Tematiska spel

”English gothic” by Phil Dolby (Licens: Creative Commons)

Varning! Denna artikel blev både lite längre och lite mer insnöad än jag avsåg. Dock är jag ganska lat, så den får stå som den är. Ville mest påpeka att jag är högst medveten om min tendens att raljera, och att jag tänker göra ytterst lite för att ändra på den saken. Ska dock försöka vara mer begriplig framöver. Med hopp om bättring / Björn

Hur mycket gör egentligen temat för ett spel?

De flesta förstår så klart vad jag menar med ”tema”, men eftersom jag sällan missar ett tillfälle att vara långrandig: Temat är det ämne ett spel kretsar kring. Olika exempel på teman är andra världskriget (Memoir ´44, Tide of iron) och fantasy (The Lord of the rings, Descent, Runebound). Och jag vill minnas att jag nyligen skrev ett inlägg om zombierelaterade spel. Ni förstår såklart vad jag menar med ”tema”. Självklart gör ni det.

”Men Björn!” utbrister någon. ”Alla spel har väl tema?” Svaret är nej – det har de absolut inte! Vilket är exempelvis temat i Fia med knuff? Backgammon? Mastermind? Othello? Yinsh?

Där har ni en samling väldigt abstrakta spel – som helt och hållet saknar tema. Inga karaktärer, inga zombies, ingenting. Man kan enkelt beskriva vad spelen går ut på, men det skulle kännas helt absurt att berätta vad de handlar om.

Jag uppskattar de abstrakta spelen väldigt mycket, men om sanningen ska fram så är jag en jäkla sucker för tema. När ett spel tar ett ämne jag älskar och låter det genomsyra varenda liten detalj, då är jag en lycklig nörd.

Det behövs egentligen bara ett exempel för att min poäng ska vara ganska tydlig: HP Lovecraft.

För dem som kanske inte är så insatta så kan jag berätta att HP Lovecraft var en amerikansk skräckförfattare som levde under det förra sekelskiftet. I den fantasivärld som han målade upp, är vårt universum kallt och likgiltigt inför vår existens, samtidigt som det befolkas av en uppsättning uråldriga halvgudar som står för fasa, terror och skräck.  De är dock inte likgiltiga; de hatar oss. (Det här med kärlek, lyckliga slut och sånt var inte riktigt Lovecrafts grej.)

Lovecrafts värld är underbart fasansfull. I den finner vi monster, ockulta sekter, arkeologer som snubblar över hemligheter, utomjordingar, korrupta fiskebyar, och så vidare. Bakom varje hörn väntar outsägliga faror, människor som förlorat förståndet av skräck, och allt annat som hör den klassiska skräcken till.

Det där, kära läsare – det är tematisk rikhet. Inget abstrakt fjantande där inte – utan konkreta påtagligheter, bundna vid en tid och en plats och en story.

Spelföretaget Fantasy Flight Games har satt tänderna i Lovecrafts universum. De ger bland annat ut Arkham Horror-serien, med alla dess tusentals expansioner, Call of Chtulhu-kortspelet, och min favorit – Mansions of madness-serien. Varje god människa förtjänar att spela något av de spelen vid något tillfälle i sitt liv.

Martin och jag kommer säkerligen att recensera alla de ovan nämnda spelen i framtiden, men låt mig för stunden bara uppehålla mig vid det här med tema. Öppna någon av dessa spelboxar och se att Fantasy Flight Games har fattat vad jag menar: De låter varje liten spelkomponent fullkomligt drypa av Lovecraft-stanken. Spelplan, kort, komponenter och annan bråte, är inte bara snygga – de är atmosfäriska, med vilket jag menar att de låter oss sjunka in i spelens universum. När ens karaktärer undersöker någon dammig gammal källare i Mansions of madness, då är känslan av klaustrofobi påtaglig på spelplanen – och när man läser upp ett av de utsökt illustrerade spelkorten, så kan man ju även passa på att kolla in den stämningsskapande lilla texten på kortet.

I just Mansions of madness har tema-tänkandet gått så långt att varje spel är en liten berättelse. Karaktärerna spelar detektiver (alla med egen personlighet, så klart – så icke-abstrakt ett spel bara kan bli!) som försöker lösa ett mysterium. Mysteriet är berättelsen, och man tillåts sjunka in i en värld av konspirationer och hemsökelser. Det är magiskt.

Jag kan inte tänka mig hur dessa spel skulle vara om man bytte tema. Skulle de fungera som fantasyspel? Som andravärldskrigsspel? Nej, jag tror inte det. Och Gud förbjude – tänk om någon skulle försöka förvandla exempelvis Arkham Horror till ett abstrakt spel? Det skulle inte fungera överhuvudtaget.

Och med ”inte fungera överhuvudtaget” menar jag INTE FUNGERA ÖVERHUVUDTAGET. Ni förstår, när tema är ett riktigt tema, då är det inte bara lite trevlig dekoration. Vem som helst skulle kunna byta ut de vanliga schack-pjäserna mot Gandalf, Aragorn, Sauron, en balrog, och så vidare. Schackspelet som spel skulle dock vara oförändrat; reglerna är desamma. Temat skulle alltså bara vara lite dekoration. Lite trevlig strössel ovanpå glassen.

När ett tema är ett riktigt tema, då är det vad som håller ihop hela spelet. Varje regel finns där för att tjäna temat, och temat är faktiskt vad som gör allting begripligt. Arkham Horror har väldigt, väldigt många regelsidor – och det vore omöjligt att hålla koll på vad varje regel för till spelet om man inte kunde underordna den själva huvudtemat. Jag menar, en förutsättning för att man överhuvudtaget ska kunna hålla koll på allting som händer i Arkham Horror är att temat berättar för oss vad som är bra, dåligt, önskvärt, och så vidare. Teman höjer alltså inte bara spelvärdet, utan ju mer invecklade reglerna blir, desto mer kan just själva temat få oss att förstå dessa regler.

Mastermind må, i all sin temalösa enkelhet, vara ett fantastiskt och elegant spel. Men om det fick ytterligare 30 sidor i sitt regelhäfte, då skulle vi få lämna det abstrakta och temalösa bakom oss för att spelet överhuvudtaget skulle vara spelbart.

Nu verkar det här ha blivit mer av en essä än en artikel. Det var inte meningen, så låt mig avrunda genom att svara på frågan jag inledde med: Hur mycket gör egentligen temat för ett spel?

Och svaret ger sig självt: Jag skulle förmodligen aldrig ha köpt Lovecraft-spelen om de inte vore just Lovecraft-spel. Ändra det ljuvliga temat, och jag skulle inte se någon större anledning att spela – även om regelverket vore oförändrat. Go figure.