Recension: Lost Cities

Speltyp: kortspel 
Antal spelare: 2 Speltid: 20-40 minuter  
Ålder: 10+ Tillverkare: Rio Grande Games
Länk till Lost Cities på Boardgamegeek

Sommaren är här och som normal människa bör man därför spendera så mycket tid man bara kan ute i solen med glass i munnen. Även om jag uppskattar nämnda sysselsättning, om än i extremt lagom dos, finns det inget jag så gärna gör en fin sommardag som stänger in mig med ett fantastiskt brädspel. Jag förstår att mitt beteende av många kan ses som aningen avvikande, och det är därför jag nu sitter här och skriver den här recensionen. Inte för att försvara mig, utan för att visa er (och kanske även mig själv), det som kallas den gyllene medelvägen i form av att plocka med sig brädspelet ut i solen. Utomhus finns det bl.a. andra människor, sand, blöta hundar, vind, saft och kladdiga chokladkex och därför går det i mina ögon inte för sig att släpa med sig vad för spel som helst. Det ska vara något enkelt, snabbt och smidigt och då kommer jag osökt att tänka på min ständiga resekamrat Lost Cities.

Lost Cities är ett kortspel för två spelare som är mycket lätt att lära sig, är enkelt att anpassa tidsmässigt och dessutom är tematiskt anpassat för utomhusbruk då det handlar om att utforska bortglömda ruiner (som inte helt ologiskt är bortglömda någonstans utomhus). I korthet går spelet ut på att samla kortserier numrerade från 2-10 och som är uppdelade i totalt fem stycken olika expeditioner. Varje expedition man påbörjar kommer att poängsättas från minus 80 till plus 156 poäng, så det gäller att ha många kort i samma kortserie och i möjligaste mån undvika grova chansningar om man har tänkt sig att vinna (vilket i alla fall jag brukar tänka mig).

Kortleken som används är ingen vanlig kortlek, utan består av rejält tilltagna kort (11×7 cm) som är vackert illustrerade beroende på vilken expedition i spelet de tillhör. En detalj som jag uppskattar mycket med korten, är att de visar mer och mer av den eftersökta ruinen ju högre upp i kortserien man kommer och illustrerar på så sätt att expeditionen närmar sig sitt slutmål. Till spelet får man även en liten spelplan som tillför en del rent tematiskt, men som i spelet endast används till att förvara slängda kort på så om man har tänkt förvara spelet i sin högra flip-flop på vägen till stranden går det alldeles utmärkt att lämna spelplanen hemma.

Kan jag då rekommendera Lost Cities? Uppmärksamma läsare noterade kanske att jag för ca 225 ord sedan benämnde spelet som en ständig reskamrat och svaret ter sig därför ganska självklart: Jag kan absolut rekommendera Lost Cities! Spelet är extremt lättspelat och kan pågå i allt ifrån en kvart till för evigt beroende på vad spelarna bestämmer sig för. Spelet känns heller aldrig avgjort i förväg eftersom det är svårt att utarbeta en ständigt vinnande taktik. Man måste helt enkelt anpassa sig efter de kort man själv har på hand och vilka expeditioner man tror att motståndaren är intresserad av. Här kommer dock spelets, i mitt tycke, stora nackdel in i bilden. Ibland spelar man rundor där man helt enkelt inte får de kort man behöver, medan motståndaren med ett förnöjt flin glider fram på en räkmacka. I de stunderna kan Lost Cities vara extremt frustrerande eftersom man oavsett hur duktig man är, är beroende av de kort man drar. Jag vill dock tillägga att det där brukar jämna ut sig i längden, och inte sällan följer man upp en 20 poängs-runda med en 120 poängs- i rena ilskan!

Så gör nu som jag, låt sommaren även vara brädspelens tid. Hoppa över 4 glassar i Åhus (eller 1 på Smögenbryggan) och köp Lost Cities för pengarna istället!

Lost Cities: Ett analogt Indiana Jones. Fast utan ilskna tyskar.