
Om ni sett Woody Allens underbara Match point, då minns ni kanske att filmen ställer en märklig fråga till sin publik: Skulle vi helst vara begåvade… eller tursamma?
Huvudkaraktären i filmen kommer till ungefär samma slutsats som jag: Tursamhet väger tyngst.
För har man bara tur så… tja, vad skulle i så fall saknas en? Begåvning blir överflödigt om man är tursam – i synnerhet med tanke på att oavsett hur begåvad man än är, så kan världen konspirera mot en och bereda ens undergång. Men att ha tur är ju på sätt och vis att ha sagda värld på sin sida.
Tursamhet är, i min ringa mening, oplanerad framgång. Så länge framgången inte beror på att man planerat eller arbetat för den – då är den av det tursamma slaget. Exempel: Man hittar en herrelös femhundralapp på gatan. Får en oerhört attraktiv rumskamrat (av det eller de kön man åtrår). Eller så har man bara bra gener.
Där har ni tur, i ordets sanna bemärkelse.
Inom spelcirklar är tur ett ständigt diskussionsämne – ett som, i min erfarenhet, kan väcka en del känslor. För visst är det irriterande när man ser sin briljanta plan klicka, och sedan hör någon säga att man bara var lyckosam. ”Lycka?” vill man bröla. ”Lycka hade ingenting med saken att göra! Jag är ett strategiskt geni! Jag ser hundra drag i förväg!” (Jag är dock redo att understryka att när jag vinner så är det begåvning – när andra vinner är det tur.)
Seriösa spelare verkar se ner på tur. Jag förstår varför: Vi människor beundrar begåvning, briljans och ihärdighet. När någon tar sig långt med dessa saker, då tycker vi det är fint. Tur är i så fall bara en billig kopia som råkar nå samma resultat. Vi tycker helt enkelt att tur är orättvist, eftersom det utan nämnvärd orsak levererar vad andra får arbeta mycket hårt för. (Jag hoppas exempelvis att ni sett Steven Bradbury vinna guld i vinter-OS 2002. Där har ni en oförtjänt seger för killen som låg sist.)
Personligen har jag ingenting emot spel där tur javara avgörande. Det är faktiskt dem jag blir som mest engagerad i. Det är de som gör mig gladast, och argast. Exempel: Senast Martin och jag spelade Bioshock infinite, var jag redo att kasta in handduken efter bara tjugo minuter. Mina tärningskast hade gått så dåligt, att jag inte såg hur jag skulle kunna ta mig vidare i spelet. Jag vet inte hur pass mycket av detta som märktes på mig, men jag var asförbannad. Spelet hatade mig.
Sedan vände allt. Jag fick vind i segel! Än en gång genom just tärningskast. Och då var jag gladare än glad. Gladare än när jag, exempelvis, vann det tur-oberoende Terra Mystica. Fantastiskt glad. Spelet älskade mig!
Varför är det så? Varför blir jag mer engagerad i turspel? Jag tror att det beror på följande: Spel där tur inte spelar in, är spel där jag bara har mig själv att skylla. Där kan jag acceptera ett nederlag, för det var ju mitt fel. Ingenting att gråta över, alltså! Det är en smäll man får ta när man är idiot.
Och om man segrar i ett tur-oberoende spel? Då är segern förmodligen välförtjänt – och just därför knappt värd att fira. (På samma sätt som jag inte firar att jag får lön – den är ju förtjänt – men skulle dricka mig glad och naken om jag vann motsvarande summa på lotto.)
Men när tur är inblandad… då händer något. Då är det som om hela världen står på spel. Vem av oss spelare är mest älskad av universum? Tärningarna är antingen ens bästa vänner, eller ens värsta svikare. Det är den nivån man spelar på.
När jag skriver mina recensioner här på Spelglädje, då försöker jag alltid nämna hur pass turberoende spelen är. Mest för att försöka visa de som kanske är intresserade, om det är ett spel för dem eller ej. Sedan får ju alla själva komma fram till om tur är någonting bra eller dåligt. En princip jag dock gärna håller mig till, är följande: Ju mer ett spel beror på tur, desto kortare bör det vara. Det finns ingen som helst mening i att spela ett fyratimmarsspel där allting avgörs med tärningskast. För de riktigt tunga strategispelen ser jag faktiskt ingen större mening i att ha tärningar överhuvudtaget.
Men för kortare spel? För partyspel? För spel som lär oss att man inte ska ta allting på så stort allvar? Låt oss följa The Jokers exempel, och introducera lite anarki i tillvaron. Fram med tärningar att kasta och mynt att singla.