Shopping ahead by Håkan Dahlström (Licens: Creative Commons)
För ungefär fyra år sedan var jag en mindre erfaren människa. Sedan dess har jag, via framförallt lidande av olika slag, lärt mig ofantligt många saker om mig själv och den värld jag trodde jag kände. Nu är det inte alls min avsikt att tråka ut er med min förvärvade livsvisdom och dessutom förpliktigar ju bloggtiteln Spelglädje mig att hålla mig någorlunda inom ramen för vad som kan förknippas spel och roligheter, så… jag ska nöja mig med att dela med mig av något jag lärde mig i Ullared i fredags.
Ullared? tänker ni? Kan man lära sig något annat där än att hantera kundvagnsåsamkad smärta i hälsenehöjd?
Det enkla svaret är att nej det kan man inte, men eftersom den här lilla betraktelsen fortfarande har gott om textutrymme tänker jag istället välja den lite besvärligare vägen och svara att ja, det kan man faktiskt. Man kan i alla fall komma till insikt över något man redan visste, men blev medveten om först när man blev ögonvittne till hur en mindre armada av föräldrar försökte övertala sina barn och ungdomar att tycka om brädspel.
Följande situationer utspelade sig under de tio minuter jag orkade betrakta eländet:
”Det här går ut på att snabbt komma på saker, det verkar väl roligt?” Kvinnan bakom citatet stod och höll i Ordglapp. Bredvid och helt orört på hyllan stod det briljant roliga Hint och genomtrevliga When I dream.
”Men det här då, det är ju roligt och går ut på att lösa mysterier och så.” En annan mamma försökte övertala sina barn att Cluedo minsann var ett riktigt bra köp samtidigt som fantastiska Mysterium tronade övergivet precis bredvid.
Och sådär fortsatte det på olika håll. Personalen packade upp lådvis av Speakout, Galenpanna och Så kan det låta medan finfina (även om jag själv inte gillar dem) gateway-spel som Ticket to ride – Europe och Splendor stod orörda.
Min plötsliga insikt i trängseln:
Att vara nördigt intresserad av brädspel och sällskapsspel är förknippat med ett livslångt ansvar och åtagande.
Det är helt enkelt min uppgift att leda de mindre förstående människorna in på den sanna vägen där glättiga kartonger, klassiska namn och nostalgiska (men romantiserade) barndomsminnen inte ska få spela någon roll. Jag borde alltså kastat mig fram, presenterat mig som experten de inte visste att de sökte och börjat demonstrera. Kanske hade de då lyssnat på mig och följt mina rekommendationer. Kanske hade de låtsats lyssna och lagt ner mitt förslag i vagnen för att sedan komma tillbaka och byta i smyg. Eller så hade de kanske fortsatt följa den mörka vägen och lagt ner Lika par leka bäst i korgen. Oavsett vilket så är jag övertygad om att antalet sålda Monopol just den dagen hade minskat och det är viktigare för världen än du kanske tror.
Malahide Beach by Nicolas Raymond (Licens: Creative Commons)
(Bilden ovan skulle egentligen föreställt situationen i Ullared, men eftersom jag var för trött för att komma ihåg att ta någon får ni här en bild på ett vackert ödeland istället)
Nåväl, allt det där borde jag alltså ha gjort. Istället stod jag i ett dimmigt dagen-efter-Liseberg-töcken och stirrade på eländet. Plötsligt struntade, nej sket, jag i om familjen Olsson bar hem ett värdelöst skräpspel som skulle spelas en gång och sedan få samla damm tills tidens ände. Och vad rörde det egentligen mig att familjen Svensson senare skulle splittras i en skilsmässa orsakad av ett helt vanligt parti Monopol?
För att försvara min slapphänthet inför mig själv tänkte jag: ”Nej, jag befinner mig i Ullared. Här spelar de faktiskt in en tv-serie som handlar om lustiga människor. Vem är egentligen jag att förstöra det konceptet? Och dessutom har jag ju semester.”
Det fungerade ganska bra faktiskt och jag kunde gå därifrån med både samvete och förstånd i behåll. Någon form av telepatisk magi verkar jag dessutom ändå ha utövat för precis innan jag gick bestämde sig Cluedo-familjen för att ställa tillbaka spelet på hyllan. Detta gjordes så pass slarvigt att det föll ner och stötte ett hörn så illa att det förmodligen aldrig kommer att köpas av någon. Ibland behöver man helt enkelt inte ingripa, saker löser sig själva.
Och på tal om semester: Den är slut nu och om ganska exakt en vecka kommer jag och Herr Baguette att ta emot årets deltagare på vår brädspelskurs (ingående i en utbildning om e-sport). Det kommer att bli spännande, roligt och förmodligen lite frustrerande men jag kommer att ta mig an mitt uppdrag med så mycket kraft, entusiasm och kärlek att de omöjligt kan värja sig för den sanna vägen. And so my watch begins.
