Om vanliga Gloomhaven framstår som en stor klumpeduns som du inte har en aning om hur du ska närma dig, finns lösningen i Jaws of the lion. En mindre, snällare kompis som håller dig i handen och hjälper dig att komma igång med spelandet. En långhårig taxvalp istället för ett bergatroll. Jaws of the lion funkar på det stora hela som originalspelet men med…
En andra åsikt: Skyjo Action
Det har i denna stund gått 20 dagar sedan Björns recension av Skyjo Action släpptes ut i etern. Karln tog visserligen två och ett halvt tusen år på sig, men textmassan han utsöndrade var inget annat än briljant. I all sin glans har den dock en allvarlig brist i form av att den, likt barkisbagarens barkisar, är fylld med luft, vatten och gammel bös. Jag känner mig således nödd och tvungen att rida fram på min
Recension: Skyjo Action
Det har nu gått ett antal månader sedan jag lånade Skyjo Action av Martin och lovade honom att, inom kort, skriva en recension av spelet. Tiden gick. History became legend; legend became myth. Och i två och ett halvt tusen år förblev min Skyjo Action-recension oskriven. Att jag dröjt så länge har sina anledningar. För det första är det roligt att ge Martin gråa hårstrån. Han ser sig själv som något slags brädspels-influencer, och som sådan måste han diarréa ur sig ”content”. Dessa tarmrörelser måste…
Recension: Snowdonia
Att brädspela är att vara nördig. Det är bra, tycker jag. Nördighet slutade vara dåligt för mig någonstans kring 2006 och jag vill tro, även om jag inte gör det egentligen, att också Blondie har insett att han delade ut en komplimang den där sommarkvällen på Farmen 2002. Vart vill jag då komma med detta? Jo, jag vill påstå att inom brädspelsnördigheten så finns det i sin tur flera lager av nördighet som alla är lika positiva ungefär fram till den punkt då…
Drakar & Demoner: ett första intryck
Redan som liten var jag gruvligt besviken på den riktiga världen. Istället för äventyr hade vi gymnastiklektioner. Istället för hjältar och fiender hade vi fastighetsskötare och fluortanter. Och istället för magi hade vi öroninflammation och pubertet. Alla böcker och filmer – och framför allt min egen fantasi – hade lovat att livet skulle vara oändligt mycket mer än vad den här gråa och dassiga verkligheten kunde leverera.
Recension: Bärenpark
Sommaren är kommen och här sitter jag och funderar på varför det är just jag som skriver den här recensionen. Bärenpark, ett spel om att bygga björnparker borde väl rimligen recenseras av Björn? Så känns det i alla fall, men eftersom han har tagit flera månader på sig att recensera Skyjo Action, fortsättningen på ett av hans favoritspel Skyjo, så tänker jag att jag helt enkelt, liksom han, skiter i rimligheter…
Recension: Cascadia
”Är inte Cascadia lite för lättviktigt för att bry sig om?” tänkte jag första gången jag hörde talas om det. Jisses, så fel jag hade. Det är Cascadias enkla grund som gör det så lätt att älska. Och från den grunden utgår en mängd utmaningar som definitivt får hjärnan att jobba. Ifjol låg spelet under min julgran och mellan julafton och nyårsafton hade jag redan spelat det fler gånger än de flesta andra brädspel under året. När man faller pladask för ett spel finns det förstås en reell risk att…
Recension: Grand Austria hotel
I mitt lite tyngre brädspelsintresses gryning, strax innan jag hade fyllt 30 och hade tröttnat på Alga, var det i regel tyska spel som spelades. Inte för att de var just tyska, utan mer för att det var därifrån högt rankade titlar som Agricola och Le Havre kom. Sedan dess har tyskheten vid mitt spelbord fått stryka lite på foten i takt med att sällskap, intressen och…
Ticket to ride återvänder
Alla som har läst min recension av Ticket to ride: Europe förstår att titeln på den här lilla texten är orimlig. Att kioskvältarspelet, som alla utom jag tycker om, skulle lyckas ta sig loss ifrån sin cementerade ståplats längst in i min garderob är ungefär lika troligt som att högerextremism skulle få ett uppsving i världen…
Recension: Tiletum
Renässansen är inte det ämne som engagerar mig mest om jag får välja fritt. Om man bortser från att strosa i sakta mak på Uffizierna i Florens och efteråt skölja bort dammet med en Aperol spritz på en uteservering, förstås. Inte heller det beige spelbrädet i Tiletum är särskilt engagerande vid första anblicken. Men i takt med att vi spelare flänger runt på brädet och fyller det med färgglada handelsbodar och pelare så fylls också jag med inlevelse och energi. Ge mig boktryckarkonst och florentinska katedraler! Copernicus…