fruktansvärt, sjukt och perverst med detta spel. För det låter väl ändå trevligt? Man spelar ut kort, fifflar ihop meningar, och har lite skoj. Vad är det som är så märkligt med det? Jösses, sådana spel kan man ju lira med farmor! Eller barnen på dagis!
Det är här Daniel Radcliffes rövhål kommer in i bilden. Och Lance Armstrongs bortopererade testikel. Och två dvärgar som bajsar i en hink. Ni förstår, texterna på spelkorten är inte av det familjevänliga slaget. Personligen har jag bara spelat den engelskspråkiga varianten av spelet – tydligen ska det finnas en svenskspråkig också – och våra meningar blir alltid något i stil med ”My last birthday party was ruined by + Daniel Radcliffe’s delicious asshole” eller ”Dad’s funeral turned out really good because of + projectile vomiting”. Ja, spelet ligger på den nivån – och lägre. Nekrofili, någon?
Att kalla Cards against humanity smaklöst eller vedervärdigt är helt korrekt. Men att använda sådana omdömen som kritik är att missa poängen med spelet (lite som när min chef för femton år sedan såg THE TWO TOWERS på bio och kritiserade filmen för att vara ”så jävla overklig”). Hela vitsen med Cards against humanity är trots allt att pussla ihop chockerande vidrigheter. ”A party game for horrible people” står det på spelboxen, och det är vettigt att ta den texten på allvar; tillhör man inte kategorin ”horrible people” så finns det andra spel att njuta av.
Personligen tillhör jag de fruktansvärda människorna, varför jag betraktar Cards against humanity som ett mästerverk inom partyspelsgenren. Under detta spel har jag – tack vare de sinnessjuka korten och mina motspelares kreativitet – drabbats av några av mina mest hysteriska skrattanfall någonsin. Jag har bokstavligt talat gråtit av skratt åt de perversioner som satts ihop. (Senaste brutalskrattet? ”My last relationship ended because of + wanking in a pool of children’s tears”)
Vid det här laget har nog de flesta av er koll på om ni tror att Cards against humanity är ett spel i er smak. Det är helt i sin ordning. Dock vill jag påskina att många som inte uppskattat spelet utifrån hur det har beskrivits faktiskt har älskat det när de väl börjat spela. Kanske blir det roligt bara för att alla andra skrattar? Kanske ser de äntligen sin chans att släppa loss lite? Jag vet inte.
Nackdelar? Några kan nämnas. Alla varianter jag har spelat av Cards against humanity har varit på engelska. Är man inte bekväm med detta språk så blir spelet varken begripligt eller roligt. Kvaliteten på den svenska utgåvan kan jag överhuvudtaget inte uttala mig om, eftersom jag inte har spelat den. Vidare har ett fåtal av korten i den engelskspråkiga leken referenser till fenomen eller personer som gemene man i Sverige har noll koll på. Hur många av er vet exempelvis vem Anthony Weiner är? Trodde inte det. Själv har jag sorterat bort dessa kort – men det är förståeligt om folk tycker det är surt att köpa ett spel som emellanåt är nischat åt en kultur man inte lever i.
Rent spelmässigt vill jag egentligen bara nämna en enda nackdel, nämligen att man – trots att man får ha tio kort på hand – ibland sitter med kort som helt enkelt inte verkar vara roliga. Jag betraktar dock detta som en ganska liten nackdel eftersom jag har upptäckt att de flesta kort kan vara vansinnigt underhållande i rätt sammanhang. Det gäller bara att vänta in rätt ögonblick. Kreativitet är nyckeln, gott folk.
”Rätt ögonblick” är dessutom en fras som borde utgöra en ledstjärna för hela spelet. När kommer Cards against humanity till sin rätt? Kort sagt: I likasinnades sällskap. Har du polare som är lika sjuka i huvudet som du? Det är dem du ska spela detta med. Inte med farmor. Inte på dagis. Inte när dina svärföräldrar är på besök. Inte med kollegorna på lunchrasten. Och om ni som spelar har fått er några innanför västen så är det givetvis ett plus. Det är, trots allt, ett partyspel.
En väldigt fin grej med Cards against humanity är att det är gratis. Förvisso äger jag betalvarianten – som kommer i en nim liten låda – men om man inte vill pröjsa, så finns korten på nätet som pdf-filer. Det är bara att ladda hem dem, skriva ut och börja klippa. Helt lagligt. Kvaliteten på korten blir givetvis inte lika bra – såvida man inte äger något slags tryckeri – och de olika expansionslekarna finns tyvärr inte tillgängliga för hemladdning. Men om man nöjer sig med de ursprungliga korten i lite crappy kvalitet, då är det bara att köra. Jag utlovar en hysteriskt rolig stund.
Om ni är sjuka i huvudet, alltså.
