Jag tröttnar aldrig på att citera författaren Elbert Hubbard: ”Life is just one damn thing after another.”
Citatet skulle kunna gälla brädspelet Shadows over Camelot, som Martin recenserade förra veckan. I detta spel avlöser jävligheterna varandra i ett alltmer accelererande tempo – och som spelare känns det ofta som om man försöker bygga ett gigantiskt korthus. På en flotte ute till havs. Mitt i en tropisk storm. Efter att man fått en Parkinsons-diagnos. It’s just one damn thing after another.
Det är nu min uppgift att skriva En Andra Åsikt om spelet. Martin och jag är på många sätt överens gällande Shadows over Camelot – men inte helt. Och om vi ska dela ut Andra Åsikter så gör vi väl bäst i att fokusera på var vi inte håller med varandra? Martins åsikt är onekligen den som delas av flest brädspelare – att Shadows over Camelot är alltigenom briljant och utan brister. Personligen trivs jag bäst när jag inte håller med folk i min omgivning, varför min åsikt alltsomoftast avviker från gemene mans.
Låt mig därför hoppa till min största invändning: Svårigheten. Onekligen är detta en del av charmen Martin ser. Han älskar det för att det är svårt, och för att segrarna (när de väl kommer) är välförtjänta. Jag förstår och respekterar hans inställning – men måste alltså ändå säga mitt hjärtas mening: Spelet är alldeles för svårt. Jag känner mig nästintill maktlös när jag spelar det.
Ni förstår, Martin skämtar inte när han skriver att spelet är ”sinnessjukt svårt”: Man har oddsen mot sig redan från början, och vinsterna är följaktligen abnormt få (förutom för den eventuelle förrädaren, som i min erfarenhet aldrig förlorar).
Svåra spel har jag i princip ingenting emot. Men jag är ganska kinkig när det kommer till varför de är svåra. Jag menar, ett svårt spel som kräver mycket fokus och tankemöda – det kan jag verkligen njuta av. Men ett spel som pendlar mellan ”väldigt svårt” och ”sinnessjukt svårt” endast beroende på i vilken ordning korten ligger? Det är inte riktigt min kopp te – åtminstone inte om spelet, såsom Shadows over Camelot, kan ta 2-3 timmar att spela igenom. (Min princip: Ju mer orättvist ett spel är, desto kortare bör det vara.)
Martin har kanske helt rätt när han skriver att många av oss inte brutit ner spelmekaniken. Kanske finns det någon logisk princip som skulle hjälpa mig att vinna spelet oftare, en Du Vinner Om Du Bara Fattar Detta-grej. Någon som vet? Jag gör det inte.
Min upplevelse är dock än så länge att de olika valen i spelet är ganska självklara utifrån situationen man befinner sig i: ”Jag gör detta just nu eftersom det vore totalt vansinne att göra något annat.” Det känns inte riktigt som valfrihet, om ni förstår hur jag menar, och strategidiskussionerna saknar följaktligen ofta djup.
Om man tar ett par steg tillbaka från spelet, så inser man dessutom att många av de beslut spelarna fattar egentligen inte ändrar särskilt mycket. Man kan kämpa som en galning för att genomföra en viss plan och placera ut alla riddare där de måste vara, bara för att ett svart kort genast ska kalla tillbaka dem alla till Camelot, och allt arbete är om intet. (Seriös fråga: Var det i så fall ett bra eller dåligt beslut att försöka genomföra planen? En bra plan borde ju ha räknat med det oberäkneliga…)
Visst, man kan hålla ut fantastiskt länge. Men här delas inte ut några poäng för uthållighet. Istället skjuter man mest upp det oundvikliga. Ofta kan man se nederlaget komma smygande en timme i förväg, vilket åtminstone för mig förtar mycket av underhållningsvärdet. Spänning handlar ju trots allt om ovisshet – och vari ligger ovissheten när alla och envar förstår snabbt att det egentligen varit kört ganska länge?
Min största glädje i spelet är Förrädar-mekaniken. De dolda identiteterna är Shadows over Camelot mest briljanta grepp. Det är väldigt roligt att försöka luska ut vem som är ulven i fårakläder. Men… samtidigt är detta egentligen bara förvirrande: Spelet är svårt nog utan förrädaren. Så pass svårt faktiskt, att jag själv har spelat som Förrädare och uteslutande fattat beslut som varit bra för de lojala – och ändå vunnit… i egenskap av Förrädare då alltså.
Så, för att sammanfatta: Shadows over Camelot är alldeles för chansbaserat för att belöna strategier, och att oddsen tycks ligga mot en från början ökar bara vissheten om nederlag, varför mycket av spänningen i spelet går förlorad.
Låter det som om jag ogillar Shadows over Camelot? Det gör jag inte. Men jag upplever att det är för svårt att klara, och för svårt att ”luska ut”. Och det är bara one damn thing after another.
