Renässansen är inte det ämne som engagerar mig mest om jag får välja fritt. Om man bortser från att strosa i sakta mak på Uffizierna i Florens och efteråt skölja bort dammet med en Aperol spritz på en uteservering, förstås. Inte heller det beige spelbrädet i Tiletum är särskilt engagerande vid första anblicken. Men i takt med att vi spelare flänger runt på brädet och fyller det med färgglada handelsbodar och pelare så fylls också jag med inlevelse och energi. Ge mig boktryckarkonst och florentinska katedraler! Copernicus…
Kategori: Recensioner
Recension: Comet
Kometen, kometen! Vimmerbybornas klagande rop ekar över Småland samtidigt som fru Petrell ligger på sitt vardagsrumsgolv i en pöl av blåbärssoppa. Det visade sig, som de flesta kanske vet, att de hade missuppfattat det hela och att både ”komet” och blåbärssoppa stammade från…
Recension: Pantolino
Mitt intresse för barnspel är i regel svalt. Sedan Meepeln föddes har intresset givetvis ökat på så vis att jag letar spel att indoktrinera henne med, men någon större mängd titlar äger jag faktiskt inte. På brädspelsnördsvis försöker jag presentera spel med meningsfulla beslut och lagom mängd slump bara för att upptäcka att hennes favoritspel är Busungar från 1986. Har jag problem med detta?
Recension: Flamecraft
Det var en gång ett spel som hette Flamecraft. Det handlade om drakar som besökte butiker och en som tyckte att det lät både trevligt och intressant var brädspelsnörden Martin. Han bestämde sig därför för att köpa drakbutiksspelet i en brädspelsbutik som ligger strax till höger, men strax innan han hann göra så fick han syn på en oroväckande text på Internet…
Recension: The White Castle
Ett av spelen som jag inte var ett dugg intresserad av på SPIEL23 var The White Castle. Jag tyckte att det japanska temat var ointressant, kanske är jag en av få som inte blir småpilsk när japansk kultur nämns, och att artworken var ful och intetsägande. Det nätta lådformatet och prislappen på 32 Euro uppskattades däremot…
Recension: Footprints
En av mina favoritupplevelser under Essen SPIEL22 var Come Together, ett norskt strategispel om att anordna musikfestivaler på det glada 60-talet (påminn mig om att köpa, spela och recensera!). Favoritupplevelser har tendens att bygga hype, och när Chilifox Games som låg bakom Come Together lovade nytt i form av Footprints var jag därför med på tåget direkt. Här kommer recensionen…
Resedagbok Essen Spiel23 – Del 3
För att göra berättelsen någorlunda kronologisk fortsätter jag med att avsluta de sista mässhändelserna. När jag och Herr Baguette hade skilts åt (du vet då när jag köpte så många spel?) passade jag på att testa Nekokjima, ett spel om att bygga telefonstolpar med tillhörande ledningar i trängsel, och hänga katter i dem utan att allt rasar. ..
Recension: Gloomhaven
Om du hade frågat mig för fem år sedan: ”Maria, är du lockad av att spela brädspel i genren dungeon crawler?” hade jag gapskrattat och återgått till att drömma om att en dag köpa Everdell. Grävlingar med vandringsstavar och kråkor med läsglasögon var mer min melodi än vad slagsmål i fängelsehålor var. Men varje gång jag surfade in på Boardgamegeek såg jag att Gloomhaven alltjämt låg etta på…
Recension: Exit: The Game – The abandoned cabin
2016 hände något som jag missade. Jag må visserligen vara ursäktad eftersom jag, som nybliven far på väg käpprätt in i en utmattningsdepression, rimligen hade andra prioriteringar. Likväl hände något (det) och jag missade det. Eftersom det ändå inte är lönt att försöka bygga upp någon spänning här…
Recension: Chocolate Factory
Jag tror året var 2019 när jag fick syn på Kickstartern; Chocolate Factory, ett spel om att sköta en chokladfabrik skulle få skåda dagens ljus. Mitt intresse var lika omedelbart som onödigt. Just då befann jag mig nämligen i en sits där min pile of shame (ni vet, den där högen med ospelade spel) nådde svindlande höjder och dessutom, kanske just därför, var ekonomibudgeten märkt ”brädspel” nollad. Någon Kickstarter-backning…