Under ett par års tid nu har jag varit intresserad av Genoa. Det har stått med på önskelistor, varit slutsålt när jag skulle beställa det och varit ett frekvent sökord på Tradera, men trots detta har jag varken spelat eller ens sett det på riktigt. I helgen blev det äntligen ändring på det när jag, Björn (som tydligen äger ett exemplar av Genoa) och två andra glada spelare slog oss ner vid mitt köksbord.
Efter att ha varit eftertraktat av mig så länge är det en underdrift att Genoa har blivit rejält hypat och jag kände en viss oro att det inte skulle klara av att leva upp till mina högt ställda förväntningar. Det hade jag dock inte behövt vara orolig för, för Genoa levererade på ett fantastiskt sätt och jag kan utan vidare säga att det överlägset är ett av de roligaste spel jag har provat på mycket lång tid.
Sessionen började med en av Björns episka regelgenomgångar (det är ren och skär konst) och efterhand som reglerna berättades insåg jag att det skulle bli oerhört svårt för mig att vinna. Kärnan i spelet är förhandlingar mellan spelarna och det är alltid svårt att avgöra sakers värde som helt ny spelare, medan Björn hade spelat spelet ett antal gånger tidigare och därmed unisont utsågs till storfavorit att ta hem segern. Det som är föremål för spelarnas förhandlingar är vart man, när det är ens tur, ska flytta på spelplanen och det är upp till var och en att använda sin arsenal av politiska tricks (hot, mutor och allmänt rövslickeri) för att nå dit just de vill.
Ganska snart genomförde den förhandstippade segraren Björn en rejält inkomstbringande affär och började dessutom med en överlägsen min att förvara sina pengar i bröstfickan. Såhär i efterhand kan det konstateras att det var ett rejält misstag, för det retade upp oss andra till den grad att han fick betydligt svårare att göra några affärer alls under resten av spelet. Och trots att jag älskar spelets förhandlingsmoment kan jag därmed inte låta bli att betrakta Björn som ett offer för vad jag såhär efter bara en runda identifierar som Genoas stora svaghet: Om de andra spelarna bestämmer sig för att sabba för dig har du inte en chans att vinna, oavsett hur duktig du är. Nu var det inte jag som drabbades den här gången, men jag kan bara av att tänka tanken känna blodådrorna pulsera i mina tinningar…
Efterhand som spelet fortsatte utökades våra arsenaler av politiska tricks något och vi började även använda oss av obscena gester kombinerat med skadeglada påpekanden, och jag måste säga att jag hade fruktansvärt roligt! Det var minst lika roligt att vara betrakta en förhandling som att själv delta i den och inte sällan flikade jag in några väl valda ord i andra spelares förhandlingar för att försöka kasta om förutsättningarna lite. Ett argument som blev allt mer vanligt var kommentarer om vem som antagligen ledde spelet, i Genoa är det nämligen enormt svårt att bedöma vem som leder när spelet pågår, och det märktes tydligt att förhandlingarna hårdnade med de spelare som det möjligen gick bra för.
Om jag skulle försöka mig på en sammanfattning: Utan att väga in det faktum att jag vann (så klart) och att Björn kom sist (så klart) så var det längesedan jag hade så genuint roligt med ett sällskapsspel som jag hade med Genoa. Sessionen genomsyrades av lika delar glada och illvilliga skratt och när krutröken hade lagt sig kunde jag förnöjt värdera den uppkomna situationen. Jag hade vunnit, och runt bordet satt:
* 2:an, som hade förlorat med minsta möjliga marginal och med en blandat bitter och hoppfull min kontrollräknade sina pengar i hopp om att hitta en peng till.
* 3:an, som såg gråtfärdig ut efter att ha gjort ett fatalt misstag i sista rundan.
* 4:an Björn, som satt och muttrade ilsket om att ingen hade gjort några affärer med honom och att det var anledningen till att han blev toksist.
Jag älskar Genoa, och det lär inte stanna kvar på min önskelista länge till. Det hör hemma i mitt spelskåp!
Vill du veta mer om Genoa? Håll utkik efter Björns recension i nästa vecka!
