Speltyp: äventyrsspel Antal spelare: 3-6 Speltid: 40 - 60 minuter Ålder: 14+ Tillverkare: Asmodee Designer: Nicolas Normandon Mall of Horror på Boardgamegeek
Få saker sätter vänskap på prov i samma utsträckning som en zombieapokalyps. När de döda kravlar sig upp ur sina dystra gravar, suktande efter människohjärna, måste man ha god koll på sina prioriteringar – och kanske ännu bättre koll på andras.
Tänk själva: När det ligger pyrt till – offrar man sin vän eller sig själv? Och vad är egentligen han redo att göra? (Exempel: Martin skulle naturligtvis rädda mig eftersom jag har ett egenvärde, men jag skulle tvivelsutan skjuta honom i benet så zombierna hann ifatt honom först. Killen har ju på sin höjd ett instrumentellt värde. Berätta inte att jag skrev det.)
Zombies har varit på tapeten i populärkulturen ganska länge nu. Listan över filmer och TV-serier som producerats på detta tema de senaste tio åren kan utan tvivel göras lång. Allt från ruggigheter som 28 days later och Dawn of the dead, till parodier som Shawn of the dead och överlevnadsdramat The walking dead. Och det där är inte ens en bråkdel av utbudet.
Med tanke på denna popularitet så är det inte konstigt att även sällskapsspelen invaderats av allas våra favoritlik. Last night on earth och Zombies!!! är två exempel, och självklart finns det en spelvariant av The walking dead och (oundvikligen) en Munchkin-expansion. Man kan konstatera att de döda i allra högsta grad lever.
En lysande stjärna i skräckspelsnatten är Mall of horror. Varje spelare styr ett ”lag”, som består av tre karaktärer. Om man är fem spelare så befinner sig alltså sammanlagt femton karaktärer i spelet. Vinner gör den spelare som håller sina karaktärer levande längst – och det gör man genom att se till att de andra dör först.
När spelet börjar och zombierna anfaller, så befinner sig våra karaktärer i en galleria – vilken alltså utgör själva spelplanen. Se nedan.
Gallerian har fem rum (numrerade 1, 2, 3, 5 och 6) och en parkeringsplats (nummer 4, i mitten). Rymligt tycker ni, men jag kan intyga att det snabbt blir ganska trångbott på spelplanen. De blå plupparna anger hur många karaktärer som kan vara samtidigt i ett rum; fler än så är inte välkomna. (På parkeringsplatsen finns inga pluppar, och därmed finns inte heller någon gräns för hur många karaktärer som kan befinna sig där.)
Skulle tre karaktärer befinna sig i ett rum så har de sammanlagt styrkan 3. Det betyder att de kan hålla ute färre än tre zombier. Skulle däremot tre eller fler zombier knacka på, då är karaktärerna för få för att hålla dem ute – och zombierna tar sig in.
Parkeringsplatsen är lite speciell. Där finns nämligen inget skydd. Även om tre karaktärer står här och de möter en zombie, då kommer den zombien att anfalla. Det är inte bra. Men – parkeringsplatsen är å andra sidan det ställe där man kan hitta nya förnödenheter. Såsom vapen, specialkort, och så vidare.
Ett annat rum som är lite speciellt är nummer 5: Security HQ. Eftersom väktarrummet har TV-apparater kopplade till gallerians övervakningskameror, så kan en karaktärer (men endast en) som befinner sig här se ungefär var zombierna kommer att anfalla härnäst.
Detta är extremt användbart när man byter rum. Ni förstår, det viktigaste beslutet varje spelare gör under en spelrunda, är att bestämma sig för vilket rum han eller hon ska gå till. Man måste flytta en av sina gubbar. Med andra ord så kan man inte ställa sig i ett rum och vänta ut zombierna; nej, man måste vara i ständig rörelse.
Frågan är dock: Om zombierna anfaller ett rum där man råkar befinna sig… vad gör man?
Svaret är enkelt: Man röstar så klart på vem som ska offras!
Låt oss säga att spelare röd, brun och gul har sina karaktärer på parkeringsplatsen, som på bilden ovan. De övermannas alltså av den ensamma zombien. Varje spelare tar då fram sitt röstningshjul – en underbar detalj i spelet, som för övrigt även används till att bestämma vilket rum man vill springa till – och rattar i hemlighet in vilken färg som ska offras. (Här kommer en hel del hot och hårda ord att utbytas.) När alla bestämt sig visar man sitt hjul, och den som fått flest röster dör. I exemplet ovan har brun röstat på röd.
De karaktärer man förfogar över har olika egenskaper – och är värda olika mycket när spelet är slut. Alla har en gangster, en baseballspelare och en cheerleader.
Gangstern har ett vapen, och är därför alltid värd två röster i en omröstning (så på bilden ovan har röd och gul bara vars en röst att komma med, medan brun har två – pistoler är ganska bra argument, förstår ni). När spelet är slut är han värd 3 poäng.
Baseballspelaren – som både röd och gul har på bilden ovan – är stor och stark, och är därför extra bra på att hålla zombies ute ur de olika rummen. Två baseballspelare räknas som sammanlagt fyra personer (2 + 2) när det kommer till att hålla ut zombierna. Tyvärr är denna specialförmåga värdelös på parkeringsplatsen, där de just nu befinner sig. Baseballspelaren är värd 5 poäng.
Och till sist så har vi cheerleadern. Hon är egentligen bara dålig, ty hon är precis som i filmerna: högljudd och skriker en massa. Så om alldeles för många cheerleaders befinner sig på ett ställe, då lockar de till sig extra många zombies. Just därför är hon värd 7 poäng – oddsen är ju trots allt sämre för att hon ska överleva spelet.
Man kan naturligtvis försöka undvika katastrofer. Det är här som korten man samlar på sig på parkeringsplasten kommer väl tillhanda. Korten hjälper en bland annat genom att ge förhandsinformation om var zombierna kommer att anfalla (man får, så att säga, snegla lite på övervakningskamerorna), ge en vapen att döda zombier med, eller så ger de extra material att fortifiera rummen med. Eller så låter de en ångra vilket rum man ska gå till, eller kanske gömma sig under en omröstning. De är jäkla bra att ha.
Korten ger dock bara tillfälliga lösningar. Det enda man egentligen gör med dem är att skjuta upp det oundvikliga: vapnen tar snart slut, förhandsinformationen blir efterhand ganska värdelös, och ens den starkaste fortifiering kan inte hålla ute tusentals zombies. De kommer att bryta sig in, och då måste någon dö.
Man får alltså hålla koll på en hel del saker under spelets gång. Vilket rum ska jag gå till? Med vilken karaktär? Finns där plats? Står det redan zombier utanför? Och om där finns plats – finns där tillräckligt många karaktärer för att de ska orka hålla fienderna ute? Och om någon måste dö – finns det en annan spelare i det rummet som kanske är villig att hjälpa mig rösta ut någon annan?
Valen är svåra. Vänskaper kommer sättas på prov.
Om detta låter som Expedition Robinson, så förstår ni mig helt rätt. Nyligen skrev jag ett inlägg om spelare som vill ha Trevligt kring spelbordet, och Mall of horror är i princip garanterat att sätta käppar i hjulet för deras kafferep. Detta är mobbing i spelform – någon måste ut, och denna någon ska helst inte vara en själv. Dock är det sällan spelare utrotas helt, eftersom alla vinner på att reducera de starka spelarna (en spelare som bara har 3 poäng kvar i spelet är inte ett lika stort hot som en som har 15 poäng kvar – man gör bäst i att gadda ihop sig mot den som leder).
Frustration är ett ord som används för ganska många spel där det sällan går som man vill. Ordet känns dock direkt otillräckligt när det kommer till att beskriva Mall of horror. Här är ilska och bitterhet mer passande. Man spelar på liv och död. Och några strategier är det knappt tal om – man får göra sina desperata val just i ögonblicket, utan att ha den blekaste aning om vilken knipa man kommer sitta i härnäst.
Men det är just skadeglädjen som gör att spelet blir roligt. Jag har sett människor vara väldigt ledsna när de tvingats lämna spelbordet efter att alla deras karaktärer dödats. Men jag har också sett folk skratta så de gråter åt infernot av lidande. Om detta är bra eller dåligt får ni avgöra själva, men jag kan intyga att om man är på rätt humör och verkligen vill uppleva lite överlevnadsskräck, då är Mall of horror helt fantastiskt.
Spelet är enkelt att förstå, lätt att sätta fram och plocka undan, och speltiden på kanske 40-50 minuter känns helt rätt. Mall of horror fungerar ypperligt som ett ”startspel” för en speldag; det hetsar igång både vinnarlustan och hämndbegäret, och eftersom spelet i princip inte har några döda stunder (no pun intended), så gör det ett underbart jobb med att engagera alla spelare.
Men det är klart… spelet blir lite för mycket för vissa. För frågan kvarstår ju: Vem ska offras?
