Plats: Martins köksbord
Ett spel: BANDU
Fyra vänner: Anna, Björn, Martin och Glenn
Igår gav fyra sig fyra dumdristiga icke-arkitekter i kast med sällskapsspelet Bandu. Vad kan då vara mer passande än att jag redogör för spelandet i mitt första inlägg här på Spelglädje?
Bandu är ett underbart sällskapspussel som med stor tydlighet illustrerar varför folk som jag gjorde rätt i att inte bli ingenjörer. Alla spelare får konstruera vars ett torn. Tornen i fråga pusslas ihop med bitar som designats just för att – det måste sägas – *inte* passa ihop. Målet är att utifrån dessa premisser bygga det mest stabila tornet, och att se till så att motståndarnas skapelser är maximalt labila. Spelaren vars torn kollapsar sist vinner.
En liten kommentar kring själva spelet: Detta är ett fantastiskt sällskapsspel. Spelarna är engagerade från första stund, både i sina egna konstruktioner och i motspelarnas. Reglerna är busenkla att förstå, men eftersom byggklossarna tycks vara svarvade av Hin Håle själv i ett inferno av eld och lågor långt under jord, så är liret likväl utmanande – och väldigt roligt. Man pratar, förfäras och skrattar.
Spelsessionerna igår (vi spelade två omgångar) var lika roliga som alltid. Varje spelare inledde sitt tornbygge med en helt rationell bas: en stabil, platt bricka till grund. Gissningsvis föreställde alla inblandade sig en ljus framtid för sin skapelse – framför sig skulle var och en ha ett arkitektoniskt mästerverk med jämna, fina bitar, vilka tillsammans utgjorde en kompakt och orubblig konstruktion. Ens en jordbävning skulle inte kunna få klossarna i svajning.
Redan vid bricka två började det dock gå utför, och i slutändan satt alla med hiskeliga tingestar framför sig. Fysikens lagar tycktes konstant hävda.
Ett problem som åtminstone jag har med att återge Bandu-sessioner är att jag inte minns vem som vann. Det är dock inte någonting negativt: Man är så fokuserad på ögonblicket (att placera klossarna där de orsakar minimal skada är en nästintill meditativ upplevelse – totalt fokus krävs, man glömmer allt annat i sitt liv) att till och med slutmålet (vinnandet) är ett minne blott.
Allt jag kan säga är att jag inte vann någonting överhuvudtaget. Men att jag likväl hade precis lika roligt som de andra inblande.
