Recension: Guillotine

Speltyp: kortspel, familjespel
Antal spelare: 2-5 Speltid: 15-30 min 
Ålder: 12+ Tillverkare: Hasbro
Designer: Paul Peterson
Guillotine på Boardgamegeek

Jag tröttnar aldrig på att citera den franske upplysningsförfattaren Denis Diderot: ”Mänskligheten kommer aldrig vara fri förrän den siste kungen strypts med den siste prästens tarmar.”

Nu avslöjade jag förmodligen lite för mycket om var jag står i politiska och religiösa frågor, men jag ville egentligen mest understryka tematiken i det spel jag nu ska recensera: Guillotine.

Tänk er att ni deltar i den franska revolutionen. Under tre dagars tid ska en uppsättning adelsmän och -kvinnor, samt deras kumpaner bland prästerskapet och det militära, avrättas. Det tidigare ack så hunsade folket, har nu samlats på torget, de jublar och kastar tomater på sina fallna övermän, vilka leds fram i bojor. Här ska blodbadas!

Spelarna tar sig an rollerna som bödlar, vilka arbetar med den giljotin, framför vilken de dödsdömda radats upp. Bödlarna tävlar om publikens kärlek. Om man lyckas avrätta en högt uppsatt person, såsom Marie Antoinette eller en kardinal, då älskar de en lite mer. Men om man skulle råka avrätta en hovnarr som underhållit även gemene man, då kommer de titta snett på en.

Här har ni exempel på tre personer man kan avrätta:

 Som ni ser är Marie Antoinette hett villebråd (hon ger 5 poäng i slutet), medan man absolut inte vill vara den som dräper det oskyldiga offret (som ger MINUS 1 poäng!).

Spelet går alltså till som så att tolv dödsdömda karaktärer läggs upp på bordet, i ett långt prydligt led som för dem ända bort till det tortyrredskap som ska göra slut på deras depraverade existens. Korten ligger med ansiktena uppåt, så man ser alltid vilka fångarna är och hur mycket de är värda. Den bödel vars tur det är, kan sedan spela ut ett så kallat action-kort från sin hand (ett kort som kanske ändrar ordningen på de dödsdömda, eller som sätter käppar i hjulet för en annan spelare), och avrättar sedan den dödsdömde som ligger först i kön. Därefter plockar man åt sig ett nytt action-kort.

Detta pågår i tre dagar. Varje dag tar slut när alla tolv dödsdömda förpassats till de sälla jaktmarkerna, och när den tredje dagen är över – då är spelet slut, och man räknar ihop värdet på sina adelsgubbar. Flest poäng vinner!

Guillotine är en total lättviktare. Det är ett trivialt spel som gränsar till det bagatellartade, och det tar slut lika snabbt som det började. Men under de femton spelminuter man lägger på det, så har man faktiskt väldigt roligt. Och det beror inte på att spelkorten har roliga namn (vilket de har), utan på att mekaniken i all sin enkelhet gör sitt jobb. Det är vansinnigt roligt att intrigera så att personen som sitter efter en får en ofördelaktig dödsfånge att avrätta. Besvikelsen och ilskan man kan skymta i deras ögon är obetalbar.

Ja, man blir hiskeligt irriterad när någon lyckas stjäla ett lik man just avrättat. Ja, man blir arg när… nästan oavsett vad som än händer. Men däri ligger också charmen. Eftersom spelet är så kort och meningslöst, så är man ganska korkad om man inte skakar av sig orättvisorna direkt, och sedan deltar i att plåga sina motspelare.

Kanske någon läsare där ute känner att ett spel där man avrättar folk svårligen kan klassas som en ”lättviktare”. Men tro mig, man tänker inte i de banorna när man spelar. Och dessutom, om ni tycker beskrivningarna ovan är morbida, vänta bara tills jag recenserar Hellgame eller Chaos in the Old World.

Jag skulle klassa Guillotine som ett utmärkt uppvärmningsspel, precis som King of Tokyo eller The Resistance. Det håller inte som huvudattraktion, men det är en mycket välkommen liten krydda under de längre speldagarna, eller när man bara vill hinna med något kort och snabbt.