Recension: Citadels

Speltyp: kortspel, strategispel 
Antal spelare: 2-7 Speltid: 20-60 min 
Ålder: 10+ Tillverkare: Fantasy Flight Games
Designer: Bruno Faidutti
Länk till Citadels på Boardgamegeek

Din stad blomstrar och är ytterst nära att ta dig till segern. Din hemliga roll som arkitekt ger dig möjligheten att bygga flera nya byggnader och du behöver bara två, inget kan stoppa dig nu! Plötsligt står du öga mot öga med en lönnmördare som glatt säger ”Jag väljer att mörda arkitekten!”. Alla dina planer går om intet i samma stund din identitet avslöjas och ditt blod börjar flyta bort i rännstenen. Det enda du kan göra är att bittert se på medan en annan deltagare tar hem segern. Bitterhet. Revanschlusta. Du spelar Citadels.

Citadels är ett lättlärt kortspel för upp till så många som 7 deltagare. Det går ut på att bygga städer i form av byggnadskort som man vid köp spelar ut framför sig. När någon spelare har lagt ut minst 8 kort är spelet slut och värdet på allas städer beräknas. Här kommer vi genast till en detalj jag uppskattar med Citadels; för det är inte automatiskt den som först når 8 byggnader i sin stad som vinner, utan det handlar istället om vem som har den mest värdefulla staden – alltså de dyraste byggnaderna. Det går alltså utmärkt att vinna med färre antal kort än 8. Denna mekanik bekämpar effektivt försök att hetsbygga en stad för att hinna först till 8 kort och bjuder istället in till mer eftertanke och skilda taktiker.

Även om stadsbyggandet är det som Citadels i grunden går ut på är det för mig nästan en underordnad del av spelet. Det jag tycker är allra roligast är att varje spelvarv får deltagarna välja en av 8 olika karaktärer att genomföra sitt drag med. De tillgängliga karaktärerna är:

1. Lönnmördaren
2. Tjuven
3. Trollkarlen
4. Kungen
5. Biskopen
6. Handelsmannen
7. Arkitekten
8. Krigsherren

De olika karaktärerna har individuella egenskaper som spelarna har nytta av i sitt stadsbyggande. Egenskaperna kan bestå av rena attacker mot andra spelare (Tjuven kan stjäla en annan karaktärs alla pengar), eller ge fördelar beroende på hur din stad är byggd (Handelsmannen belönar dig med extra mycket pengar om du har många handelsbyggnader i din stad).
Valet av karaktär sker genom att högen med karaktärskort (ett för varje karaktär) skickas runt, varvid varje spelare dolt tar kortet för den de önskar vara. Det är alltså ingen som med säkerhet vet vem som väljer vilken karaktär, men det går att bilda sig en uppfattning. Ett exempel:

Pelle och Lisa har valt varsin karaktär när du får högen med karaktärskort, och när du letar bland karaktärerna ser du att Trollkarlen och Biskopen saknas. Därmed kan du slå fast att Pelle och Lisa antingen är Trollkarl eller Biskop.

Men vad har man för nytta av att veta vem som är vem då? Jo, Citadels fungerar så att karaktärerna genomför sina drag i den ordning som anges i listan ovan; när det är ens tur avslöjar man sin karaktär och genomför sitt drag. Lönnmördaren börjar alltså alltid och denne har egenskapen att döda valfri karaktär, som därmed missar sitt drag. Märk att jag skrev ordet karaktär, för det är inte så enkelt som att bara peka på valfri spelare. Nej, om man t.ex. vill döda stackars Pelle måste man räkna ut vilken karaktär han är i den pågående rundan. Det gör att lönnmördandet oerhört spännande och ibland även slumpartat. Tjuvkaraktären bygger på samma mekanik som Lönnmördaren med skillnaden att det istället handlar om att stjäla pengar från en karaktär.

De hemliga karaktärerna är en oerhörd krydda i spelet och man finner sig hela tiden fundera över vem som är vem. Skräcken för att bli lönnmördad eller bestulen är ständigt närvarande, och blir speciellt påtaglig när man ska göra viktiga drag. I inledningen presenterade jag en situation där ett avgörande drag gick i stöpet på grund av lönnmördaren och jag skulle vilja säga att det är en ganska vanlig situation i Citadels. Hur man än gör så tycks det alltid vara någon som har räknat ut vilken karaktär man är och att man har något stort på gång. Frustrationen man känner i de fallen är obeskrivlig, självklart lika obeskrivlig som glädjen är när man står på andra sidan…

En stor styrka med Citadels är att det lämpar sig utmärkt för stora spelsällskap. I min släkt spelar vi mycket brädspel på släktkalasen och det har hänt att vi då har varit så många som 7 deltagare, vilket få spel klarar av. I de fallen har Citadels varit vår räddare i nöden för det ställer inga höga krav på brädspelserfarenhet, är lätt att plocka fram och är samtidigt otroligt spännande för alla. Det innehåller heller inte mängder av spelkomponenter, vilket gör att det med fördel kan spelas på trädgårdsbordet en varm sommarkväll (eller en kall om man så önskar).

Möjligheten till många deltagare är tyvärr också Citadels stora svaghet. Eftersom det bygger så mycket på de 8 hemliga karaktärerna och vem som är vem, är det inte närmelsevis lika roligt i mindre sällskap. Bra regelanpassningar för dessa situationer medföljer i regelhäftet, men det når aldrig samma höjder som det gör med många deltagare.

Sammanfattningsvis är Citadels ett vansinnigt spännande spel som men sin enkelhet, både gällande svårighetsgrad och antal komponenter, briljerar i större sällskap. Det är en ständig favorit i min spelsamling och jag kan inte minnas att jag träffat någon som inte har gillat det. En liten varningsflagg vill jag hissa för att bluffmomentet i spelet kan skapa beslutsångest hos vissa, vilket ökar speltiden avsevärt. Men har man inte bråttom, och det ska man ju inte ha när man brädspelar, upplever jag inte det som något större problem.

Citadels: Stadsbyggande med poker face.