En andra åsikt: Tematiska spel

Chess Middle Game Puzzle by Chessnetwork (Licens: Creative Commons)

Har du läst Björns artikel om tematiska spel? Om så inte är fallet, rekommenderar jag dig att ta en titt (även om det inte är ett måste för att kunna ta del av denna Andra åsikt). För så mycket till andra åsikt blir det faktiskt inte, Björn och jag är som vanligt rörande överens: teman är grejen som gör grejen med spel. Utan teman skulle spelvärlden enligt mig vara en kall och hård plats som bara ger utrymme för habegär och meningslösa konflikter. Ungefär som livet är i verkligheten, och det är ju faktiskt den där verkligheten vi försöker lämna för en stund när vi slår oss ner vid spelbordet. Som ni därmed säkert redan har förstått, jag fullkomligt älskar teman och här kommer min hyllning:

Viljan att spela spel har alltid funnits hos mig, men om någon föreslår ett parti Schack eller Othello tänker jag efter både en och två gånger innan jag tackar ja. För även om spelandet är en social aktivitet så skulle jag i det fallet mycket hellre läsa en bok för mig själv. Att sitta och vända på svarta och vita brickor lockar mig inte, jag vill ha en historia att engageras av, förfäras över och framför allt förföras av.

Strikt logiska och matematiska spel är alltså inget för mig, men ändå är jag en stolt innehavare av Power Grid; ett mycket matematiskt spel där spelaren med den skarpaste mattehjärnan oftast står som segrare. Varför? Det påklistrade temat! För tydlighetens skull, med ett påklistrat tema menar jag att spelet och dess mekanik hade fungerat precis lika bra med ett annat tema.
I Power Grid älskar jag att buda på kraftverk, köpa bränsle till dem och sedan förnöjt se på medan de förser mina städer med el. Det har gått så långt att det i mitt sällskap har införts ett krav på att säga ”bzzzt” varje gång det är dags att starta sina kraftverk. Löjligt? I allra högsta grad. Roligt? Utan tvekan.

För några år sedan läste jag The pillars of the Earth skriven av Ken Follet och var fullständigt lyrisk efteråt. I tomrummet en bra bok alltid lämnar efter sig hittade jag ett brädspel baserat på boken, och på jakt efter en väg tillbaka in i Folletts spännande värld slog jag till.
The pillars of the Earth är ett högst ordinärt brädspel som lika gärna kunde ha handlat om något annat, men möjligheten att återse Folletts karaktärer samtidigt som katedralen, som boken kretsar kring, växer på spelplanen förändrar spelupplevelsen. Minnen slås an, plötsligt återupplever man kärleken, spänningen och hatet som man kände vid bokläsningen och vips; ett ordinärt brädspel har blivit ett speciellt brädspel.

Om vi ska gå vidare och gräva lite djupare i jakt på tematiska spel utan påklistrade teman blir min omedelbara tanke samma som Björns när han skrev sin artikel: Arkham Horror-serien. Men för att det här inte ska bli en upprepning, jag håller nämligen med om precis allt han skrev där, så går jag istället vidare och landar osökt på ett av mina senaste förvärv, nämligen Mice & Mystics.

Utan att fördjupa mig allt för mycket i vad spelet går ut på just nu (jag hoppas få anledning att återkomma med det inom kort), så är det ett samarbetsspel som utspelar sig i en sagovärld där den gode kungen har fallit i klorna på en ond drottning (känns det igen?). Deltagarnas uppdrag består nu i att, iklädda rollerna som några av spelets hjältar, rädda sagda kung och därmed hela kungariket från förfall. Det finns dock en hake i det hela: hjältarna har blivit förvandlade till möss och upplever därmed världen ur möss perspektiv.

Mice & Mystics tillverkare Plaid Hat Games marknadsför det som ”a cooperative storytelling adventure for 1-4 mice” och det ord jag vill lägga mitt fokus på där är ”storytelling”. Till spelet får man nämligen en sagobok bestående av 11 kapitel, där hela historien om den gode kungen, den elaka drottningen och de heroiska mössen berättas. Varje spelomgång motsvaras av ett kapitel, och klarar man kapitel 1 är det alltså fritt fram att spela kapitel 2 nästa gång, och så vidare.
Jag har bara spelat det första kapitlet än så länge, men vad som slog mig då (och fortfarande hemsöker mig), var hur väl implementerat temat är. Varenda detalj i spelet, från spelplan till figurer, andas genuin sagovärld och jag som spelare bokstavligen sögs in i berättelsen. Känslan av att vara en liten mus i en stor värld var extremt påtaglig och det som driver spelet framåt är sagoboken. Hur ska det gå för kungen? Hur farlig är katten? Och hur fanken ska små möss kunna besegra en ond drottning?

För att försöka förmedla temats kraft i Mice & Mystics: efter en stunds spelande fann jag det nödvändigt att ersätta taklampan med levande ljus och hela den påföljande natten drömde jag om mina äventyr som mus. Morgonen efter vaknade jag svettig och skickade omedelbart ett sms till Björn där jag krävde inbokning av kapitel 2…

Möjligen är det så att min kärlek till teman grundar sig i min kärlek till att läsa böcker. En bra story är en fantastisk verklighetsflykt och lyckas man överföra det till ett brädspel blir det lite som att läsa en bok tillsammans. Visst är de spel där temat verkligen genomsyrar alla detaljer de bästa, men även spel med påklistrade teman duger, jag låter mig villigt och helhjärtat luras.