Recension: Ostindiska kompaniet

Speltyp: strategispel
Antal spelare: 2-5 Speltid: 2-5 timmar 
Ålder: 10+ Tillverkare: neoGames
Designer: Dan Glimne
Ostindiska kompaniet på Boardgamegeek

I mitt spelintresses gryning köpte jag de flesta av mina spel begagnade på nätet. För en person som ännu inte hade vågat ge sig på spel med engelska regler var detta ett sätt att få tag i roliga och till viss mån klassiska svenska spel billigt. Ett av spelen jag köpte under denna period var Ostindiska kompaniet konstruerat av den svenske spelkonstruktören Dan Glimne. Det var över 10 år gammalt redan då, men jag minns att jag framförallt hade två anledningar till mitt köp: Dan Glimne, som jag då såg som någon form av kvalitetsgaranti, och att spelet gav intryck av att vara ett sådant där mastodontspel som kan trolla bort hela dagar. Såhär i efterhand kan det konstateras att visst, kvaliteten på Ostindiska kompaniet finfin (dessutom utnämnt till årets spel 1992 av den svenska journalistjuryn) och det är verkligen en mastodont. Men, är det för den sakens skull ett bra spel?

Jag vill förresten redan här poängtera att den här recensionen främst görs av nostalgiska skäl. Ostindiska kompaniet går endast att få tag i begagnat idag och det är i sanningens namn inte värt ett köp, såvida du inte är båtfetischist. Fast det är klart, hittar du det sådär otroligt billigt som jag gjorde så borde du kanske slå till…

Nåväl, när man öppnar den vackert illustrerade kartongen möts man av ett regelhäfte med förord av Dan Glimne. Förord som sedda i dagens ljus framstår som ironi av högsta klass, för vem behöver egentligen en text som uppmanar läsaren att lägga de närmaste 15 minuterna på regelläsning då ”jag lagt ner långt över 500 arbetstimmar på spelets mekanismer och en omsorgsfull grafisk utformning”, eller den självförhärligande avslutningen där Glimne hoppas att ”du förhoppningsvis kommer att upptäcka och uppskatta alla de skicklighetsmoment som jag byggt in”. Allra roligast blir det när han kommenterar det nya innovativa sättet att förflytta sig på spelplanen (mer om hur det går till senare): ”Här kastar du inte tärningar och drar inte chanskort på en del rutor. Sådant tillhör mera 1930-talet än 1990-talet, utvecklingen går ju framåt även på spelsidan!” Jag kan inte sluta skratta åt att Glimne avfärdar tärningen som omodern när den har överlevt som spelredskap sedan flera tusen år före vår egen tideräkning. Ärligt talat, jag får aldrig nog av förorden men för er skull väljer jag nu att gå vidare…

Målet med Ostindiska kompaniet är att köpa så många andelar i nämnda företag som möjligt och den som har flest när samtliga andelar är sålda har vunnit spelet. För att lyckas med detta måste man givetvis tjäna pengar och det gör man genom att segla till fjärran hamnar för att köpa och sälja varor. I ett försök att skapa någon form av ostindiesimulator har Glimne bestämt att detta går till på följande vis:

* Köp svenska varor i Göteborg.

* Segla med de svenska varorna till Cadiz i Spanien för att sälja dem i utbyte mot silverpiastrar som är den accepterade valutan i Asien.

* Segla till någon av de asiatiska hamnarna, köp varor för silverpiastrarna och segla hem och sälj dem för riksdaler (enligt rådande kurs) i Göteborg.

* Köp ett tredje skepp eller andelar i kompaniet för dina riksdaler. Annars, börja om från början igen.

Något annat sätt att tjäna pengar på finns inte och det är inte utan att det saknas lite extra krydda i det förfarandet. Visst är det så att skeppen kommer att råka ut för mer eller mindre katastrofala händelser under seglatserna, men vad det allra främst handlar om är att genomföra ovanstående cykel så effektivt och snabbt som möjligt för att på så sätt tjäna tillräckligt med pengar för att vinna.

Vad består då det innovativa sättet att förflytta sig över spelplanen i? Jo, men använder speciella kort att beräkna avstånd med; man sätter helt enkelt kortet framför sitt skepp och flyttar sedan skeppet hela kortets längd och därmed är förflyttningen över. Vilket avståndskort som ska användas avgörs genom att spelaren spelar ut aktionskort från handen med olika förflyttningslängder (man kan alltså själv till viss del avgöra hur lång förflyttningen kommer att bli).

Innovativt eller inte, sättet att förflytta skeppen fyller helt klart sin funktion i spelet och känslan av att skeppen flyter runt på havet är på det viset påtaglig. Det ger även utrymme för att hitta kreativa genvägar eller att blockera varandras väg, vilket uppskattas!

Blockera varandras väg ja. Där har ni i princip all spelarinteraktion nedkokad i tre ord. Den enda kontakt spelarna har med varandra är egentligen när de, i hamnar eller ute på havet, är i vägen för varandra. Känslan i spelet är därför att samtliga deltagare spelar själva, fast samtidigt, om ni förstår vad jag menar. Visst kan det uppstå en och annan kapplöpning i slutet av spelet då det är bråttom att handla de sista andelarna i kompaniet, men i övrigt inget.

Ostindiska kompaniet är inget vidare bra spel, men inte heller sådär genomuselt som det kanske låter. Istället för spel skulle jag dock vilja kalla det för ”mysattiralj” eller något liknande, för det är just så jag känner inför det. Tävlingsinstinkter och rivaliteter existerar knappt utan det är snarare läge att plocka fram bullarna och bara mysa medan man seglar över havet. Det finns gott om utrymme att samtala om allt möjligt medan man spelar utan att för den sakens skull tappa fokus, det finns helt enkelt inte så mycket taktiska drag att fundera över. Ett parti kan ta oerhört lång tid om man är många deltagare, så det gäller verkligen att vara medveten om detta när man påbörjar (har man gett sig in i leken…).

Om jag ska försöka mig på någon form av slutbedömning så ser jag egentligen bara två anledningar att spela Ostindiska kompaniet idag och det är om man vill få en uppfattning om hur spel konstruerades 1992, eller om man har rent nostalgiska skäl. Är det sjöfartstemat som lockar finns det numera betydligt bättre alternativ (t.ex. ett av mina favoritspel Merchants & Marauders). Känslan av att tiden har sprungit ifrån Ostindiska kompaniet känns lika tydlig som att tiden en gång sprang ifrån företaget spelet baseras på.

Ostindiska kompaniet: Likt trädgårdstomtar, omodernt men ändå lite smygcharmigt.