Speltyp: familjespel, strategispel Antal spelare: 2-4 Speltid: ca 35 minuter Språk: Svenska Ålder: 8+ Tillverkare: lautapelit.fi
Hör upp alla Ticket to Ride-älskare! Alla hatare också faktiskt. Och när jag tänker efter så gäller det här självklart även er som inte faller in i någon av de kategorier jag just nämnde, ingen ska lämnas utanför. Så, hör upp alla! Är ni sugna på ett lättillgängligt familjespel, som påminner en del om Ticket to ride, som går fort att spela men som ändå innehåller både tur, skicklighet och även en gnutta rävspel deltagarna emellan? Då har ni kommit rätt, för nu befinner vi oss nämligen på Portobello Market i London.
Spelplanen består av en stadsdel innehållande gator och torg. Spelarnas uppgift är att fylla gatorna med marknadsstånd och torgen med marknadsbesökare. Detta ska de göra på ett sådant sätt att de tjänar så många poäng som möjligt och den som har flest poäng vid spelets slut står som segrare.
Varje spelare får tilldelat sig ett antal torgstånd (beroende på antal deltagare) och tre stycken handlingsbrickor numrerade 2, 3 och 4. Handlingsbrickorna bestämmer hur många saker man får göra när det är ens tur, och är en av mig mycket uppskattad detalj som jag tycker tillför en hel del till spelets taktiska moment. När en handlingsbricka är använd vänder man den upp och ned och den kan inte användas igen förrän man även använt de andra. Varje spelares handlingsbrickor är synliga hela tiden, vilket gör att man ofta kan, genom att betrakta spelplanen och motståndarnas kvarvarande handlingsbrickor, räkna ut ungefär vad denne planerar. Det ger goda tillfällen att sätta käppar i hjulen för motståndarna, vilket är precis min tekopp i sällskapsspel.
Marknadsstånden placeras ut på gatorna och man måste hela tiden följa den enkla grundregeln att alltid påbörja en gata i dess ena ände, och om gatan redan är påbörjad måste man fortsätta där. Självklart vill man placera sina torgstånd på de högst numrerade rutorna (då de avgör hur många poäng man får), vilket ibland kan visa sig vara lättare sagt än gjort. Mer om marknadsbesökarna (och poängsättningen) längre fram.
Nu går det såklart inte att bete sig hur som helst och slänga ut marknadsstånd efter behag, för hur skulle det se ut? Nej, någon form av ordning får det vara och den ordningen upprätthålles av spelets bobby (ni vet en sånd är London-polis?). Som ni ser på bilden ovan bildas det trianglar mellan gatorna och dessa trianglar kallas i Portobello Market för distrikt. När bobbyn står i ett distrikt är det fritt fram att placera torgstånd i någon av distriktets tre angränsande gator och ENDAST där. Bobbyn förflyttar sig med hjälp av spelarna på så sätt att den spelare som har turen får flytta bobbyn valfritt antal distrikt före, under eller efter sin tur. Självklart finns det en hake med förflyttningarna och det finns ett snillrikt bötessystem som gör att spelarna får böta vinstpoäng till varandra vid bobbyförflyttningarna. Jag kommer dock inte att gå närmare in på det nu, det får bli en glad överraskning när ni spelar istället, men jag kan säga så mycket som att förflyttningar av bobbyn kan bli ett litet helvete efter hand som spelet fortskrider. Det går förresten självklart bra att flytta bobbyn bara för att förstöra för sina motståndare. Som sagt, precis min kopp te.
Nu över till marknadsbesökarna. Dessa ligger dolda i en påse och det är här spelets slumpmoment träder in i bilden. Varje gång en spelare väljer att placera ut en marknadsbesökare får denne slumpvis dra en ur påsen och placera ut den på valfritt torg på spelplanen (bobbyn har alltså inte att säga till om här). Marknadsbesökarna finns i två versioner; borgare (dålig) eller adelsman (bra) och så fort en gata är full med marknadsstånd och har en marknadsbesökare i varje ände, poängsätts den (olika högt beroende på vilka marknadsbesökare som står i ändarna). Här är det alltså en idé att placera adelsmän i ändarna på de gator där man själv har många stånd och borgare på de gator där motståndarna har många stånd. Jag vet egentligen inte vad som är roligast, att placera adelsmän för att maximera sina egna poäng eller att placera sunkiga borgare på motståndarnas bästa gator. Eller jo, det vet jag. Återigen, helt klart min kopp te.
Spelet tar slut när någon av spelarna har satt ut sitt sista torgstånd och poängen räknas samman.
Vad är det då som gör att jag bokstavligen hatar Ticket to ride men tycker väldigt mycket om Portobello Market? Spelen har många likheter, men ändå är de för mig två helt skilda spel. Den stora skillnaden mellan spelen är att i Portobello Market är interaktionen mellan spelarna stor, något som saknas i Ticket to ride. Hela tiden har man möjlighet att sätta käppar i hjulen för varandra genom att flytta bobbyn och placera ut värdelösa marknadsbesökare. Det går helt enkelt inte att undvika att påverka varandra och inte sällan sprider sig en liten småsur tystnad över spelplanen, iallafall i mitt sällskap där vinsten är hett eftertraktad…
Portobello Market klassas som familjespel (rekommenderad åldersgräns är 8 år) och vann bland annat pris för årets familjespel 2007, vilket tillsammans med sin korta speltid (ca 40 minuter) borgar för regelbundna partier i sällskap som kanske annars inte spelar så mycket spel. Låt dock inte familjespelsstämpeln avskräcka om du tillhör kategorin erfarna sällskapsspelare; hur spelet utvecklar sig beror helt och hållet på hur drivna spelarna är och ibland känns det som ett under att marknaden står kvar vid spelets slut.
Sammanfattningsvis, jag tycker att Portobello Market är ett snabbspelat och lättlärt spel som är perfekt att plocka fram för lite familjekvalitetstid eller som uppvärmning/avslutning i lite mer erfarna sällskap. Interaktionen mellan spelarna bidrar till många skratt och sura miner och möjligheten att förstöra för varandra är en konstant krydda. Ovanpå allt är det i spelsammanhang snuskigt billigt då det går att få tag i för under hundralappen.
Portobello Market: Kivik, släng dig i väggen.
