Ibland räcker det att se en komponent för att drabbas av våldsamt spelbegär; något slår an och sen är man fast. Måste. Bara. Spela. Precis detta hände mig när jag kastade min första blick på spelplanen i Thebes. Den är stilren och Indiana Jones-doftande, har en vilsam färgskala och är alldeles, alldeles perfekt i storlek. Kan då själva spelet leva upp till spelplanens perfektion? Det ska jag försöka…
I en engelsk ordbok från 1755 beskrevs havre som ”en gröda som i England ges till hästar, men i Skottland livnär folket”. En skotte svarade då ”och det är därför som England är känt för sina hästar och Skottland för sina män”. Det är väl just den här sortens anekdoter som gör det så lätt att älska Skottland, inte sant? Man gör sig gärna en bild av att människorna är modiga, starka och envisa. Fåren är lurviga och höglandskossorna likaså, för att inte tala om de nakna benen under kiltarna. Whiskyn flödar, precis som de vilda forsarna mellan de vackra, skrovliga bergen.
Klockan är slagen och kaffet är lika slut som kolhydraterna i spelarnas armar. Kanske kan man också ana att spelet har blivit lite nött på vissa ställen av den extra ansträngningen? Klart är i alla fall att en likgiltig ton präglar samtalet och dragen går fortare och blir allt mindre genomtänkta. Någon går på toaletten, en annan undersöker spännande utfällningar i källarväggen och en tredje äter godis hen egentligen inte tycker om. Ingen orkar helt enkelt…
Har du någonsin drömt om att vara en Disney-skurk? Det har inte jag, för vem, vid sina sinnes fulla bruk, suktar efter att mörda oskyldiga flickebarn och flå dalmatinervalpar? Trots detta var det en gång en samling spelkonstruktörer på designstudion Prospero Hall som räknade fram att det nog fanns en stor mängd potentiellt ondskefulla klantarslen i gruppen brädspelare…
Trogna läsare minns givetvis att jag, i september 2018, bloggade om rollspelet Fiasco, ”a game about powerful ambition and poor impulse control”. När jag skrev den texten hade jag ännu inte provat spelet i fråga, varför jag valde att kalla inlägget för ”en försmak” — en semi-pretentiös formulering som antydde att jag hoppades få smaska i mig huvudrätten…
Jag vet inte vad Jakob Bonds och Dan Glimne tänkte när de först skapade Drakborgen på 1980-talet. Levde de under villfarelsen att de höll på att designa ett välfungerande spel? Eller insåg de att de höll på att sätta ihop ett briljant shits and giggles-lir? Förmodligen det senare. Ingen kan påstå att Drakborgen ”fungerar” i…
När det tipsas om spel för två personer nämns oftast Jaipur. Det är sant att det är ett spel för två personer, det är till och med det enda möjliga antalet deltagare. Men det betyder inte att det nödvändigtvis förtjänar sin eviga plats på alla dessa listor över tvåpersonsspel. Jaipur är för all del en rätt så trevlig aktivitet för två personer att fördriva en halvtimme med. Jag menar, det är inte varje dag man…
För närmare 3,5 år sedan skrev jag den här texten om Gloomhavens intåg i mitt liv. Det var på många sätt en omtumlande och besvärlig resa, men den gav mersmak och jag vågade mig till och med på att utlova en artikelserie i ämnet. Så har det inte blivit. Tyvärr är det inte bara artikelserien…
913 och ångskeppet SS Atlantica befinner sig på resa för att korsa Atlanten. Till en början går allt bra, men snart börjar flera av passagerarna att plågas av mardrömmar med marint tema. Saker går från värre till värst när ett lik hittas i skeppets kapell (det religiösa utrymmet, inte väderskyddet) och det konstateras att döden tycks ha inträffat mitt i någon sorts ritual…
Välkommen till recensionen av Azul – Sintras befläckade glas! Förlåt, jag kunde inte låta bli. Ibland får jag för mig att fulöversätta engelska titlar till svenska och att det blir roligt då. Det blir det inte alltid. Så för formens och ordningens skull tar vi om det:
Välkommen till recensionen av Azul – Stained glass of Sintra! Kom in! Vi har kakor!