Speltyp: strategispel Spelare: 2-5 Speltid: 2 timmar Språk: Engelska Ålder: 12+ Tillverkare: Filosofia
Du är handelsman. Det är även dina motspelare. Alla vill ni roffa åt er maximalt med pengar – men för att lyckas med det måste ni förhandla och köpslå med varandra.
Beskrivningen ovan stämmer in på många olika spel. Få lir har dock lyckats med konceptet i samma utsträckning som Genoa. Detta är ett robust och genomtänkt spel, som både ger något till den glade sällskapsspelaren och den som vill fundera strategiskt.
Som handelsman i Genoa kan man tjäna pengar på en mängd olika sätt. Såsom att leverera meddelanden eller varor mellan olika platser i den italienska stad där spelet är förlagt. Man kan även ge sig i kast med att köpa hus och kvittera ut deras värde i rena pengar när spelet är slut. Möjligheterna är många.
”Jaha?” kanske någon tänker nu. ”Man gör en massa ärenden. Det låter fortfarande som alla andra spel. På vilket sätt interagerar man med de andra spelarna då?”
Svaret på den frågan, kära läsare, utgör charmen i spelet.
Ni förstår, när det är ens tur, då ansvarar man för ett torn som består av fem på varandra liggande klossar. Varje gång man tar ett steg med tornet så lämnar man en kloss på rutan man lämnar, vilket innebär att man alltså bara kan ta fyra steg bort från tornets startposition.
Varje spelare, inklusive du själv, önskar att tornet rör sig till olika ställen på spelplanen, där de vill utföra sina uppdrag. Men klossarna är, som sagt, ganska få, så tornet kan inte röra sig särskilt långt. Att ha inflytande över vart det rör sig är alltså viktigt. Motspelarna kommer därför försöka muta dig på olika sätt så att du beger dig till de önskade destinationerna. Den spelare vars erbjudande du accepterar får, när tornet når byggnaden, utföra en handling där inne – och kan först då kvittera ut pengar för sina levererade meddelanden och varor. Någon spelare får kanske inte en chans överhuvudtaget att flytta tornet dit hen vill – and that’s just too bad. Är man utanför så är man utanför.
Hur tornet kan förflyttas och vilket slags överenskommelser man får göra är belagt med en del regler – men förvånansvärt få. Faktum är att Genoa lämnar mycket av förhandlingarna till spelarna – folk får komma överens, eller ej, hur de än vill, och däri ligger alltså charmen. Ja, det blir diskussioner, hämndaktioner, småsinthet, snålhet och en massa överväganden om vem som erbjuder den bästa dealen. Kort sagt, allt det där som vi sällskapsspelare njuter av.
Nyligen recenserade jag det underbara lilla kortspelet Bohnanza. Jag kan tänka mig att Genoa tilltalar en liknande spelgrupp, även om de två nog inte överlappar helt. Genoa är ett större spel som ställer högre krav på strategi och att man planerar i förväg, även om ens planer grusas minst lika lätt av att någon motspelare erbjuder mer pengar… eller helt enkelt bara inte tycker om en. Bohnanza kan spelas av en lite disträ spelgrupp som diskuterar annat under tiden; Genoa kräver ens uppmärksamhet.
En stor del av spänningen i spelet ligger i att det, som sagt, finns många sätt att roffa åt sig pengar. Detta innebär att det är ganska svårt att hålla koll på vem som leder. I vår senaste omgång – som Martin rapporterade om här (han flyr lite från verkligheten, som ni märker) – trodde alla att jag ledde, eftersom jag genomförde en mästerlig uppvisning i pengaåtroffning tidigt i spelet. Det innebar att jag sedan hade alla mot mig under resten av spelet (de vägrade tro att jag inte ledde), varför jag i slutändan kom sist. Det gäller alltså att kunna bluffa de andra gällande hur pass bra man ligger till. Vilket bara gör spelet roligare.
Genoa är ett spel där man lagt allt krut på själva spelmekaniken. Spelplanen och de övriga kompenterna utstrålar inte samma skaparglädje, utan snarare ett slags enkel funktionalism. De gör vad de ska, men inte mer. De duger, men är inte anmärkningsvärda. Det känns faktiskt helt rätt: spelarnas fokus ligger på att utföra uppdrag och komma överens med varandra. Regelboken är förhållandevis enkel att ta sig igenom, om man kan engelska, även om någon enstaka regelkoll blir nödvändig ibland (då brickorna och korten i spelet är helt språklösa).
Så, om man gillar förhandlingsspel, med alla dess för- och nackdelar, och inte ställer alltför stora krav på hur spelkomponenter ser ut – då är Genoa nog ett av de mest givna spel som finns.
(Notera: Ibland kallas Genoa för Traders of Genoa. Samma spel, dock.)
