Recension: Skip-Bo

Speltyp: kortspel, familjespel 
Antal spelare: 2-6 Speltid: 30-45 min 
Ålder: 7+ Tillverkare: Mattel
Designer: Hazel "Skip" Bowman
Skip-bo på Boardgamegeek

Det finns många spel som jag betraktar som klassiker, och det finns många spel som jag vill återvända till på stadig basis. Men egentligen finns det bara ett enda lir som uppfyller båda kriterierna, och det är Skip-bo.

Skip-bo, från tillverkarna bakom Uno, är ett kortspel utan tema. Det har ingen berättelse, inga trevliga illustrationer… ingenting. Man kan säkert hitta på en bakgrundshistoria om man vill, men jag har aldrig gjort det, för jag är inte sinnessjuk.

Spelet består endast av 162 kort. 144 av dem är numrerade 1-12, och övriga 18 står det Skip-bo på. That’s it, om man inte räknar kartong och regelhäfte.

Inför ett parti blandar man samtliga kort. Varje spelare får sedan 20-30 stycken, beroende på hur långt spel man vill spela (fler kort, längre spel). Dessa kort är hemliga och ligger vända nedåt i en hög. Endast det översta kortet är synligt och vänt uppåt, till allas beskådan. Efterhand som de översta korten försvinner härifrån vänder man upp nästa. Det översta kortet  i hemliga högen är alltså alltid synligt. Spelets mål är att tömma denna hög först.

Förutom den hemliga korthögen får varje spelare även en ”hand”: Fem kort som han eller hon själv får titta på, men vilka naturligtvis bör hållas hemliga för alla andra.

Det är alltså vad varje spelare har: en hemlig hög på 20-30 kort, och en hand på 5.

Centralt på spelbordet tänker man sig sedan fyra gemensamma högar. Här får alla lägga sina kort. Men – spelarna får bara spela ut kort i sekvens; om en etta ligger i en gemensam hög, då får man bara lägga en tvåa ovanpå, och efter det en trea, och så vidare. (Skip-bo-korten är jokrar och kan ersätta vilka andra kort som helst.) Korten som spelas ut tar man från sin hand – såvida man inte kan spela ut det översta kortet i hemliga högen, vilket man naturligtvis vill göra om man siktar på att vinna spelet. Om en gemensam hög når 12, då är den full och plockas bort – vilket innebär att man kan lägga en 1:a.

Det finns ytterligare några funktioner i spelet, men jag tänkte inte bli alltför detaljerad, så vi hoppar över dem. Det man huvudsakligen gör i Skip-bo är att spela ut kort från sin hand för att komma åt sin hemliga hög.

Vad komplicerar då spelet? Motspelarna, så klart. Om man ser att de har en tvåa i sin hemliga hög, då vill man spela ut en tvåa själv i de gemensamma högarna – bara för att hindra de andra från att komma närmare sin seger. De gör naturligtvis samma sak tillbaka, i illviljans stora cirkel. Så samtidigt som man lägger ut kort för glatta livet… så får man ibland lägga band på sin iver, för man vill ju inte göra livet alltför lätt för den vars tur kommer direkt efter.

Skip-bo är ett perfekt litet spel för den som vill få tiden att gå. Folk lär sig reglerna väldigt snabbt, och då kartongen inte tar särskilt mycket plats är den lätt att ta med på resor och dylikt. Särskilt komplicerat är spelet absolut inte rent strategiskt; det gäller bara att hålla koll på vilka kort man själv har och hur man bäst kan blockera för de andra.

Det som kan göra att spelet ibland blir lite tråkigt är det här med att vänta på rätt kort. Om man vill spela ut sin 10:a ur hemliga högen, och det ligger en femma i en gemensam hög… då måste man ju kunna bilda stegen 6-7-8-9. Kanske sitter då en motståndare med en 9:a i sin hemliga hög, varför man absolut inte vill spela ut 6-7-8. Något liknande pågår i motspelarnas huvuden, som letar efter rätt kort och tillfälle att bilda sina egna stegar. Spelet kan därför ibland dras ner av att alla sitter och väntar på att få rätt kort, vilket alltså kan bli ganska segt.

Kan man bortse från att spelet ibland går ner sig i vänta-träsket i några minuter, och om man letar efter en riktig lättviktare som håller i längden – då är Skip-bo helt rätt. Det började tryckas på 1960-talet, och har vad jag vet funnits i butik sedan dess. Det säger någonting om ett spels popularitet.