Speltyp: kortspel, strategispel Antal spelare: 2 Speltid: 60-90 minuter Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games Designer: Richard Garfield, Lukas Litzinger Android: Netrunner på Boardgamegeek
Ett datorvirus.
Det är så jag bäst skulle beskriva kortspelet Android: Netrunner – det är ett datorvirus.
Det har tagit sig förbi min brandvägg, satt mitt virusskydd i karantän, infekterat min hårddisk – och det sprider sig just nu som bäst till alla datorer i nätverket.
I detta kortspel har framtiden äntligen anlänt. Tyvärr är det en framtid av den cyniska varianten – ni vet, där jättelika reklampelare döljer korrupta monsterföretag, och regeringen är en marionett i de rikas klor. (Inte alls som det hederliga gamla nuet alltså, där ju allt är rättvist och demokratiskt och jättefint och vi tar väl en kopp kaffe till?)
Spelet är avsett för två spelare. Den ena ikläder sig rollen som en Corporation, alltså ett megaföretag med hiskeliga resurser. Den andre spelar en Runner, vilket ungefär motsvarar våra hackers.
Spelaren som är Corporation står inför en viktig tid: Länge har hennes företag planerat att avancera sina hemliga agendor. Agendor om politik, stulna företagshemligheter och annat smaskigt. Dessa kommer ge resurser och inflytande som skulle få självaste Krösus Sork att baxna – och det är i natt som intrigerandet ska avslutas. (Tänk er scenen: Personalen står i absolut beredskap, hukade över datorskärmar med uppkavlade ärmar, med sina små ear pieces inborrade i öronen. Alla stinker av kaffe. Ingen svettades så här mycket ens över Apollo 13. Man har beställt sushi.)
Hemma i sin lägenhet sitter Runnern. Han vill inte att Corporation lyckas med sina agendor. Varför? För att han är kriminell. Eller anarkist. Eller bara någon som tycker det är roligt att bråka med storföretag. (Än så länge gillar jag honom, eller vad säger ni?)
Så när han ätit upp sin pizza, sköljt ner den med Jolt-cola, och klämt några finnar, då petar han in en MATRIX-kontakt i nacken och direktkopplar sin hjärna mot det globala informationsnätverket. Agendorna ska stjälas. Helst innan företaget spårar honom, och definitivt innan mamma kommer hem.
Detta, kära läsare, är upplägget för Android: Netrunner – ett framtidsspel om kampen mellan ett korrupt megaföretag och en orädd hacker. I skrivande stund finns ett grundspel utgivet, samt en större expansion och ett dussin små kortpaket. (En sak jag är tacksam för: Man vet exakt vilka expansioner man ska köpa för att få de kort man vill ha, så något MAGIC-liknande jagande land och rike runt efter det där Speciella Sällsynta Kortet kommer alltså inte ske.) Denna recension rör endast grundpaketet.
Det finns fyra Corporation-kortlekar och tre sorters Runner-kortlekar. De har alla sina olika styrkor och svagheter. Spelet börjar med att Corporation-spelaren väljer vilket företag hon vill vara, och att Runner-spelaren väljer vilken hacker han vill vara. De plockar åt sig respektive kortlekar, blandar in en massa neutrala kort (alltså kort som skulle kunna användas av samtliga företag, eller samtliga hackers), och sedan är de redo för tampen.
Corporation-spelaren siktar på att genomföra sina agendor. Hon gör detta genom att installera agendorna i sina servrar. Servrarna kan hon förbättra med uppgraderingar, och förstärka med säkerhetsskydd. Allt detta sköts alltså med spelkort – vilka spelas ut med ansiktena nedåt, så att hackern inte har en aning om vad som lagts var. Detta ger Corporation-spelaren ypperliga tillfällen att gillra fällor.
Runnern i sin tur spelar ut program, hårdvara och andra resurser som förbättrar hans chanser att ta sig igenom alla de där säkerhetsskydden jag nämnde ovan. Lyckas han inte ta sig igenom säkerhetsskydden så åker han förmodligen på storstryk. Och skulle han lyckas ta sig igenom skydden så finns naturligtvis risken att han går i en fälla. Men – med en gnutta tur – så blir det digital jackpot, och han roffar åt sig företagets agendor. Den förste att nå sammanlagt 7 agenda-poäng vinner.
Värt att understryka är att de två spelarna måste spela på helt olika sätt. Runnern är anfallare, och Corporation-spelaren är försvarare. Båda är lika roliga, i min ringa mening.
Regelboken till Android: Netrunner är lite mer än 30 sidor. Det är en hel del för ett kortspel. Ganska många spelare har klagat över att man dessutom hittat på ett eget regelspråk; det som exempelvis vanligtvis kallas ”Discard pile” i andra spel, har här två namn: ”Archives” och ”Heap”. Personligen tyckte jag inte reglerna var svåra alls, och det säregna språket betraktade jag inte som ett problem överhuvudtaget – men jag vill göra er medvetna om att dessa är saker andra har gnällt över.
Men nog om förklaringar, regler och vad andra människor har sagt och tyckt. Vad anser världens viktigaste människa – jag?
Jag älskar’t – av alla anledningar ni kan tänka er! Spänningen är påtaglig: Android: Netrunner känns som en slug thriller. (”Nagelbitare” är en ganska uttjatad metafor, så vad sägs om att vi kallar detta ett ”tugga ner fingrarna till blodiga stumpar-spel”?)
Jag har hunnit spela både som Corporation och Runner, och i båda rollerna känner man att man är i underläge. Runnern har många ställen att anfalla på, så Corporation-spelaren tycker ständigt att hon inte har gymmat upp sitt försvar tillräckligt – och Runnern vet att han skulle kunna ta sig förbi säkerheten, bara för att när som helst fastna med nosen i en musfälla. Att båda spelarna känner så, antyder åtminstone för mig att vi har att göra med ett ganska välbalanserat spel. (Senaste omgången jag spelade vann Corporation – med 7 poäng mot 6.)
Charmen ligger så klart i alla mindgames. Att finta varandra. Att parera. Att kontra. Att gillra fällor. Att mildra skador – att förvärra skador. Android: Netrunner är psykologiskt och hänsynslöst och man skräcknjuter av varje sekund.
Basleken i grundpaketet känns fullt tillräcklig för att man ska kunna få ut mycket av spelet. Inga expansioner behövs alltså. Dock ser jag likväl så pass mycket fram emot att köpa expansionerna att jag redan nu är redo att uppgradera Android: Netrunner till en hobby i sig.
En stor del av charmen hänger på spelets tema. Ni minns ju att jag älskar tema, eller hur? Android: Netrunner vältrar sig i en cyberpunk-framtid – med androider, artificiell intelligens och slickad teknik-jargong. Det är nördigt så det skriker – och ursäktar sig inte för en sekund. Lyssna bara på det här Runner-anfallet som genomfördes i fredags:
”Okej, så jag spelar ut Tinkering på din Wall of Static. Jag klassar den som Code Gate från och med nu. Den har tre i styrka va? Det betyder att om jag använder min Gordian Blade, som är en codebreaker med styrka 2, och som jag har förstärkt med Personal Touch, så den ligger nu på styrka 3, och då kan jag bryta mig igenom Wall of Static.”
Så här såg just det ögonblicket ut förresten:
Android: Netrunner är ett spel som jag säkerligen kommer att återvända till många gånger här i bloggen. Därför tror jag det är dags att jag avslutar denna recension med att säga vad ni alla räknat ut: Spelet har mina varmaste rekommendationer.
Så varma faktiskt, att jag basunerar ut en stående inbjudan till vänner och fiender, alla jag känner och inte känner, att krascha min crib när som helst, för ett parti. Jag gör gott kaffe. Vi kan beställa sushi.
Folk får dock vara inställda på att när viruset väl gjort sig bekvämt på era hårddiskar, då reser det sig inte igen i första taget.
