Speltyp: partyspel, samarbetsspel Antal spelare: 5-10 Speltid: 20-30 min Språk: Engelska Ålder: 13+ Tillverkare: Indie Boards & Cards
Jag älskar spel med dolda identiteter. Ni vet, när spelarna tilldelas hemliga roller – och sedan försöker räkna ut vem som är vem?
Min kärlek är enkel att förstå: Jag älskar deduktiva spel, alltså spel där man får vara logisk och kallsinnig, precis som jag älskar att gräla och diskutera och gnabbas. (Skyll på min barndom, okej?) Dold Identitet-spel ger mig båda dessa inslag – oftast i mängder.
Det senaste tillskottet i min samling heter The Resistance. Här ska en motståndsklick genomföra terroristattacker för att sänka en korrupt regering. Den korrupta regeringen har i sin tur lyckats infiltrera motståndsklicken, med målet att omintetgöra dess planer. (Något slags strålande ironi är på gång här: Infiltratörerna har infiltrerats, och sabotagen ska saboteras.)
Tänk er nu ett sexmannaspel med fyra frihetskämpar och två infiltratörer. Man är bara säker på vilken roll man själv har; alla andra är misstänkta. Lite som en datingsida, med andra ord.
Någon blir nu utvald till tillfällig uppdragsledare och föreslår ett team av spelare som ska genomföra en mission. Alla får sedan rösta på om uppdragsteamet verkar okej; frihetskämparna bör vara måna om att ingen infiltratör följer med.
Om teamet bedöms vara okej, då går man vidare. Om fem teamvarianter föreslås utan att röstas igenom… då har infiltratörerna vunnit. Tough shit.
Men låt oss ponera att teamet röstas igenom. De som valts ut att deltaga får vars två kort – ett med texten SUCCESS och ett med texten FAIL. Teammedlemmarna väljer sedan ett av dessa och spelar ut det, med ansiktet nedåt. Om man är frihetskämpe, då måste man spela ut SUCCESS; är man infiltratör, då kan man spela ut vilket som. Korten blandas sedan rejält, innan de vänds upp ett åt gången, och alla kan se om uppdraget genomfördes smärtfritt… eller om en infiltratör lagt broccoli i godispåsen, för att använda en metafor för första och sista gången.
Och så fortsätter det. Utifrån vilka uppdrag som lyckas, och vilka som misslyckas, och vilka spelare som var med när det gick åt endera hållet, så försöker man luska ut vem som är infiltratör. För frihetskämparna är målet att lyckas med tre av fem uppdrag – och för infiltratörerna är målet det rakt motsatta, alltså att haverera tre av fem uppdrag.
The Resistance kommer med variabla spelregler. Man kan alltså lägga till olika regler efter behag. Den kombination vi tyckte blev mest rättvis, och roligast, var när man tog uppdragen i vilken ordning man ville, samt att infiltratörerna inte kände till varandras identiteter. (I spelförpackningen följer även med en expansion, vilken jag dock inte har spelat ännu, och som denna recension alltså inte berör).
I min mening är The Resistance fantastiskt roligt. Det är en härlig blandning av bluffigt pokerfejsande, anklagelser, och bedyranden om oskuld. Jag kan inte påminna mig om att ha haft så hetsiga speldiskussioner sedan första omgången I´m the boss för några år sedan. Mycket av det roliga kommer av att spelet är extremt nedbantat – här finns inget överflöd, bara några enkla regler och ett par spelkort. Allt fokus är på uppdragen och gnabbet kring dessa.
Några problem? Tja, spelet är väldigt kort. Vi hann med 2-3 omgångar på kanske 70-90 minuter. Min misstanke är att spelet, i all denna korthet, balanseras för infiltratörernas bättre; man har helt enkelt inte tillräckligt mycket tid som frihetskämpe för att få ett klart grepp om vem som är illojal. Å andra sidan skulle man kunna kontra att detta är en del av spelets charm – man ska inte vara för säker på vem som är vem när det avgörande uppdraget genomförs.
Min misstanke är att The Resistance är ett ypperligt startspel – ett lir man plockar fram i början av en spelsession för att få igång nerver, passion och vinnarskalle.
En rapport från när The Resistance spelades hittar ni här.
