Ibland räcker det att se en komponent för att drabbas av våldsamt spelbegär; något slår an och sen är man fast. Måste. Bara. Spela. Precis detta hände mig när jag kastade min första blick på spelplanen i Thebes. Den är stilren och Indiana Jones-doftande, har en vilsam färgskala och är alldeles, alldeles perfekt i storlek. Kan då själva spelet leva upp till spelplanens perfektion? Det ska jag försöka…
I en engelsk ordbok från 1755 beskrevs havre som ”en gröda som i England ges till hästar, men i Skottland livnär folket”. En skotte svarade då ”och det är därför som England är känt för sina hästar och Skottland för sina män”. Det är väl just den här sortens anekdoter som gör det så lätt att älska Skottland, inte sant? Man gör sig gärna en bild av att människorna är modiga, starka och envisa. Fåren är lurviga och höglandskossorna likaså, för att inte tala om de nakna benen under kiltarna. Whiskyn flödar, precis som de vilda forsarna mellan de vackra, skrovliga bergen.
Har du någonsin drömt om att vara en Disney-skurk? Det har inte jag, för vem, vid sina sinnes fulla bruk, suktar efter att mörda oskyldiga flickebarn och flå dalmatinervalpar? Trots detta var det en gång en samling spelkonstruktörer på designstudion Prospero Hall som räknade fram att det nog fanns en stor mängd potentiellt ondskefulla klantarslen i gruppen brädspelare…
Trogna läsare minns givetvis att jag, i september 2018, bloggade om rollspelet Fiasco, ”a game about powerful ambition and poor impulse control”. När jag skrev den texten hade jag ännu inte provat spelet i fråga, varför jag valde att kalla inlägget för ”en försmak” — en semi-pretentiös formulering som antydde att jag hoppades få smaska i mig huvudrätten…
När det tipsas om spel för två personer nämns oftast Jaipur. Det är sant att det är ett spel för två personer, det är till och med det enda möjliga antalet deltagare. Men det betyder inte att det nödvändigtvis förtjänar sin eviga plats på alla dessa listor över tvåpersonsspel. Jaipur är för all del en rätt så trevlig aktivitet för två personer att fördriva en halvtimme med. Jag menar, det är inte varje dag man…
913 och ångskeppet SS Atlantica befinner sig på resa för att korsa Atlanten. Till en början går allt bra, men snart börjar flera av passagerarna att plågas av mardrömmar med marint tema. Saker går från värre till värst när ett lik hittas i skeppets kapell (det religiösa utrymmet, inte väderskyddet) och det konstateras att döden tycks ha inträffat mitt i någon sorts ritual…
Välkommen till recensionen av Azul – Sintras befläckade glas! Förlåt, jag kunde inte låta bli. Ibland får jag för mig att fulöversätta engelska titlar till svenska och att det blir roligt då. Det blir det inte alltid. Så för formens och ordningens skull tar vi om det:
Välkommen till recensionen av Azul – Stained glass of Sintra! Kom in! Vi har kakor!
Ett av spelen jag köpte på SPIEL21 i Essen var Furnace. Det var en chansning, det ska jag villigt erkänna. Både före och efter min demospelning visade min panna djupa veck och jag tror också att Herr Baguette blev lite frustrerad över min velighet. Samtidigt behövde vi ju något att spela på kvällen och varför då inte bara slå till? Avsaknaden av konkreta anledningar till återhållsamhet ledde till köp och jag kände mig…
Jag gillar kapten Haddock. Faktum är att han är en av mina favoritkaraktärer genom alla tider. Hans varma hjärta kombinerat med konstant kreativt svärande träffar liksom mitt i prick. Kvacksalvare är ett ord jag tänker mig att han skulle kunna använda i syfte att förolämpa och därmed är det ett ord jag gillar. Jag vill vara en kvacksalvare…
Många historiker är eniga om att Adolf Hitler, åren innan han satte en kula i sitt huvud, ställde till med mycket skit. Så pass mycket skit faktiskt, att hans namn blivit synonymt med ondska. Man skulle därför kunna tro att de idéer karln stod för, liksom de metoder han använde för att förverkliga dem, skulle ha förpassats till historiens soptipp. Tyvärr lever vi dock inte i ett så pass ljust och rationellt universum…