Recension: Ticket to ride Europe

Speltyp: familjespel, strategispel 
Antal spelare: 2-5 Speltid: 30-60 minuter
Ålder: 8+ Tillverkare: Days of wonder
Designer: Alan R. Moon
Länk till Ticket to ride: Europe på Boardgamegeek

En dag kom min fru hem och berättade att hon hade spelat ett helt fantastiskt spel som hette Ticket to ride. Jag kände till spelet och hade fingrat på det ett antal gånger i min lokala leksaksbutik, men varje gång jag stod med det i handen hade jag varit kluven. Jag minns att jag verkligen ville bli så intresserad att det ledde till köp, för Ticket to ride hade ju bland annat vunnit Spiel des Jahres, vilket nästan garanterar ett bra spel. Min fru var som sagt lyrisk över spelet och det var även alla andra som jag rådfrågade, men av någon anledning var det alltid något som sade mig att spelet inte var något för mig. Frugans berättelse övertalade mig dock till slut (man ska ju lita på sin fru) och jag slog till (inte Frugan, man ska inte slå sin fru).

Tyvärr fick jag ganska snart ångra mitt inköp, för min bror hade bestämt sig för att ge mig Ticket to ride Europe (som utspelar sig i Europa istället för i originalets USA) i julklapp, varför jag helt plötsligt hade två spel. Eftersom jag och frugan tyckte att Ticket to ride Europe var ett bättre spel (mer om varför senare) sålde vi USA-varianten och det är därför Ticket to ride Europe som den här recensionen kommer att handla om.

Jag vill börja med att, för er som inte känner till det sedan tidigare, berätta att Ticket to ride Europe är ett spel med tågtema. Uppgiften i spelet består i att samla poäng genom att förbinda städer med varandra genom tåglinjer, och den som har lyckats samla mest poäng vid spelets slut står som segrare. Spelplanen består således av en Europakarta innehållande städer och föreslagna järnvägslinjer i olika färger.

Varje spelare får vid spelets start tre olika saker: 4 uppdragskort, 4 tågvagnskort och 45 tågvagnar i sin egen färg.

Uppdragskorten talar om för spelaren vilka städer denne ska förbinda. Uppdragen kan vara av varierande längd och svårighetsgrad och poängsätts därefter. Uppdrag som inte är avklarade vid spelets slut ger minuspoäng.

Tågvagnskorten håller spelarna hemliga på hand och finns i 9 olika färger, samt jokrar. De används för att bygga tåglinjer på spelplanen, så om jag t.ex. vill bebygga tåglinjen mellan Madrid och Barcelona (se bild), behöver jag följaktligen spela ut två stycken gula tågvagnskort. Nya tågvagnskort kan vid behov (och behov finns det ofta) hämtas i någon av spelets draghögar.

Tågvagnarna används för att muta in de sträckor på spelplanen som redan byggts, så i ovanstående exempel hade jag fått sätta ut två av mina vagnar mellan Madrid och Barcelona. Mer än en spelare kan inte bebygga varje sträcka (om det inte finns dubbelspår), så här gäller det att vara snabb!

När någon spelare har två tågvagnar eller färre kvar får varje spelare genomföra ytterligare ett drag och sedan är spelet slut.

Skillnaderna mellan Ticket to ride Europe och det vanliga Ticket to ride är förutom kartan man använder i spelet även att det i Europaversionen finns två nyheter: Den ena är att vissa av de föreslagna tåglinjerna korsar bergskedjor eller vatten, vilket kräver lite extra av spelaren som vill muta in just de sträckorna. Den andra nyheten är att spelarna kan bygga järnvägsstationer som låter dem ”låna” tåglinjer som andra spelare redan har mutat in. Dessa kommer väl till pass om t.ex. alla ingångar till en stad man behöver komma till redan är bebyggda. Dessa nyheter tycker jag kryddar spelet rejält och var direkt avgörande för mitt val att behålla Ticket to ride Europe istället för originalet.

Vad tycker jag då om Ticket to ride Europe? Att säga att jag hatar det vore att ta i, men det är tyvärr inte långt därifrån. Missförstå mig inte, Ticket to ride Europe är ett mycket bra spel och jag har full förståelse för att det har blivit så populärt. Det är enormt enkelt att lära sig, hela familjen kan delta och det går fort att både plocka fram och att spela, vilket gör att det har exakt rätt egenskaper för att bli en riktig kioskvältare i familjespelskretsar. Tyvärr har spelet brister som jag har oerhört svårt att hantera, vilket gör att jag kämpar frenetiskt för att slippa spela varje gång Frugan (som älskar spelet) föreslår ett parti. Bristerna jag syftar på är slump och stress.

Slumpen jag talar om gäller dragandet av nya tågvagnskort. Dessa behövs som sagt för att muta in nya tåglinjer, och har man inte rätt kort så kan man helt enkelt inte bygga. Otaliga gånger har jag suttit och väntat på ett kort som aldrig kommer, bara för att se en annan spelare förstöra min strategi genom att muta in de tåglinjer jag behöver. Känslan av maktlöshet är i de fallen total och flera gånger har jag varit nära att hoppa ner från balkongen för att avsluta lidandet.

Stressen drabbar mig eftersom spelets längd avgörs av hur mycket tågvagnar som sätts ut på spelplanen. Om en spelare har väldigt bra snurr på sitt byggande infinner sig snabbt situationen då denne kan avsluta spelet genom att bygga slut på sina tågvagnar. Om man då, som jag nämnde ovan, har spenderat halva speltiden på jakt efter kortet som aldrig kommer och alltså inte har kommit någonstans leder det här till fruktansvärd stress. Lägg därtill att ouppklarade uppdrag ger minuspoäng så förstår ni också att det finns strategiska fördelar i att försöka avsluta spelet fort.

Ytterligare ett minus som jag ser det är att interaktionen mellan spelarna är minimal. Spelarna påverkar egentligen bara varandra genom att eventuellt muta in sträckor som de andra behöver, samt att risken att någon avslutar spelet tidigare än man tänkt sig måste beaktas. I övrigt? Ingen kontakt alls. Jag tror inte direkt att det är en slump att Ticket to ride även har blivit ett populärt mobilspel. Vill man maximera interaktionen mellan spelarna föreslår jag att man är 4-5 spelare, då risken/chansen att man stöter på varandra på spelplanen därmed ökar.

Om jag ska försöka att summera mina intryck av Ticket to ride Europe så är det ett fantastiskt bra familjespel, som jag hatar. Ja, jag vet att jag skrev att ”hata” var att ta i tidigare, men skrivandet av den här recensionen har återuppväckt Ticket to ride-demonerna i mig. Dock verkar det vara så att jag är ganska ensam i världen om att inte gilla Ticket to ride så jag rekommenderar er absolut att ge spelet en chans och bilda er en egen uppfattning, speciellt om ni mest har spelat spel som Monopol och vill prova något nytt. Jag tror att den korta speltiden är som klippt och skuren i dagens samhälle där tid är pengar och det är nog inte omöjligt att det istället för Fredagsmys står Ticket to Ride-mys i några av Sveriges almanackor. Spelet finns i ett antal tematiska upplagor förutom Ticket to ride Europe och är man intresserad gör man nog rätt i att undersöka utbudet för att välja den utgåva som passar en allra bäst.

Sökes ett enkelt familjespel är det bara att slå till, det kommer garanterat att leda till succé, men har ni krav på något som helst djup i ert spelande råder jag er att leta vidare.

Ticket to ride Europe: Som en tågresa med SJ – ångestframkallande, stressig och förmodligen sitter det ett barn bredvid och skriker.