Jag vet inte vad Jakob Bonds och Dan Glimne tänkte när de först skapade Drakborgen på 1980-talet. Levde de under villfarelsen att de höll på att designa ett välfungerande spel? Eller insåg de att de höll på att sätta ihop ett briljant shits and giggles-lir?
Förmodligen det senare. Ingen kan påstå att Drakborgen ”fungerar” i någon traditionell bemärkelse. Det är i hög grad slumpbaserat och belönar inte bra spelande. Dess status i svensk spelhistoria är baserad på helt andra kvaliteter.
Drakborgen nuddar nämligen vid att vara en nästintill existentiell upplevelse. Som spelare får man mest se sina planer och förhoppningar grusas. Visst, man valde en karaktär (som man trodde skulle vara någorlunda duglig) och utrustade hen med en magisk ring (som man trodde skulle bli behjälplig någonstans på vägen) — två trevliga inslag som ger en illusion av agens, kontroll, och valmöjligheter. Sedan börjar spelet, varpå ens karaktär och hens ynkliga lilla ring omedelbart visar sig vara värdelösa. Och plötsligt står man där, ensam i mörkret, och råkar trampa på en gaddkrälare.
Spelet är på så vis en brutal lektion i ödmjukhet, vilket tilltalar nihilisten i mig. Alla står lika inför kaoset. Och om någon tar sig ur borgen med några få smycken i sina blodiga händer, då har hen haft tur — för det fanns bokstavligt talat ingen strategi eller taktik som kunde ha tagit hen till den punkten utan att slumpen hjälpte till. (Åtminstone är inte jag smart att skymta någon sådan strategi, vilket givetvis inte säger så värst mycket med tanke på att jag är Sveriges sämste brädspelare.)
Min poäng är dock att allt detta elände är roligt. När Martin och jag nyligen slog oss ned för att spela hans rykande färska (och för länge sedan kickstartade) Drakborgen, så var det inte med en förväntan om en grandios och immersiv fantasy-upplevelse. Snarare var vi två sadomasochister som såg fram emot att se varandra — och oss själva — tillintetgöras av ondsinta kortlekar och dåliga tärningsslag.
Och, kära läsare, det var länge sedan jag skrattade så här mycket åt ett spel. Bortser vi från Fiasco så pratar vi om kanske ett årtionde.
Frågan lyder: hur gick det för oss? Svaret är: det vet ni redan. Men nedan kommer en lite utförligare redogörelse. (Vi spelade fem omgångar. Ingen av dem tog mer än 45 minuter, skulle jag gissa. Mina anteckningar är så här i efterhand ganska värdelösa att utgå från i en rekonstruktion, så ni får leva med att omgångarna beskrivs sämre och sämre efterhand.)
Omgång 1. Jag spelar som Sigeir Skarpyxe och Martin som Aelfric Brunkåpa.
I runda fyra blir jag anfallen av en tusenfoting, som dödar mig. Vi bestämmer oss då för att husregla lite, genom att låta mig introducera en ny karaktär, nämligen Aelfrics syster, Sigrunn — som omedelbart blir biten av en gaddkrälare (vilket innebär att hon tar 1 i skada under varje runda, resten av spelet). Så småningom blir jag förgiftad, vilket innebär att jag inte får gå någonstans på tre rundor — vilket, på grund av gaddkrälare-skadan, innebär att jag, passiv och apatisk, ser mina tre sista livspoäng blöda ut.
Martin i sin tur klarade sig länge mycket bättre. Visst, han föll ned från en bro i underjorden, men lyckades kravla sig upp. Just när han kravlat sig upp blev han dock överrumplad av likätare, och där tog, på grund av en serie tärningsslag, hans berättelse slut.
Drakborgen: 1
Martin: 0
Björn: 0
Omgång 2. Jag spelar som Charak-Hai och Martin som Thagrim den mörke.
Vid det här laget har jag gett upp om att någonsin lyckas vinna ens i det sten-sax-och-påse-moment som utgör den basala stridsmekaniken i spelet, så jag börjar slumpa mina stridshandlingar, och når viss framgång genom detta. (Jag inser nu även att jag bör slumpa allting i spelet framöver. Allting. För varför inte?)
Slumpandet hjälper mig dock inte i längden. Min karaktär, Charak-Hai, har den särskilda förmågan att han kan gå bärsärkagång, vilket innebär att han får 4 extra kroppspoäng under den tid bärsärken pågår. Detta är jätteroligt tills jag inser att jag plötsligt bara har 4 kroppspoäng kvar: så fort min bärsärk är över kommer jag att förlora dessa kroppspoäng och dö, vilket också är vad som sker.
Exakt vad Martin har för sig under denna spelomgång minns jag knappt. Bara att han kommer väldigt nära skattkammaren, men aldrig riktigt lyckas ta sig in innan han dör.
Drakborgen: 2
Martin: 0
Björn: 0
Omgång 3. Jag spelar Yubari Tori-Jima (en gubbe jag slumpade fram) och Martin spelar Nea Solsvans.
Denna gång lyckas Martin ta sig in i drakens kammare och sno åt sig några skatter — vilket omedelbart väcker draken (en risk på 12,5%), som genast dödar honom. Han återuppstår som Durin Dolkspänne. Sedan tar han sig med Durin Dolkspänne in i skattkammaren igen, roffar åt sig några skatter, och flyr. Tur va?
Så småningom tar även jag mig in i skattkammaren och plundrar lite.
Det verkar ett tag som om vi båda kommer att ta oss ur borgen med våra skatter. Men… Martin bestämmer sig för att, citat, ”fula sig lite” för att hindra Björns flykt ut ur borgen, hittar en giftig dimma i en fullständigt onödig rumsletning och blir ståendes i den så pass länge att solen hinner gå ned innan han tar sig ut. Synd va?
Jag lyckas dock ta mig ut, och firar min seger — tills det visar sig att en av skatterna jag tagit mig med ut är T’siramans hämnd, som har den beklagliga effekten att den som tagit sig ut med mest skatter omedelbart dör.
Sålunda överlevde ingen av oss.
Drakborgen: 3
Martin: 0
Björn: 0
Omgång 4. Martin spelar som Iril Fëaneline och jag som Yubari Tori-Jima (en karaktär jag vid det här laget blivit lite fäst vid, pga hans förmåga att undvika strider). Exakt vad som hände under spelet minns jag inte, men jag har antecknat att Martin dör av en pilar som skjuts ut ur en vägg, och att jag dör av en explosion.
Drakborgen: 4
Martin: 0
Björn: 0
Omgång 5. Vi spelar med samma gubbar som föregående runda, och med liknande resultat. Det roligaste som hände mig denna gång var dock att jag i princip lyckades skapa en loop av rum, som jag inte kunde ta mig ur. ”Alla dör” har jag skrivit i mina anteckningar.
Drakborgen: 5
Martin: 0
Björn: 0
Avslutande reflektion från Martin:
Jaha, så det där var alltså vad jag och Spelglädjes läsare fick, Björn? Jag bad om en rafflande Skyttegravsrapport gällande våra öden och äventyr i Drakborgen och allt som kom ut var… anteckningar? Din satans abedonk! Jag kan bara konstatera att du är en högst opålitlig, skoningslös, slumpmässig entitet som saknar all touch och stil som en modern människa borde ha. Det enda du lyckas med, och det är ju ett konststycke i sig, är att framstå som ett björndjur, vars överlevnadsförmåga vida överstiger rimlig förväntan, samtidigt som du är så bristande i din utformning att du får George Clooney att framstå som en bra Batman.
Du är… lite som Drakborgen faktiskt. Och jag älskar dig för det. Tack för att du finns!
