Speltyp: Strategispel Antal spelare: 3-4 Speltid: 2-3 timmar Ålder: 17+ Tillverkare: Gale Force Nine Designer: Aron Dill, John Kovaleski, Jean Sweigart Spartacus: A game of blood & treachery på Boardgamegeek
Gladiatorn, precis som dagens sportstjärnor, representerar stolthet och förmågan att vinna mot alla odds, likväl som hänsynslöshet och girighet.
Nästan två millenium senare fascinerar de oss fortfarande. Ett av de senaste resultaten av detta är en TV-serie som stilmässigt lånat mycket av av Zack Snyders film 300 – alltså ett våldsamt och homoerotiskt levande seriealbum. Serien heter Spartacus – döpt efter den berömde gladiatorrebell som gjorde senatorerna i Rom nervösa under några år kring 100 f.kr. – och innehåller förutom svärd, sandaler och splatter även såpadoftande intriger och ett par spännande normbrytande karaktärer.
Spelföretaget Gale Force Nine fick nyligen för sig att göra ett brädspel på TV-seriens tema – ett brädspel jag avser kort beskriva och recensera här.
Spelaren tar sig an rollen som Dominus – alltså överhuvud i ett ”hus”. Framför sig har spelaren en större bricka med tillhörande markörer, guldmynt och kort som representerar huset och dess tillgångar. Hen har också ett antal dolda kort – mer om dessa nedan. De gemensamma ytorna består av en gladiatorarena och ett par korthögar.
Huset kämpar för inflytande som är kvantifierat i poäng. Dessa används inte bara för att kunna utföra vissa handlingar, utan också för att avgöra vem som vinner. Poängen samlas bl.a. genom politisk list, slavhandel och ägande av gladiatorer som vinner i arenan. Självklart finns också en ekonomisk aspekt där valutan utgörs av ovan nämnda guldmynt. Mynten används för att köpa gladiatorer, slavar och utrustning, mutor, till värdskap för gladiatorspel samt för att satsa pengar på kämpande gladiatorer.
Spelet är uppdelat i tre distinkta faser: intriger, marknaden och arenan.
Under intrigfasen försöker spelarna skaffa inflytande åt sitt hus och sätta fälleben för motspelarna. För att åstadkomma detta används s.k. intrigkort som ger spelaren möjlighet till olika sorters handlingar såsom att skada en gladiator, sprida elaka rykten, eller ställa till med fest för att vinna gillande hos den styrande eliten i Rom.
Under denna fas kan också slavar användas för exempelvis spionage. Även husen själva är unika och kan här utnyttja sina speciella egenskaper. Det jag uppskattar med denna del av spelet är de målande berättelser som olika serier av händelser kan ge. Tankarna går till mastodonten Republic of Rome eller kanske t.o.m. valfritt rollspel.
Därefter följer marknadsfasen som består av – såsom namnet antyder – handel med gladiatorer, slavar och utrustning. Detta sker mestadels genom enkel budgivning.
Vad som också budas om under denna fas är värdskapet för gladiatorspelen. Detta har en viktig roll då det är värden som väljer vilka gladiatorer det är som ska slåss i arenan. Kring denna del av spelet upplevde jag de mest desperata, ja i det närmaste patetiska, försök av spelarna till att få sin vilja igenom. Hot, uppgivna suckar, böner och hurrarop blandades om vartannat i en mycket underhållande kakafoni. En vinnande gladiator är nämligen värd mycket, inte minst i ren och oförfalskad stolthet hos spelaren som äger honom för tillfället. Spelmoment som lockar fram spelarnas sämsta sidor brukar ofta vara spelets bästa delar, så också även här.
Så kommer vi då slutligen till vad som borde vara spelets starkaste sida: gladiatormatcherna i arenan. Tyvärr saknar dessa i mångt och mycket det djup och de historieberättande egenskaper som resten av spelet har. Striderna är enkla: två gladiatorer ställs mot varandra i den blodiga sanden i arenan, som illustreras av två detaljerade plastfigurer placerade i ett rutnät. Varje gladiator har olika egenskaper som kan förstärkas av diverse utrustning såsom svärd och kastspjut. Striderna består i korthet av växelvis förflyttning och attackerande till dess att en gladiator tvingats ge sig, skadat sig eller dött. Detta avgörs av tämligen enkla regler kring olika tärningsslag. Symptomatiskt nog blir det genast mer intressant direkt efter att striden är avgjord – värden ska nämligen ge tumme upp eller ner för den besegrade gladiatorn!
Sammanfattningsvis så vill jag ge spelet en stark rekommendation. Det har en smidig mekanik, är relativt enkelt att ta sig in i och pågår lagom länge. Höjdpunkterna består i den lättöverskådliga och eftertänksamt strategiska ”management”-delen av spelet med slavhandel och ekonomi samt politiken kring värdskapet för gladiatorspelen. Den rent estetiska designen av spelet är grabbigt tilltalande med blod och muskler, även om den skär sig lite med tempot och attityden i spelmekaniken i stort.
Jag hade slutligen önskat mer djup i striderna och därmed också ett större fokus på det som borde vara spelets kärna: gladiatorn.
