”Att vinna är inte tillräckligt. Någon måste förlora.”
Dessa ord kröner bloggen Spelglädje. Ni finner dem längst upp, direkt under titeln.
Egentligen valde jag citat bara för att de är ganska roliga. ”Den egna vinsten är bra och trevlig, men någon annans nederlag är än viktigare.” Det låter lite sådär härligt nedrigt, eller hur?
Men hur är det egentligen? Spelar man för att vinna? Eller för att någon annan ska förlora? Eller spelar det ingen roll? Jag hade nu tänkt skriva av mig en liten smula om saken.
Först och främst: Jag brinner precis lika mycket som alla andra sällskapsspelare för att vinna. Att ha flest poäng, mest pengar; att utrota alla fiender, att vara siste man på plan – det är viktiga grejer. Och jag vet att segerns sötma är extra välsmakande om ens motspelare får tvinga i sig nederlagets bittra blask.
Det är dock en sanning med modifikation. Segrar är som roligast när de sker med ganska jämna marginaler. Ju större avstånd man vinner med, desto tråkigare är det att vinna. Visst är detta motsägelsefullt? Om man bara spelade för att vinna, så vore det väl bäst att vinna maximalt – att totalt förinta sina motspelare? Men hur kul det än är att segra, så är det trist att utklassa.
Nu har jag inget större intresse i fotboll, men jag kan tänka mig att samma sak gäller där: Matchen är bara spännande om de två lagen är jämna. 4-3 är en mer intressant än 10-0.
Jag tror, om jag ska vara ärlig, att det är missvisande att säga att man spelar för att vinna. Man spelar för att spela. För att det är kul.
För att det ska vara kul måste man dock spela med siktet inställt på att vinna, eller åtminstone se sina motståndare förlora. Det är där vinnarskallen tittar in: den engagerar en, får en att göra sitt bästa, får en att känna att någonting står på spel. Och det gör det ju egentligen bara om motståndaren är på samma nivå – och också försöker vinna.
Ta detta: Har ni någonsin spelat mot någon som inte verkar intresserad av att vinna? Det är tråkigt. Antingen är motspelaren i fråga inte engagerad i spelet, eller så gör hon inte de mest rationella valen. Och, omvänt, alla som någonsin varit den där oengagerade spelaren har sett att allting blir lidande om man inte gör sitt bästa; man har nästan dåligt samvete för att man inte brinner för vinsten.
Så, för att upprepa mig: Jag spelar för att spela, men i spelet är mitt, och förhoppningsvis alla andras, mål att vinna. Det är, tror jag, det enda sättet att spela. Man kan ju slänga ut en fråga som, misstänker jag, sätter fingret på min poäng. Vilket gör man helst: spelar ett roligt spel, men förlorar – eller spelar ett tråkigt spel där man vinner?
För min del är alternativ två ren galenskap: varför spela ett tråkigt spel? För att vinna? Det känns inte som om det gör att spelandet är värd tiden. Men tvärtom: Varför spela ett roligt spel om man förlorar? Frågan besvarar sig själv: För att det är roligt! Ser man spelet ur ett tidsperspektiv så utgör själva vinsten oftast bara en enda minut i slutet av ett tvåtimmarsspel. Jag njuter hellre av de två timmarna än av minuten.
En avslutande reflektion: Det ska vara lite bittert att förlora – både för en själv och för andra. Inte för mycket, naturligtvis: riktigt dåliga förlorare lägger lätt sordin på stämningen. Utan lite lagom bittert sådär. Den uteblivna vinsten måste få svida.
Och jag tror jag vet varför: Att vinna är helt enkelt inte tillräckligt. Någon måste förlora. Och denna någon är motspelaren.
