Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-6 Speltid: 15-40 min Ålder: 8+ Tillverkare: iello Designer: Richard Garfield Länk till King of Tokyo på Boardgamegeek
Vår läsare Andreas gav oss en länk till Expressens test av ”julens roliga sällskapsspel” 2013. Där fälldes följande omdöme om King of Tokyo:
Obegripligt. Tre högskoleutbildade vuxna läste instruktionerna – ingen förstod hur vi skulle spela. Känns som ett dataspel som gjorts om till sällskapsspel, men som borde fått förbli ett dataspel.
Märkligt! När jag och mina vänner, som även vi sitter på höga hästar av högskole- och universitetsutbildningar, slog oss ned att spela King of Tokyo, då hade vi inga som helst problem att förstå hur det skulle gå till. Vi fann det varken obegripligt eller ospelbart – och jag förstår faktiskt inte ens vad den där kommentaren om datorspel byter.
Vår upplevelse var snarare den motsatta: King of Tokyo är busenkelt att lära sig, och fungerar alldeles ypperligt som sällskapsspel.
Målet i King of Tokyo är att lyckas med en utav två saker: 1) vara den som överlever längst, eller 2) bli först att samla på sig 20 Victory Points (som hädanefter kommer kallas VP). Lyckas man med någon av de grejerna, då vinner man.
Och hur gör man för att åstadkomma någon av dessa saker? Det finns bara ett svar: LET’S GET READY TO RUMBLE! Det är dags för någonting vår grådaskiga vardag lider akut brist på: monsterfajter.
Varje spelare tar sig an rollen som en ohygglig best utan förlåtliga drag: rymdvarelser, jätteinsekter, superrobotar, Sverigedemokrater, och så vidare. Sedan gäller det att mörbulta varandra.
På den lilla spelplanen finns bara två utrymmen: centrala Tokyo och hamnområdet. Det senare används endast om man är fler än 4 spelare. Om monster inte befinner sig på någon av dessa två platser, då står de utanför planen. Framför sig har varje spelare även en liten monsterbricka, med vars hjälp man håller koll på sina liv och VP.
Spelet kretsar mycket kring tärningarna. De sexsidiga tärningarna är specialgjorda för spelet, och de olika symbolerna som man kan rulla fram är: a) siffrorna 1, 2 och 3, som anger att man kan få så många VP, ifall man lyckas slå fram samma värde på tre tärningar; b) en klo, som innebär att man kan attackera; c) en blixt, som ger energi (spelets valuta) och d) ett hjärta, som ger mer liv.
Under varje drag kastar man samtliga sex tärningar. Sedan behåller man dem som man är nöjd med, och slår om övriga – men högst två gånger. De tärningar man har efter det andra omslaget, dem måste man acceptera.
Så, låt oss säga att jag slår fram två klor, ett hjärta, två 3:or, och en 1:a. Mitt monster har fått ganska mycket stryk, så jag måste hela mina liv. Därför vill jag behålla hjärtat. Samtidigt ligger jag dåligt till i poängställningen, varför jag vill ha lite fler VP. Alltså behåller jag även de två 3:orna, i hopp om att jag kan slå ytterligare en.
Sålunda slår jag om tre tärningar. Nu fick jag två klor och en blixt. Jag är inte nöjd med detta heller, och slår om alla tre igen. Denna gånf får jag ett hjärta och två blixtar.
Sammanlagt fick jag alltså tre hjärtan, en blixt och två 3:or. Jag helar därför mitt lilla monster med tre liv, ploclar åt mig en energikub (för blixten) och får inte VP (eftersom jag behövde tre 3:or, men bara fick två).
Vad gör då de där energikuberna? undrar ni. Jo, de fungerar som ett slags valuta i spelet, och man använder dem för att köpa spelkort. Det ligger alltid tre kort till salu bredvid spelplanen, vilka den aktuella spelaren kan roffa åt sig om hen betalar det angivna antalet kuber. Spelkorten erbjuder en rik uppsättning specialförmågor: Att man får slå med extra tärningar, att man kan läka sig, att man får supervapen, och så vidare. Tro mig, man vill ha dessa förmåner.
En viktig aspekt i spelet är vem som befinner sig inne i Tokyo för tillfället. Det kan bara vara ett monster där åt gången. Kommer man in där, då får man 1 VP. Lyckas man stå kvar till nästa runda, då får man 2 VP. Under tiden att man är i Tokyo, då kommer alla attacker från övriga spelare riktas mot en – och de attacker man själv utför, delar ut skada till samtliga andra spelare.
Vem som befinner sig i Tokyo ändras efterhand. Om jag anfaller Martin, när han är i Tokyo, och han tar stryk… då kan han välja att lämna staden, varpå jag måste gå in istället. Visst, jag får 1 VP – men samtidigt kommer jag ha alla andra spelare mot mig. Hur gärna vill jag vinna? Hur gärna vill jag dö? Det är frågor man kommer bli tvungen att ställa sig.
Och det är i princip alla regler som finns till King of Tokyo. Som sagt, man lär sig spelet ruggigt snabbt (såvida man inte är högskoleutbildad recensent på Expressen), och sedan sveps man med i dess vansinne.
Som spel är King of Tokyo definitivt en lättviktare. Det fungerar bäst som uppvärmare inför något tyngre, eller om man bara vill distrahera sig och sina vänner med en stunds skoj. Något strategiskt djup existerar inte, även om omslagsmekaniken åtminstone gör det möjligt att försöka ha något slags taktik. Spelet går gissningsvis hem i många åldrar (versionen vi spelade är på engelska, men King of Tokyo finns utgivet på svenska också), varför det även lätt hamnar i kategorin familjespel. Det är definitivt ett spel som lockar många skratt och får en del fina små konflikter att sjuda.
Den enda nackdel jag ser i spelet är att man kan dö, och gör man det så är man permanent ute ur spelet. Förvisso är omgångarna ganska korta, men senast åkte jag ut ganska tidigt, och fick då sitta och vänta i tjugo minuter på att mina vänner skulle ha ihjäl varandra. Jag fann det dock ganska roligt att betrakta deras ansträngningar, så helt bortslösad tid var det inte.
