Spelartyp: Den Trevlige

”Tea time” by Jan Josef Horemans (Licens: Creative Commons)

Tystnaden är laddad; spelarna är fokuserade som lasrar. I deras sinnen snurrar kugghjul i hiskeliga maskinerier, kalibrerade med ett enda slutmål i sikte: Att ta hem spelet. Att segra. Att tillintetgöra motståndarna.

Spelaren vars tur det är har funderat länge på sitt nästa drag. Så pass länge att ett blodkärl håller på att explodera i hennes tinning; det ligger där under huden som en fet, övergödd mask. Masken har dock gjort sitt jobb: Planeringen verkar vara tillräcklig. Till slut gör spelaren därför sitt drag – i full vetskap om ungefär vilken reaktion hon kommer få från de andra.

Det var ett bra drag: Motspelarnas planer gick just om intet.

Och den väntade reaktionen anländer som ett brev på postsen: Små vredesutbrott bubblar upp kring bordet. Inte nog med att den aktuella spelarens plan knuffat henne några steg närmare segern; den verkar även ha satt käppar i hjulet för precis alla andra. Alltså stönas det och muttras lite bittert.

Men – de andra spelarna accepterar att draget är gjort. För så är spelet. Man vinner ibland, man förlorar ibland; alla får sina fötter betrampade. Och gissa vad? Snart är det de andra spelarnas tur att trampa loss – att mangla, krossa och förinta.

Och så snurrar allting vidare i brädspelslivets stora cirkel. Framgångar och bakslag avlöser varandra. Ja, det är en djungel där alla är byte – men även en djungel där alla är rovdjur. Kampen är jämn.

Dock accepterar inte alla att draget gjordes, eller ens att det är så spel överhuvudtaget fungerar. Ibland surar någon loss över att det där var ”orättvist”. I ett hörn av bordet sitter nämligen Den Trevlige, den speltyp jag hade tänkt skriva av mig om denna vecka.

Den Trevlige ser inte poängen med att spela för  egen vinning – varken att han själv spelar för sin egen vinst, eller att andra spelar för sina. För det viktigaste är väl ändå att alla har Trevligt? Ser man spel ur den synvinkeln så är sådana saker som konkurrens och vinnarambitioner direkt dåliga och skadliga saker. För på vilket vis ökar de Trevnaden?

Den Trevlige har dessutom en besvärlig tendens att inte fokusera på spelet. Han sitter hellre och diskuterar annat under en omgång. ”Har du sett senaste avsnittet av…? Och hur var det på Ullared…? Och vart ska ni på semester i år…?”

Det är en allmänt accepterad sanning att Den Trevlige kan vara väldigt problematisk att spela med. Varför? För att han varken spelar engagerat eller rationellt.

Ett exempel kommer från Bohnanzas annars så underbara värld: Två spelare, båda utpräglade Trevlighetsspelare, satt och hade kafferast när vi andra förhandlade. De engagerade sig inte och gjorde irrationella drag. De bytte två Garden Beans (mycket värdefulla) mot en Wax Bean (värdelös), och så vidare – och de gjorde det bara för att vara Trevliga.

För om de börjat ställa krav… eller om de tackat nej till en dålig deal… vore inte sådant typiskt Otrevligt? Och det kunde vi ju inte ha vid spelbordet!

Andra spelare försökte erbjuda dem guld och gröna skogar, men De Trevliga valde överlag att ingå avtal som höjde Trevnaden kring bordet, snarare än dealar som hjälpte dem vinna.

Inte nog med detta – när det var De Trevligas tur så kunde de ibland begära att spelet skulle pausas så att de hann prata färdigt om ämnet de diskuterade.

Att detta beteende sänkte just trevnaden kring bordet, då alla naturligtvis blev frustrerade av De Trevligas bristande engagemang och mjäkiga spelstil, var någonting som helt och hållet gick de skyldiga förbi. För de… hade ju Trevligt!

Missförstå mig inte här. Småprat kring spelbordet är bara trevligt. Det är så det ska vara – trevligt med litet t. Småprat och käbbel hör spelträffen till! Dock ska det inte tas för långt och bli Trevligt med stort T. Ni vet, kafferepsvarianten av gemytlighet – när själva spelandet tappas bort?

Och självfallet är det upp till var och en att spela på det sätt som behagar dem bäst. Själv kan jag spela med i princip vem som helst – så länge de engagerar sig i spelet och faktiskt försöker åstadkomma vad spelet begär av spelaren, nämligen att hen försöker vinna. Det är inte en orimlig förväntan: Tänk er en fotbollsmatch där ena laget inte bryr sig om utkomsten. Låter det roligt? Inte?

Så. Hur hanterar man Den Trevlige? Det beror lite på. En spelare som inte är engagerad i spelet finns inte så mycket att göra åt. Det är inte mitt jobb att motivera någon annan att spela, eller att få honom att fokusera. Man får helt enkelt göra en mental notering att inte spela med denne spelare i framtiden, och sedan utesluta honom från framtida spelträffar. Trist – men så gott som självförvållat från hans sida. (Precis som vi inte går på bio med folk som inte kan hålla käften under filmens gång; det är deras fel, inte vårt.)

Spelare som engagerar sig, men som fokuserar lite för mycket på Trevnaden, kan dock knäckas ganska lätt. Mitt förslag är att man plockar fram spel som exempelvis Mall of horror eller Swärje – alltså spel som med viss oundviklighet mynnar ut i ren och skär mobbing – och låter dem work their magic. Är det Trevligt? Nej, absolut inte – det är direkt Otrevligt, vilket ju är hela poängen!

Den Trevlige klarar sig inte särskilt länge i den renodlade mobbingdjungeln, eftersom han upptäcker att hur snäll och Trevlig han än försöker vara, så kommer spelet tvinga de andra spelarna att vara Otrevliga tillbaka. Inget vunnet där alltså!

Samtidigt är exempelvis Mall of horror så pass grymt att Den Trevlige själv kommer tvingas vara Otrevlig. Och när väl den isen är bruten så kan även den allra Trevligaste spelare se sitt sociala, vänskapliga jag bytas ut mot ett blodtörstigt monster – och därmed passa in ack så mycket bättre kring spelbordet.

Mitt förslag är alltså att vi alla gör vårt bästa för att bryta ner de Trevligas Trevlighet, så att de blir Otrevliga. För spel ska inte vara Trevliga. De ska vara trevliga.