Dead of Winter: The long night – Unboxing day

Så är dagen äntligen kommen, mina vänner. Efter att ha väntat, skrivit en förhandstitt, väntat, intervjuat Dead of Winter-skaparen Isaac Vega, blivit ohälsosamt uppspelt, väntat, slutat vänta och plötsligt överraskats av en paketavi från USA, sitter jag nu här med småsvettiga fingrar och tafsar på lådan till mitt förhandsbokade exemplar av Dead of winter – The long night.

Hur känner jag mig då nu? Tja, alla som har följt Spelglädje under åren vet att jag har en alldeles speciell relation till Dead of winter efter äventyret som utspelade sig under 2014 (ta gärna en titt på det i Arkivet). När äventyret nu fortsätter med Dead of winter – The long night så känner jag mig…andäktig på något sätt. Jag har spelat originalspelet så många gånger att jag har tappat räkningen och haft precis lika roligt varje gång, så när nu expansionen ligger för mina fötter vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Flera gånger har jag kämpat mot suget att kasta mig över spelet så fort jag har haft 5 minuter över… men så gör man ju faktiskt inte. En expansion till Dead of winter förtjänar gott om tid, noggrant utforskande och gränslös kärlek. Överdrev jag där i slutet? Nej, jag tror inte det. Gränslös kärlek är helt rätt uttryckt.

Nåväl. Efter att ha vägt boxen i händerna (den är tung!), vänt och vridit på den otaliga gånger, läst reglerna på nätet och då och då gått en omväg runt den inplastade skönheten bara för att få en liten extra titt dök stunden jag eftersökte upp i fredags eftermiddag. Jag fångade den omedelbart, och det faktum att jag inte ens tog mig tid att brygga en kopp kaffe att sällskapa med säger precis allt om hur ivrig jag var. När jag hade lyckats slita (smeka) av plasten och började lyfta på locket infann sig en sådan där gó känsla som bara brädspelare (och möjligen arkeologer i Konungarnas dal) kan relatera till:

Ett lock som kämpar emot lite när det ska lyftas eftersom det aldrig har öppnats förut.

De möjliga likheterna med sarkofagöppnarna i Egypten slutar dock där, för doften som spred sig efter lyftet var ljuvlig. Hur man kan tycka att nytryckta spelkomponenter luktar gott övergår mångas (däribland Frugans) förstånd, men omedveten om allt annat satt jag bara där och… doftade på spelet.

Jag vet inte riktigt hur länge jag satt där och bara njöt av doften, men stunden avbröts abrupt av att vår franska bulldogg Hjördis släppte en fjärt som effektivt förhindrade all luktsinnlig njutning. Raskt slog jag över till det rent visuella och där är kanske först här som det börjar bli intressant för er läsare, för det är nu jag tänkte redogöra för vad som fanns i lådan förutom doft.

Till att börja med, det fanns åtta, ja åtta, kartor med markörer, figurer och platser att trycka ut och sortera. Mängden prylar som Dead of winter – The long night innehåller är verkligen massiv och jag får flashbacks till stunden då jag öppnade Dead of winter (och i princip alla spel gjorda av Fantasy Flight Games). Eftersom Dead of winter – The long night inte bara är en expansion, utan en expansion som går att spela utan grundspelet så är så klart en del av komponenterna likadana, eller näst intill likadana, som attiraljerna i originalet. Det där är en sak jag normalt hade irriterat mig på, för varför ska jag egentligen tvingas betala för fler spelplaner och tärningar när det bara är expansionen jag vill åt?

Plaid Hat Games har dock varit smarta och uppgraderat de flesta sakerna grafiskt eller kvalitetsmässigt. Platserna, som tidigare bestod av tunn papp, består nu av tjock kartong som ger ett betydligt mer exklusivt intryck. Spelplanen, som egentligen är likadan som den jag redan hade, har fått sig ett grafiskt lyft som gör att den gamla antagligen aldrig kommer att användas mer. Zombie-figurerna som medföljer har fått ny artwork, så trots att jag redan hade en vansinnig mängd sådana så gläds jag åt variationen som de nya tillför. En del av markörerna har fått extrafunktioner och är nu dubbelsidiga och lägg sedan därtill att korten i Dead of winter – The long night fyller på kortlekarna från grundspelet rejält och att 20 nya överlevare gör entré. Att tärningarna, first player-markören och referenskorten till spelarna är precis likadana som tidigare gör liksom inget, jag har fått så många nya och uppgraderade prylar att jag fort glömmer det ekonomiska och gläds åt allt lullull jag har lagt beslag på.

Och på tal om glädje har jag ju inte ens nämnt de stora nyheterna som Dead of winter – The long night kommer med. Förutom det som nämnts ovan, några mindre regeljusteringar och en kyrkogård att samla döda överlevare på så medföljer nämligen tre expansionsmoduler som man kan infoga i den mån man själv önskar. I skrivande stund har jag inte provat någon av dem, men min massiva Dead of winter-erfarenhet och lite regelläsning gör att jag hoppar högt av glädje när jag tänker på vilket elände de kommer att tillföra för oss spelare.

• Den första, och enklaste, modulen att använda inför möjlighet att utveckla sin koloni för att underlätta livet i den hiskeliga zombie-apokalypsen; det kan t.ex. handla om att bygga kanontorn, eldstad och… att få igång DVD-spelaren (ja!).

• Den andra modulen inför banditer i spelet. Japp, nu har spelarna inte bara mängder av zombies att ta hänsyn till utan även ett hänsynslöst plundrande rövarband. Förutom att de, precis som överleverna, lockar till sig zombies med sin närvaro så plundrar de jämnt och ständigt korthögarna på användbara prylar. Allt de hittar samlar de synligt i sitt läger och det går självklart att gå dit och försöka stjäla tillbaka något livsviktigt om man vill måste. Den här modulen lär snabbt bli spelarna övermäktig om de inte ser upp!

• Den tredje och sista modulen kommer att… ställa till ett helvete rent ut sagt, för i den får vi nämligen lära oss mer om zombie-apokalypsens historia på forskningscentret Raxxon. Sakerna som går att hitta där är otroligt användbara och kraftiga, men att ens närma sig området kan få ödesdigra konsekvenser. Nämnvärt är att man, bland de användbara sakerna, kan hitta piller som via ett enda tärningskast kan få kraftigt positiva eller kraftigt negativa effekter på den överlevare som sväljer dem. Dessutom släpper området, om inte spelarna förhindrar det, med jämna mellanrum ut rester av sina fruktansvärda experiment, och konsekvenserna av ett löst experiment kan vi ju alla relatera till när vi ser Donald Trump. Den här modulen försvårar i princip allting som måste göras och det är nog bara att be till högre makter om att det inte finns någon förrädare i sällskapet.

Klart är att i alla fall modul två och tre gör Dead of winter – The long night rejält mycket svårare att vinna. Jag kan inte tänka mig att vi närmar oss Shadows over Camelot-nivå, men om man spelar med alla tilläggsmodulerna samtidigt är risken stor att överlevnadsinstinkten snabbt kan förvandlas till dödslängtan i den bistra vintern. Självklart kommer jag, så fort jag bara får tillfälle att slå på den stora expansionstrumman och tvinga in mina vänner i eländet.

Slutligen, jag som har blivit förälskad i Crossroads Companion app verkar än så länge få gå tillbaka till kortleken igen. I app-store står det att appen ska stödja kommande expansioner, men när det kommer att ske har jag inga uppgifter på. Fast, app-problemet är egentligen bara en liten buckla i lacken för min del, för nu när jag äntligen har fått fingra lite på Dead of winter – The long night känns det om möjligt ännu hetare. Någon som vill provspela med mig?