Speltyp: partyspel Antal spelare: 5-10 Speltid: 45 min Ålder: 13+ år Tillverkare: Goat Wolf & Cabbage Länk till Secret Hitler på Boardgamegeek
Många historiker är eniga om att Adolf Hitler, åren innan han satte en kula i sitt huvud, ställde till med mycket skit. Så pass mycket skit faktiskt, att hans namn blivit synonymt med ondska.
Man skulle därför kunna tro att de idéer karln stod för, liksom de metoder han använde för att förverkliga dem, skulle ha förpassats till historiens soptipp. Tyvärr lever vi dock inte i ett så pass ljust och rationellt universum, utan i en mörk och sinnesrubbad variant där vi, i Herrens år 2021, åter känner bajsbruna vindar svepa in över Sverige, Europa, och världen. Kort sagt, gott folk: Vi kanske betraktar oss som färdiga med fascismen, men fascismen är, dessvärre, inte färdig med oss.
Allt detta skänker ett skimmer av aktualitet till sällskapsspelet Secret Hitler — ett lir som, på grund av sitt tema, blev så pass uppmärksammat att till och med The New York Times skrev en artikel om det 2017. (”None of the game’s creators, who are based in Chicago, voted för Mr. Trump”, kan vi läsa i artikeln. Nudge, nudge.)
Skådeplatsen i Secret Hitler är Tyskland 1932. Hitler har ännu inte kommit till makten, och eftersom framtiden inte är huggen i sten, så kanske han aldrig gör det heller. Kanske blir han installerad som kansler; kanske inte.
Vilket alternativ som förverkligas beror på de två lagen i spelet. Det ena laget — liberalerna — vill givetvis att det mustascherade fanskapet aldrig kommer i närheten av maktsätet. Det andra laget — fascisterna — har det motsatta önskemålet, i synnerhet eftersom en av dem faktiskt spelar den presumtive Führern själv.
Låt oss ta det hela från början.
Secret Hitler inleds med att varje spelare får ett kuvert. I detta kuvert ligger två hemliga kort: Ett som säger huruvida spelaren är fascist eller liberal, och ett som säger huruvida hen är Hitler eller ej. (Hitler-kortet måste givetvis ligga i samma kuvert som ett fascistkort.) Varje spelare undersöker sedan innehållet i sitt kuvert, och får därmed veta vilken av tre möjliga roller som hen har tilldelats: liberal, fascist, eller fascist + Hitler.
Efter detta kommer ett moment som definitivt inte är unikt för Secret Hitler, men som alltid är lika roligt (och som i detta fall kan styras av en mobilapp, Secret Hitler Companion): Alla spelare blundar. Efter en liten stund öppnar fascisterna sina ögon och identifierar varandra i tystnad. Hitler-spelaren öppnar dock inte sina, utan gör istället tummen upp. Därefter sänker Hitler-spelaren sin tumme, och fascisterna sluter sina ögon. Slutligen öppnar alla spelare ögonen igen.
Situationen är nu följande: Varje liberal spelare vet bara att hen själv är liberal, men har ingen aning om vilka roller övriga spelare har. Hitler vet i sin tur bara att hen själv är Hitler — och därmed fascist. De övriga fascisterna vet dock exakt vilka spelare som är fascister (ty deras ögon var öppna), vilka som är liberaler (ty deras ögon var stängda), och vem som är Hitler (ty hen gjorde tummen upp). Ration är sådan att den överväldigande majoriteten av spelare alltid kommer att vara liberaler.
Sedan är spelet igång. Målet för liberalerna är att rösta igenom 5 liberala policyer — eller att mörda Hitler. Fascisternas mål är att rösta igenom 6 fascistoida policyer — eller att, när minst 3 fascistoida policyer röstats igenom, få Hitler vald till kansler. De policyer som röstas igenom läggs på respektive spelplan (antingen den spelplan som tillhör liberalerna eller den som tillhör fascisterna) och får inte plockas bort förrän spelet är över.
Här finns skäl för liberalerna att vara ängsliga. I spelet finns nämligen bara 17 policy-brickor; av dem är 6 liberala, och 11 fascistoida. Alla dessa brickor ligger blandade i en hög bredvid spelplanen med baksidan upp, så om någon skulle få för sig att bara plocka åt sig en bricka på måfå, så är det nästan dubbelt så sannolikt att man tar en som gynnar fascisterna. Kom ihåg det till senare.
Röstandet går i all korhet till så här: I början av varje runda får någon chansen att bli president. Chansen att bli president ges oftast till den som sitter till vänster om den senaste presidenten — eller till vänster om den senaste presidentkandidaten.
Presidenten nominerar sedan en annan spelare till att bli kansler. Samtliga spelare röstar för eller emot president- och kanslerduon. Får duon mer än 50% av rösterna så accepteras de som president och kansler. Får de däremot 50% eller färre av rösterna, så går presidentposten vidare medurs till nästa spelare vid bordet, som då får sin chans att nominera en kansler, varpå en ny omröstning sker, och så vidare.
Om en nominering röstas igenom får kanslern plocka åt sig de tre översta policy-brickorna och titta på dem. Hen slänger sedan en av dessa brickor, utan att visa övriga spelare om den innebär en fascistoid eller liberal policy, och ger de två återstående brickorna till presidenten — som i sin tur slänger ytterligare en policybricka, även hen utan att visa vad för slags policy hen avfärdat. Nu återstår bara en policy, som då läggs på spelplanen, varmed antingen liberalerna eller fascisterna har kommit ett steg närmare segern.
Skulle presidenten spela ut en fascistpolicy så kan det vara många saker som gått fel (eller ”gått rätt”, om man är fascist). Exempelvis kanske kanslern drog bara fascistbrickor. Eller så drog hen en liberal bricka, som hen slängde. Kanske fick presidenten bara fascistoida brickor, varmed hen inte hade något annat val än att spela ut en sådan. Eller så kanske hen slängde en liberal bricka till fördel för en fascistoid dito. Möjligheterna är många, paranoian omfattande. Och därför är det viktigt att försöka se till så att rätt personer nomineras till president och kansler.
Det är dock inte alltid nomineringarna röstas igenom, vilket kan vara till fascisternas fördel: Skulle tre nomineringar på raken misslyckas så blir det kaos i Tyskland — och den översta policybrickan röstas per automatik igenom. Och med tanke på att 11 av 17 policybrickor är fascistoida, så… ja, ni fattar.
Är ni redo för ytterligare en komplikation? Ibland vill liberalerna rösta igenom fascisternas policyer! Efterhand som fascismen växer sig stark så får presidenten nämligen utökade befogenheter. Hen kan exempelvis avrätta en annan spelare (som då — i TYSTNAD — får lämna spelet och sätta sig och sura någonstans), vilket ju kan vara frestande även för en liberal politiker, om denna tror sig ha luskat ut att en annan spelare är en brunskjorta. Skulle Hitler råka vara den som skjutits så måste hen erkänna detta, varmed liberalerna omedelbart har vunnit.
Men nog om reglerna (som faktiskt är väldigt enkla när man väl börjat lira). Hur är det att spela Secret Hitler? Personligen kan jag bara säga att jag spelar det med skräckblandad förtjusning. Skräcken kommer givetvis ur det faktum att spelet handlar om Adolf Hitler och har en tematik som i övrigt känns alldeles för relevant för samtiden; jag har inga problem med att folk helt sonika väljer att avstå från Secret Hitler på grund av dess innehåll. Samtidigt spelar man med en klump i magen av även andra anledningar: Paranoian kring spelbordet blir direkt påtaglig.
Paranoian tillhör dock spelets tjusningar. Secret Hitler, och andra spel som liknar det, plockas fram just på grund av hur skoj det är att misstänka vänner, att se dem plågas under press och stress, och höra dem klämma ur sig absurda förklaringar till varför de just röstade som de gjorde, eller till varför de placerade ut en viss bricka på något av spelbrädena. Alla är misstänksamma, alla är misstänkta.
Secret Hitler uppmuntrar konfrontationer och lögner. Vad man än gör i spelet så kan med- och motspelare avkräva en något slags förklaring. Ingenting säger att man måste svara på frågor/anklagelser/absurditeter som kastas i ens ansikte, men utebliven respons framstår förmodligen som suspekt. Just detta sociala inslag i spelet gör så klart också att vilka man spelar med avgör hur roligt det blir, men jag har än så länge inte spelat det med en grupp där det inte funkat alldeles strålande.
Spelet är avsett för 5-10 spelare. Gissningsvis fungerar det bättre ju fler man är. Antalet spelare påverkar även hur spelet ska spelas. Vid 5-6 spelare är även Hitlers ögon öppna under blunda-fasen, och ju fler spelare man är, desto fler fascistoida krafter får presidenten. Än så länge har jag bara spelat med 6 spelare, men balansen i spelet tycks överlag vara jämn och rättvis.
Produktionsvärdena får höga poäng — men är inte utan anmärkningar. Brickorna, spelplanerna, och skyltarna med president- och kanslertitlarna är alla eleganta och ljuvligt taktila att hålla i. I regelboken däremot, tryckt i ett absurt avlångt format, lossnade dock en sida redan vid första speltillfället, samtidigt som korten som visar om man är liberal/fascist är förmodligen i billigaste laget. Jag betraktar dessa invändningar som ganska oväsentliga, men alla skulle inte hålla med mig.
Så: Överlag är Secret Hitler ett roligt social deduction-spel, ett som jag kommer att släpa med mig till många speltillfällen framöver. Om så bara för att påminna mig själv om att vi måste vara evigt vaksamma mot mörkrets makter.
