Rapport från skyttegravarna: Shadow Hunters, Den Glade Mytomanen, Speculation

Ett köksbord: Anna och Martins
Tre spel: Shadow Hunters, Den glade mytomanen och Speculation
Fem vänner: Anders, Anna, Björn, Martin och Micke.

För att citera Jerry i Seinfeld: ”Let’s start the insanity!”

Det första spelet vi plockade fram var Shadow Hunters – ett nyförvärv vars behändiga lilla låda anlände med posten i måndags.

Eftersom spelet var helt nytt fick jag inleda med att förklara reglerna. Detta gjorde jag så pedagogiskt jag kunde, och jag tror inte någon hade några invändningar mot just min pedagogik.

Det var dock inte i själva pedagogiken som problemet låg: Min tabbe var som vanligt att jag fokuserade så mycket på att alla skulle förstå väsentligheterna i spelet, att jag missade att förklara någon liten regel. Det har lett till katastrofala resultat tidigare – några av mina spelarvänner minns ju Doom– och Tannhäuser-debaklena –  och så blev även fallet denna gång.

Regeln jag missade i Shadow Hunters gällde när olika spelare kunde anfalla. Utan regeln kunde vem som helst anfalla vem som helst och när som helst. Detta innebar samma sak som skulle ha skett i verkliga livet om inte mord var straffbart – Martin blev dödad nästan direkt.

Jag upptäckte min regelmiss efter halva första spelomgången, och föreslog genast att vi skulle dra ett streck över det som hänt och börja om. Alla höll med och Martin återupplivades. Och även om spelet var roligt när vi spelade utan anfallsregeln – så blev det avsevärt mycket ballare när den var tillagd. Alla blev lite mer strategiska, och spelet vann i både tyngd och speltid.

Shadow Hunters går i korthet ut på att de deltagande delas in i tre fraktioner (shadows, hunters eller neutrals); varje spelare vet dock bara vilken fraktion han eller hon är med i – inte vilka de andra tillhör. Uppdraget är att försöka räkna ut vem som är allierad och vem som är fiende – och att tillintetgöra de senare. (En tydligare regelförklaring kommer att dimpa ner här i bloggen när jag så småningom skriver min recension.)

Spelet hade precis den effekt jag hade hoppats på: Paranoia. Underbar, smaskig paranoia. Alla studerade alla för att försöka räkna ut vad som hände i bordsgrannarnas små huvuden. Sedan började folk anfalla varandra. (Jag kan intyga att det är en ganska märklig känsla att bli anfallen utan att fatta varför: ”Vad har du emot mig? Hur vet du att vi inte är polare?!”)

Själv hade jag fått karaktären Unknown, som är Shadow. Jag räknade snabbt ut att Micke inte var Hunter, men att Anna var det. När det sedan stod klart att Anders måste vara en Shadow (eftersom Anna anföll honom flera gånger om), så kunde Micke bara vara neutral – och då måste Martin vara Hunter. Lyckligtvis hade Anna inte räknat ut att Martin var Hunter, och det gladaste minne jag tar med mig från hela spelkvällen var hennes ömkliga, nästan existentiella, vädjan: ”Men finns det ingen som är min vän…?”

Slutstriden stod mellan Anna och Anders. Vid det laget hade vi andra mördat varandra. Anna hade dock råkat dra ett vapenkort som gjorde henne mer skada än nytta, varför hon inte lyckades anfalla Anders. Han utförde istället några snygga manövrar med sina spelkort – och sedan var alla Hunters döda, vilket innebar att vi Shadows – ja, även jag som var död – tog hem spelet.

Efter Shadow Hunters var det dags för Den glade mytomanen – ett av mina absoluta favoritspel vad det gäller de totala lättviktarna. Strategi? Vinna? Åt fanders med dem – här gäller det bara att vara kreativ och ha roligt.

Som vanligt var ”Tänk Snabbt”, där man ska göra blixtsnabba associationer, och ”Berätta en Historia”, där man under loppet av en minut ska fabulera ihop berättelser, de två roligaste grenarna. Det finns någonting i kombinationen panik och kreativitet som är grymt skrattframkallande. Och även om man vinner på att ha en rejäl svada, så är det de tafatta och krystade försöken att låta naturlig som gör spelet roligt.

Via min telefon spelade jag in några videor på mina vänners underbara försök att ta sig igenom utmaningarna. Ni kommer inte få se dessa videor, kära läsare, just eftersom jag siktar på att mina vänner ska vara mina vänner även framöver. Så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att (1) Anna tycker om att hänga salt sill i julgranen samtidigt som hennes mamma spelar blockflöjt, att (2) Anders en gång försökte sälja kopparormar till en skrotfirma, vilket resulterade i att han blev misshandlad och spräckte en ankel, att (3) Micke går inåt med tårna när det åskar eftersom han inte alltid kan sitta i en bil, och (4) att Martin hoppade på ett ben från Ystad till Haparanda, då han rökt en cigarett ”full med lagerblad”. Jag spelade inte in mig själv på video, och har förträngt allting jag vräkte ur mig. Men det kan inte heller ha varit vackert.

Mitt enda problem med Den glade mytomanen är att det är över så snabbt. Därför körde vi med min lilla husregel: Man vinner inte när man går i mål, utan när man sedan återvänt från målet till startfältet. Detta fördubblar speltiden, som ni förstår – även om spelet fortfarande inte blir långt nog, i min mening.

Det spelar ingen roll vem som vann, men bara för att ha det sagt: Det blev delad förstaplats mellan mig och Martin.

Efter Den glade mytomanen smög vi iväg och köpte tilltugg. Kebab och hamburgare. Under tiden diskuterade vi vilket spel som skulle plockas fram härnäst.

Det blev Speculation, som Martin nyligen recenserade. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om verket, men det känns ypperligt passande att citera vad Martin skrev i sitt omdöme. Spelet innehåller ”en stor mängd slump och (…) kan spelas av hela familjen med ögonen förbundna.”

Min enda invändning mot hans recension är att den inte understryker hur pass sinnessjukt mycket slumpen styr. ”En stor mängd” gör det inte riktigt rättvisa. Detta är ett spel där du knappt har några valmöjligheter alls. Du gör det tärningen säger att du ska göra, och inte så värst mycket mer. Slumpen härskar nästan allenarådande.

Man påminns om Jokerns ord i The Dark Knight: ”The thing about chaos? It’s fair.” Om det går dåligt för en, eller om det går bra för en, är till 95% någonting som beror på slumpen. Känslan är inte så mycket att jag spelade Speculation… som att Speculation spelade mig. Det är dock rättvist – för slumpen väljer inte, den bara hackar loss. Ingen favoriseras, ingen mobbas. It’s fair.

Anna vann, om jag inte minns fel. Som ni kanske har räknat ut så gick det inget vidare för mig. Jag hamnade  konstant på skatte-razzia-rutan, och ägnade förmodligen hälften av mina spelomgångar åt att tömma min pengabörs utan att få se så mycket som skymten av en chans att göra någonting konstruktivt. Resterande omgångar ägnade jag åt att hamna på rutor som främst gagnade alla andra.

Anders kom på andraplats och Martin kom på tredjeplats. Just Martins tredjeplats visar hur meningslöst spelet är: Han var den som ledde under spelets gång! Om man tittade på köksbordet så var det onekligen han som samlade på sig flest värdesaker, som gjorde flest dealar. Men allt hans arbete havererade mot slutet när det visade sig att ungefär hälften av det han samlat ihop i sitt anletes svett renderades totalt och fullkomligt värdelöst av inget annat än – ja, just det, slumpen.

Varför spela Speculation? Jag ser spelet som en övning i existentiellt lidande. Människans kamp mot ett obönhörligt universum som inte kan påverkas, och vars utkomst hon inte har något som helst inflytande över. Albert Camus och Sartre hade varit stolta över Algas bleka insikter i vårt tillstånd här i världen.

När omgången var över så noterade jag att tärningarna lagts i en liten påse i spelkartongen. Jag tog fotografiet nedan av en enda anledning – visst ser det ut som om tärningarna ligger på ett Dexter-bord, insvepta i plast? Det är åtminstone vad de förtjänar, de små rackarna.