För mig är nörd ett ord med många innebörder, men de två viktigaste är: 1. En person med ett brinnande intresse för någonting (en positiv definition). 2. En socialt handikappad tönt (en negativ definition).
Huruvida jag passar in på definition 2 överlåter jag åt andra att bedöma –själv bryr jag mig inte. Men jag passar absolut in på definition 1: Jag har intressen som jag verkligen brinner för, och som jag till och med kan bli en smula besatt av. Därom tvista de lärde inte.
Listan över dessa brinnande intressen skulle kunna göras lång, men eftersom listmakeri i sig är något av ett intresse för mig, så är det nog bäst att jag överhuvudtaget inte ens påbörjar just denna. Detta är trots allt inte ett inlägg om listor, och i egenskap av redaktör har jag lite utrymmesekonomi att tänka på.
Vad detta är, är ett inlägg om att vänta på ett spel som man har beställt. Förra veckan publicerade jag en text som beskrev hur jag och – gissar jag – många andra går tillväga när vi väljer vilka spel vi vill beställa. Det ärr den första fasen i att skaffa ett nytt spel.
Nu är det alltså dags för den andra: Att vänta på spelet.
Och ja, det är en väntan. En längtan. Ett suktande. Åtminstone för mig. Jag bor inte på någon lagerort, och kan därför inte bara gå in på ett lager och fiska upp spelet. Nope, jag måste beställa – och vänta. (Och ibland vänta, vänta, vänta, vänta.)
Faktum är dock att jag inte har någonting emot att vänta på sällskapsspel. Det är en ganska mysig period. Känslan av att ett stort, fint paket är på väg till en… det ligger någonting magiskt i det.
En annan charm i väntandet, är att detta är en tid då man kan nörda loss rejält.
”Björn,” yppar nu någon fundersam jäkel, ”exakt vad menar du med nörda loss rejält? Jag menar… om det du pysslar med nu inte är att nörda loss rejält, då finns det uppenbarligen nivåer av nörderier som jag inte riktigt fått någon inblick i.”
Tillåt mig ge ett exempel. I det förra inlägget skrev jag att jag inte riktigt vågade beställa kortspelet Android: Netrunner, eftersom det var ett tvåmannaspel och jag var rädd att ingen skulle vilja spela det med mig.
Men gissa vad? Så fort jag hade publicerat inlägget hörde folk av sig och berättade att jo, de ville absolut vara med och spela det – varför jag genast kastade mig över min dator och beställde möget.
Så fort beställningen var lagd, inleddes min exceptionellt nördiga väntarfas. Det var nu jag nördade loss… rejält.
Nördandet bestod inte bara av att, så fort ett kolli-nummer anlänt, gå in på Posten.se var fyrtionde sekund och kolla var i Sverige försändelsen befinner sig. (Jag var ett mardrömsbarn för mina föräldrar inför varje julafton: ”Vad har ni köpt? Hur mycket kostade det? Är presenten här hemma nu?”)
Man kan dock inte bara gå och vänta och längta och sukta. Då blir man galen. Man måste även distrahera sig med någonting.
Såsom regelboken. Är inte den perfekt för just detta ändamål? Fantasy Flight Games, som skapat spelet, har finfina resurser på sin hemsida. Bland annat kan man ladda hem regelböcker och FAQ- samt errata-blad. (FAQ är oftast förtydliganden av regler, errata-bland rättar regler som råkat bli fel.)
Så det var vad jag gjorde – jag gick in på FFGs hemsida och roffade åt mig allt jag kunde hitta. En liknande räd gjordes även på BoardGameGeek, där användare själva kan ladda upp spelhjälpmedel och dylikt.
På YouTube hittade jag en mängd andra härligheter: Bland annat FFGs visuella genomgång av hur spelet går till, samt olika turneringar. Dessa stirrade jag mig också naturligtvis igenom – allt för att lära mig reglerna, så att spelet i princip skulle vara spelbart samma sekund det anlände. Om jag översätter detta i tid så blir det flera timmar av YouTube-gloende.
”Men Björn,” tänker nu någon. ”Vore det inte bättre att liksom… vänta på paketet bara? Att leva livet under tiden? Du vet… göra grejer, inte dilla loss så totalt över spelet?”
Mina svar: 1) Man hinner med att leva också, även om man dillar, och 2) nej, det är inte bättre att leva än att dilla. TY ATT DILLA ÄR ATT LEVA. (Om ni är Typ 2-nördar så förstår ni vad jag menar. Ni andra är bortom hopp och räddning. Återvänd till era… familjer… och kalas, eller vad det nu än är normala människor gör.)
Och samtidigt: Ni tror väl inte man väntar med att läsa reglerna, när de liksom finns tillgängliga gratis och lagligt? Att vänta på spelbeställningar är INTE en uppgift för de saktmodiga eller klenhjärtade! ”Den som vågar, vinner!” är mitt motto i brädspel, och det häller även i verkliga livet.
När spelet väl anlänt så är det nämligen dags för det närmast rituella ögonblicket då man Öppnar Lådan. Om det finns ett speciellt ögonblick i den övernördige brädspelarens liv, då är det just detta. Ovan ser ni ett foto på själva paketet som lådan kommer i. Ser ni hur prydlig den är? Hur fin? Hur kompakt?
Nedan ser ni ett foto på hur paketet ser ut efter kanske 20 sekunder.
Ni får inga poäng om ni räknat ut att jag ibland är lite för ivrig för att öppna paketet med grace. Såhär i efterhand när jag tittar på paketet så ser det ut som om ett vilt djur anfallit det.
Hursomhelst. Först pillar man bort den tunna – exceptionellt irriterande – plasthinnan som skyddar lådan. På grund av statisk elektricitet klibbar denna gärna fäst sig vid ens fingrar.
Efter en kort Papphammar-liknande sketch där man kämpat mot plasten, är det dags att få bort locket. På grund av ett vakuum inne i lådan finns det ofta ett litet sug som håller locket på plats. Vad man gör då är att man tar ett stadigt tag om locket och höjer det en decimeter upp i luften, varpå tyngdlagen griper tag i lådbottnen och sakta drar den ner mot bordet (eller golvet… eller åkern, om ni bor i Vankiva). Vakuumet inne i lådan jämnar så sakteliga ut sig i samband med att luft smiter in.
Till slut är locket borta. Doften av Nyköpt finner sin väg till ens nos, och man kan skåda lådans innandöme. Det är ofta… förvirrande.
Ibland ser man regelboken först. Eller en uppsättning pappark, varur man kommer bli tvungen att ploppa loss spelmarkörer och brickor av alla de slag. (Beroende på spelets storlek är detta antingen ett ögonblick av fröjd eller skräck. Android: Netrunner är inte ett särskilt stort spel, så det var inga problem att ploppa loss alla attiraljer. Here I stand är en monstruös best av hiskeliga proportioner, med säkerligen hundratals olika ploppar; då känner man sig ibland lite illa till mods. Vad har man gett sig in på?)
Spelöppnandet är oftast ett ganska kluvet ögonblick. Å ena sidan är man emellanåt en smula överväldigad av hur mycket man nu ska lära sig och hålla reda på – men å andra sidan är man väldigt glad över den förhoppningsfullt storartade spelodyssé som nu väntar en.
Man plockar fram allting. Tittar på spelkorten. Funderar över… hur i hela fridens namn allt detta hänger ihop? Hur samverkar delarna för att tillsammans vara ett spel? (Det är dock någonting vi kommer titta närmare på i nästa avsnitt, som kommer att handla om hur man lär sig – och lär ut – spelregler.)
Nu når inlägget sitt slut, och jag ska förklara varför jag överhuvudtaget skrivit det. För att jag vill veta om jag är ensam eller inte. Finns det fler som känner som jag? Är inväntandet av ett nytt spel samma för alla andra som för mig?
Kort sagt: Typ 1-nördar… var är ni?
