Recension: Swärje

Speltyp: Kortspel, partyspel 
Antal spelare: 4-6 Speltid: 40 - 60 minuter 
Ålder: 13+ Tillverkare: The Card Cabinet
Designer: Patrik Hultén
Swärje på Boardgamegeek

Galenskaparna & After Shave inleder sin dansbandsopera Grisen i säcken med följande illavarslande text: ”Varje likhet med verkligheten är tyvärr betydligt större än den borde vara.”

Samma text borde stämplas på omslaget till kortspelet Swärje – ett spel som i skrivande stund förhoppningsvis studeras av statsvetare världen över. Ett spel vars upphovsman, Anders Fager, borde få Nobelpriset i ekonomi (eller åtminstone prispengarna). Ett spel som gissningsvis är den bästa politiska simulator som någonsin producerats.

Överdriver jag? Givetvis. Men mitt resonemang är simpelt: Politiker är människor, och människor växer egentligen aldrig upp. Alltså ska vi inte förvänta oss någon större mognad eller kompetens från våra älskade ledare. Politik påminner mer om reality-TV än Nyheterna.

När Swärje börjar har det nyss varit val i vårt älgbajsstinkande lilla land. Den gamla regeringen har bytt identitet och bor på hemlig ort, varför det är dags att bilda en ny. Och som vanligt kommer allt bli mycket, mycket, mycket bättre nu – åtminstone på den blankpolerade, Pepsodent-smilande ytan.

Under sagda yta drivs politikerna av samma motivation som alltid: Att smuggla ut undanfifflade pengar ur landet. Den som fifflat mest när statskassan är slut, vinner!

Man har inlett spelet med att dra spelkort. Den spelare som lyckats få flest så kallade röstkort (kort där ens väljarstöd anges) blir statsminister, och får i uppdrag att bilda regering. Detta gör hon genom att dela ut de sju olika ministerposterna till de andra spelarna.

Hur bestämmer man sig för vem som blir vad? Man kan göra som i verkligheten: kasta tärning, eller kanske ha ett tombola-lotteri. Det viktiga är att alla spelare måste få minst en ministerpost. (Vid det här laget i spelet är det givande att tänka på de blivande ministrarna som en samling hundvalpar. De har sött satt sig på bakbenen framför mattes fötter, med tassarna framåtsträckta och tungorna hängandes utanför mun. Det är trevligt att vara minister, förstår ni. Att vara flera är ännu bättre.)

De enda två ministerposter som egentligen har något slags verklig makt är statsministern och finansministern. (”Varje likhet med verkligheten…”) Övriga ministrar har bara ett värde när det kommer till omröstningar.

I början av varje runda dras sju sedlar – vilka antingen representerar 1, 2 eller 3 miljarder kronor var. Dessa sedlar dras av statsministern – som sedan får första tjing på att roffa åt sig hur många av dessa sedlar hon än vill. Ja, hon kan ta alla, om hon så önskar.

De eventuellt resterande sedlarna överlämnas sedan till finansministern, som måste föreslå en så kallad budget till de övriga spelarna – en budget som också skall godkännas av dessa. Vem ska få hur mycket? är frågan på allas sönderbitna läppar.

Med andra ord har finansministern plikten att komma med ett erbjudande som framstår som åtråvärt för de flesta av spelarna. Varje ministerpost är värd en röst i dessa förhandlingar. Om budgeten röstas igenom, då delas de överenskomna summorna ut – kanske fick alla något, kanske fick vissa ingenting. Sånt är livet. Om budgeten inte röstas igenom efter tre försök – då blir det nyval. (Ping @Amerika.)

Swärje går alltså ut på att fiffla undan så mycket pengar som möjligt. Den som satt in mest stålars på sitt schweiziska bankkonto vinner. För att lyckas med detta måste man ha en främträdande position i spelet – mycket makt, med andra ord. Detta får man genom att ha en bred väljarbas. Man spelar därför ut olika samhällsgrupper, såsom feminister eller gruvarbetare, vilka ger en stöd när nya regeringar bildas. Men man kan också fulspela och roffa åt sig andras väljargrupper, eller kanske utsätta någon minister för en Toblerone-skandal, och så vidare.

Detta är ett spel där allianser formas och söndras. Det politiska landskapet omformas på minutbasis, man klarar sig helt enkelt inte själv, utan måste ha andra spelares stöd. Stundtals tycks blockpolitiken – där spelare A, B och C har ett järngrepp om makten – fastcementerad för all framtid, bara för att i nästa ögonblick spricka av statskupper, ministeravgångar och nyval, varpå spelarna D, E och C sitter i regeringen.

Som ni förstår är här bäddat för konflikt. Fördelningen av pengar kan i princip aldrig bli rättvis. Ingen gillar att statsministern kan roffa åt sig hur mycket som helst. Ingen gillar alla ”orättvisa” pakter som ingås. Eller att ”rättvisa” pakter spricker. Eller att väljarna byter lojalitet. Eller att man kan få sparken.

Men det är just konflikterna som gör att spelet blir så vansinnigt roligt. Aktioner, reaktioner och hämnd står på menyn. Balansgången är skör, mina vänner.

Det bästa tecknet på hur roligt Swärje är, är faktiskt spelkorten. Ja, de har underhållande illustrationer och finurliga texter – men precis som i Munchkin och andra humoristiska spel, så är korten egentligen bara roliga i början. Swärje överlever detta problem elegant, eftersom den verkliga glädjen i spelet snarare kommer från den mekanik som liret bygger på.

Finns det då inga problem med spelet? Jag kommer bara på ett – det är extra viktigt att man spelar det med rätt folk. De som läste min artikel om Trevliga spelare minns kanske att jag där tog upp Swärje som ett exempel på mobbingspel – alltså spel som kan vara bli riktigt pissigt, nedrigt, sandlådeotrevliga. Jag kan tänka mig – och Martin påstår sig ha upplevt – motspelare som tagit riktigt illa vid sig av pakterna, sveken och uteslutningarna. Så det är kanske värt att varna lite för den aspekten. Och det säger sig naturligtvis självt att vissa pakter varar så länge, att de som hamnade utanför egentligen aldrig får en chans att ta sig in i spelet igen.

Men med rätt spelgrupp, alltså en spelgrupp där balansen mellan tjurfrustande vinnarskallar och distanserade livsironiker är helt rätt, är Swärje en storartat underhållande spelstund. Man måste skratta åt orättvisorna och kaoset – och det är väl främst däri jämförelsen blir så stark med svensk politik.