Rapport från skyttegravarna: The resistance, Shadows over Camelot, Rappakalja extrem och Citadels

Ett köksbord: Anna och Martins (fast bordet stod på annan ort än sist)
Fyra spel: The Resistance, Shadows over Camelot, Rappakalja extrem och Citadels
Sex vänner: Anders, Anna, Björn, Martin, Glenn och Micke.

Om någon har missat det vid det här laget har undertecknad ägnat den senaste månaden åt att flytta till hus, varför brädspel har hamnat lite i skymundan. I lördags var det dock dags att prova om huset skulle hålla för en rejäl holmgång i brädspel, vilket det gjorde. Vad som dock inte höll var mina vinstplaner…

Det första spelet tog vi oss an till morgonkaffet och det var ett nyköp signerat Björn som heter The Resistance. Och här tror jag minsann att jag låter spelets ägare träda in i bilden då han har betydligt bättre koll på spelet än vad jag har:

Aaallrighty-then! Björn här, gott folk – och jag ska nu återberätta de hiskeliga händelser som omgärdade The Resistance. Detta är dock ingen saga för de klenhjärtade, så om ni är skraja för sådant – vänd bort blicken.

Först och främst – en recension av detta spel är på väg, så jag ska inte lägga någon krut på att beskriva The Resistance här, eller redogöra för mina åsikter om det. Allt ni behöver veta är att spelet kretsar kring en hemlig motståndsrörelse – som har infiltrerats av just den korrupta regering de försöker störta. (Åh, ironin! IRONIN!)

Eftersom spelet går ruggigt snabbt hann vi med tre omgångar. Samtliga tre gånger drog vi i hemlighet vilka som var infiltratörer (i ett sexmannaspel ska man ha två stycken), och samtliga tre gånger blev det Anna – Martins varg till hustru! – som fick klistra på sitt mest fåraktiga leende för att försöka lura oss andra.

Enligt både Martin och Anna är detta förresten något av en förbannelse som vilar över henne. I så gott som alla spel där någon ska vara förrädare, så blir det Anna. (Jag har därför börjat planera att sätta hennes karaktärer i karantän av ren princip framöver.)

Första gången delade hon infiltratörs-rollen med mig, andra gången med Micke (POKER FACE!), och tredje gången med Martin. Infiltratörerna vann de två första gångerna, och de lojala vann den sista. Eftersom detta var första gången vi körde spelet, så experimenterade vi lite med de alternativa spelsätten som beskrivs i regelboken – och under tredje omgången hade vi funnit de varianter som åtminstone jag tyckte fungerade bäst.

Roligast var att under tredje omgången, när alltså Anna och Martin var infiltratörer, så visste de inte om varandras identiteter. Detta resulterade i att Martin begick en dundertabbe – onekligen en av de mest korkade saker jag sett honom göra i spelväg – vilket kostade dem segern. 

Förhoppningsvis kommer han bära skammens ok över sina späda axlar en lång tid framöver. Och skulle Anna råka glömma att han kostade dem segern, då skall jag göra mitt yttersta för att påminna henne.

Nåväl. Det var allt jag hade att säga. Tillbaka till dig, Martin… ditt pucko.

Okej, puckot här igen alltså. Efter The Resistance var det dags för ångest- och stresspelens moder Shadows over Camelot, vilket dagen till ära, i sann Martin-anda, hade expanderats med expansionen Merlins company (som till min glädje innehöll flera Monty Python-citat). Shadows over Camelot är ett samarbetsspel som innebär att samtliga spelare hjälps åt att besegra spelet. Det här är en speltyp som jag gillar för det är både skönt och roligt när lagkänslan sprider sig runt bordet och alla kämpar tillsammans mot ett gemensamt mål.

Spelet utspelar sig i Camelot och deltagarna ikläder sig rollerna som riddarna kring det runda bordet. I korthet går det till så att riddarna samlar vita svärd genom att utföra olika uppdrag, medan spelet obönhörligen samlar på svarta svärd. När det ligger 12 eller fler svärd vid det runa bordet gäller det för riddarna att majoriteten av dessa är vita… vilket i princip aldrig händer. Ofta är spelet nämligen slut långt tidigare eftersom motståndaren i form av spelet har betydligt fler winning conditions, t.ex. i form av att alla de ädla riddarna har dött. OCH, som om inte spelet i sig självt vore en tillräcklig motståndare finns dessutom möjligheten att en av spelarna har fått rollen som förrädare och därför i hemlighet förstör så mycket hen kan.

Shadows over Camelot är svårt så in i bomben. Att förlora är ett normaltillstånd och inte sällan stiger stressen över hälsosamma nivåer eftersom känslan om att allt håller på att gå åt helvete hela tiden är fruktansvärt påtaglig. Expansionen Merlins company tillförde en del skoj, men gjorde spelet om möjligt ännu svårare. Att berätta hur det gick för oss är egentligen överflödig information men jo, vi förlorade. Vi blev mosade som stortår under mitt spelskåp. Till råga på allt visade sig Anders (vilket vi faktiskt räknade ut) vara förrädare och såg så klart oerhört nöjd och glad ut efteråt. Revanschlustan är enorm hos undertecknad, så förhoppningsvis dröjer det inte länge innan spelet åter ligger på bordet. Då jäklar alltså!

Efter en sådan storförlust som Shadows over Camelot trots allt blev behövde batterierna laddas med lite mat. Anders som på grund av sin förrädarroll inte förtjänade någon mat, åt ändå, vilket ingen med något sinne i funktion kunde missa.

Mätta på tacos bestämde vi oss för att spela något mer lättsmält varför Rappakalja extrem snabbt plockades fram. Jag tror att de flesta av er känner till att Rappakalja går ut på att hitta på förklaringar till konstiga ord, men i extrem-varianten ska man även hitta på saker om bl.a. namn, datum och sjukdomar. Som vanligt presenterades helt sjövilda förklaringar som då och då även blev ännu mer sjövilda genom uppläsarens svagheter. Anna passade exempelvis på att förklara termen mea culpa (mitt fel) med att det kort och gott betydde ketchup. Dagens största gapskratt ekade i huset och det var nog en och annan ko på ängen bredvid som undrade vad som stod på. Själv passade jag på att göra bort mig igen genom att förklara ett ord i kategorin maträtter med att det var ”en sydamerikansk indianstam”. Nu vet vi i alla fall var de tog vägen…

Dagen avslutades med en omgång Citadels som är ett både roligt och lättspelat kortspel. Det går ut på att bygga en stad genom att köpa byggnader i form av kort och spela ut dem framför sig. När någon spelare har byggt åtta kort är spelet slut och den spelare som har den mest värdefulla (högst inköpspris) staden vinner. Det som gör Citadels så roligt och spännande är att spelarna varje omgång i hemlighet får ikläda sig en roll som ger dem specialegenskaper under rundan. Lönnmördaren har t.ex. möjlighet att mörda en annan spelare, Tjuven kan stjäla, Arkitekten kan bygga extra många byggnader och Krigsherren kan förstöra byggnader. Anders hade återigen den dåliga smaken att vinna och trots att han hade byggt en slummig kåkstad vann han eftersom vi andra hade färre byggnader i våra mycket vackrare städer. Höjdpunkten för egen del var när jag i rollen som Tjuven ville försöka stjäla ifrån Glenn och lyckades med detta. Det uppgivna och lite småirriterande leendet jag fick av honom lever jag fortfarande på…

Trötta efter alldeles för mycket tacos, godis, läsk, kaffe och spel valde vi att avsluta där. Vi kunde konstatera att det nya huset visst tålde en rejäl speldag, även om jag för egen del har mina reservationer om det som spelforum då jag tycker att jag förlorade alldeles för mycket. Mest nöjd med dagen var utan tvekan Anders som både hade fått vinna och äta rejält med tacos. Minst nöjd var nog jag själv i kamp med Anna för hon skällde fortfarande på mig för min tabbe i The Resistance.

Nåja, det är mänskligt att fela som jag säger när jag själv gör det. Nästa gång ska jag vinna alla spel.